Det socialistiska samhället

Det Socialistiska Samhället

Samhället vi lever i är just ett samhälle eftersom det utgör en enhet av individer med gemensamma intressen, gemensam kultur, språk och identitet. Det bedrivs produktion och handel inom samhället för att försörja individerna. Utan produktion skulle samhället inte existera och man kan därför säga att produktionen är grunden för samhället. Bör då produktionen ske i hela samhällets gemensamma intresse och för hela samhällets väl eller så att vissa individer i samhället gynnas mer än andra? En självklarhet borde vara att produktionen ska ske för hela samhällets väl och att de individer som ingår i samhället alla tar lika del i produktionen och gynnas likvärdigt. Då produktionen sker i samhällets intresse bör den vara församhälleligad, eller socialiserad. Den bör styras av samhället och därmed ägas av samhället för att försäkra sig om att alla samhällets delar som berörs har inflytande. I det följande ska vi förklara samhällets uppdelning i olika sektorer och hur dessa bör ägas, styras och kontrolleras för att på bästa sätt nå en produktion som är i hela samhällets och folkets intresse.

Deltagardemokrati

Demokrati kan uppträda i många olika former och kan sägas utgöra olika grader av sann demokrati. Vissa är också mer effektiva än andra i särskilda sammanhang. Exempelvis kan det vara enkelt att tillämpa direktdemokrati i ett klassrum men desto svårare på nationell nivå, i synnerhet då det gäller en stor nation som Ryssland eller Kina. För effektivitetens skull bör olika system därför tillämpas gällande lokal-, regional- och nationell nivå. Den form av demokrati som vi också förespråkar är den som kallas deltagardemokrati. Denna innebär i korthet att alla ska ha rätt att uttrycka sin åsikt och rösta i frågor beroende på hur beslutet påverkar dem själva. Det är alltså ingen direktdemokrati där alla har en röst var i alla frågor.

Som exempel kan tas en arbetsplats, ett kontorslandskap där varje kontorists plats är avskiljd från de andra med skärmar. På varje plats sitter endast en kontorist och arbetar. Låt säga att någon, förmodligen den som arbetar där, lägger ett förslag om att sätta upp ett foto på sin fru på skrivbordet. Ska då alla som arbetar på avdelningen ha var sin röst i frågan? Enligt deltagardemokratisk princip så ska de som berörs endast ha inflytande. I detta fall kan man endast anse att det är han som arbetar på platsen som berörs och därmed är den ende som kan yttra sig, vilket då bör leda till ett godkännande av förslaget. I undantagsfall kan företagsledningen rösta ner förslaget med veto som de har då de står högre i hierarkin, eftersom de har ansvar och om de anser att som i detta fall fotot kommer påverka arbetsinsatsen negativt så bör de ha rätt att neka. Om samme man vill ställa en radio på sitt skrivbord och ha på musik, vem har då rätt att ge sin röst? Det är ju trots allt mannens arbetsplats och mannens radio som det gäller, så har han då inte rätt att bestämma om han vill ställa sin egen radio där på sin egen plats? Eftersom musiken kommer att höras ut över hela avdelningen och möjligtvis störa de andra bör alla som kommer höra musiken att ha inflytande i frågan. Denna princip bör appliceras på alla plan i hela samhället.

Det produktiva samhället

Som sades ovan är produktionen grunden för samhället. Denna är organiserad i olika typer av företag. Det är fabriker, butiker, sjukhus, skolor och tjänsteföretag. Det är här produktionen sker. Alla som ingår i samhället ingår här och bidrar efter förmåga till produktionen. Alla människor är olika, har olika förmågor och olika intressen och kan därför utföra olika uppgifter och prestera olika mycket. Som resultat av sin medverkan i samhällets produktion erhåller alla också delar av det resultat som alstras ur den.

Vem bör äga företagen och produktionsmedlen? Ja det är inte en nödvändighet att bestämma detta. Huvudsakligen gäller att de inte kan vara privatägda. Privat ägande resulterar i att ägarna gör anspråk på bestämmande rätten över hur produktionen ska ske, vad som ska produceras, vilka och hur många som ska ingå i produktionen och till vem eller vilka som det ska säljas. Dessa beslut tas utefter ägarna egna intressen och är inte förenliga med samhällets gemensamma intresse. Privat ägande resulterar också i ägarnas anspråk på del av vinsten som produktionen genererar. Just detta att lägga beslag på mervärdet är grunden i kapitalismen. I ett samhälle där produktionen sker i samhällets intresse kan inte produktionen drivas efter kapitalistisk princip. Vinsterna måste istället gå till folket. Antingen i form av höjda löner, möjligen i form av minskad arbetstid, eller till företaget för produktionsutveckling, eller till staten för att senare fördelas till skolor, sjukvård med mera. Alternativa ägandeformer är kooperativt, kollektivt, korporativt, kommunalt, regionalt (landsting) och statligt. Men som sagt är det inte av största betydelse vilken av dessa former som är rådande utan snarare hur företagen är organiserade, vilket inflytande de som arbetar har, vilka som bestämmer och vilka beslutsvägar som gäller. Hur detta ska struktureras avgörs till stor del av verksamheten och hur stor omfattning verksamheten tar, dvs. antal anställda, omsättning och liknande.

En typ av verksamhet är sådan som gör att samhället fungerar och kan bestå, den offentliga verksamheten. Vi behöver några som upprätthåller de lagar som samhället bestämt ska gälla. Det behövs sjukhus som tar hand om de sjuka eller skadade, äldrevård som tar hand om de gamla som inte längre orkar bidra till produktionen. När kvinnor och män arbetar måste deras barn tas om hand och för detta finns den pedagogiska barnomsorgen där barnen uppfostras till sociala varelser i kollektivistisk anda. För att upprätthålla en hög nivå på teknik och se till att nya produkter utvecklas samt att avancerad produktion kan utföras måste det finnas utbildningsverksamhet, skolor. Allt detta är av lika stort intresse och betydelse för alla i samhället och därmed har alla lika stor rätt till denna verksamhets tjänster. Den bör därför vara statligt ägd och finansierad för att se till att exempelvis skolor och sjukhus får lika mycket resurser i hela landet relativt till behovet. Det bör därmed också finnas nationellt satta ramar för verksamheten som en plan för lika utbildning oavsett var i landet man går i skolan. Sedan får de styrande på sjukhusen, skolorna friheten att själva bestämma hur det ska förverkligas och styras, men inom ramarna. Dessa verksamheter kan inte vara konkurrensutsatt då de omfattar hela landet och därför finns det endast en aktör inom varje bransch som har monopol på verksamheten, t.ex. järnvägstrafik.

En annan typ av verksamhet är sådan som idag utgörs av små privata företag. De har oftast en eller ett fåtal anställda och kan exempelvis vara en korvkiosk, cykelaffär eller kafé. Hit räknas då inte affärskedjor som klädbutiker eller cykelaffärer som ingår i kedjor. Denna typ av verksamhet bör drivas privat och även ägas privat. Det finns inget större intresse av samhället att få äga och ha inflytande i denna verksamhet. Att staten skulle bestämma vilka korvar som säljs i var och en av alla kiosker skulle vara ineffektivt och orealistiskt. Staten bör snarare gynna småföretag av denna typ och minska byråkratin för dem. Onödiga skatter som kan orsaka förlustverksamhet bör avskaffas för småföretag. Men ska dessa få drivas kapitalistiskt och efter marknadsekonomiska principer? Om det endast är ägaren själv som arbetar på platsen blir utsugningen i realiteten ointressant att diskutera. Men om det finns anställda så måste företaget följa de lagar som finns vilka bör vara klara med att ägaren inte har rätt att lägga beslag på det mervärde som skapats av de anställda. Gällande priser så kommer småföretagen att följa den nivå som satts av centralplaneringsmyndigheten. I fallet då de kan erbjuda priser under, om de konkurrerar med stora statliga företag, så är det närmast positivt och inte utmanande mot det statliga företaget då det lilla är ett lokalt företag.

Den största typen av verksamhet är de stora företagen. Det är allt från direkt producerande företag som industrier och byggföretag, tjänsteproducerande företag som åkerier till detaljister som mat- och klädbutiker. Dessa kan ägas statligt, kooperativt eller korporativt, eller kombinationer av dessa. Det kan finnas olika aktörer inom samma bransch t.ex. Volvo och Saab inom bilbranschen och Volvo och Scania inom lastbilsbranschen. Statliga företag kan direkt använda sig av vinsten för offentlig verksamhet medan övriga modeller bidrar med delar av sin vinst i form av skatt till den offentliga verksamheten. Det viktiga är hur dessa är organiserade. På lägsta nivå, i fabriken styr arbetarråden, motsvarande arbetarsovjeterna i det forna Sovjetunionen. I dessa råd ingår representanter från alla avdelningar på fabriken, från verkstadsmän till logistiker och ekonomer. Dessa ska se till att alla som vill kan komma till tals och ge förslag på förbättringar av verksamheten och fabriken som helhet. Medbestämmande och inflytande är centrala begrepp för arbetarråden. De olika fabrikerna organiserar sedan sig till syndikat som då har ansvar och beslutanderätt över hela företagssektioner. Varje fabriks arbetarråd utser representanter för sin fabrik att sitta med i syndikatens råd. Företagssektionerna organiseras sedan till en korporation som utgör hela företaget. Det är då syndikaten som utser representanter till korporationsråden. Strukturen är hierarkisk och arbetarråden svarar nedåt mot sin fabriks anställda men lyder under syndikatet. Syndikatet i sin tur svarar mot arbetarråden men lyder under korporationen som då svarar mot syndikaten. Ett praktiskt exempel på detta kan vara Volvo där hela koncernen styrs av korporationsrådet. De olika sektionerna som Volvo bussar, Volvo personvagnar etc. styrs av syndikaten medan de olika fabrikerna som Volvo powertrain och Volvo Torslanda styrs av arbetarråd. En viktig princip är att de som sitter i råden och därmed besitter stor beslutande makt och även stort ansvar ska vara tillsatta av den närmast undre instansen. Representanterna ska också vara avsättbara av dem som tillsatt dem i de fall som maktmissbruk misstänks.

Alla företag är därmed organiserade efter bransch. Även en form av matrisorganisering kan förekomma i de fall som högra instans betraktat detta som mer effektivt. Den hierarkiska ordningen leder till att planering av produktion sker på varje nivå i en omfattning som motsvarar den nivå den utförs på. Planeringskalkylerna rapporteras sedan uppåt i hierarkin där de sammanställs för hela ansvarsområdet och skickas sedan vidare uppåt i hierarkin. Efter tagna beslut förs sedan order nedåt baserade på de planer som erhållits. Alla korporationers råd lyder direkt under en och samma nationella församling, ett högsta råd. Detta råd beslutar om hela landets produktion och koordinerar denna för en social produktivitet.

Det civila samhället

Den del av samhället som inte berör produktions- eller yrkesverksamhet kallas det civila samhället. I detta beslutas inte om vad som ska produceras eller vilka som ska göra det och ej heller reglera för produktionen utan snarare vad som ska konsumeras och hur mycket. De lagar och regler som gäller i samhället, t.ex. i trafiken och på offentligt rum fattas av det civila samhället. Detta samhälle organiseras på ett liknande sätt som det produktiva samhället och omfattar olika beslutande församlingar på olika nivåer som har att fatta beslut efter den nivå man befinner sig på. Även i dessa råd gäller deltagardemokratisk princip och man har inflytande efter den grad det påverkar en själv. Organiseringen är hierarkisk och varje instans tillsätts och svarar mot direkt undre instans och samtidigt tillsätter den platser, rapporterar till och lyder under direkt högre instans. Ju högre upp desto mer generella blir besluten och allt mer koordinerande blir församlingarnas roller.

Den lägsta instansen, grunden för det civila samhället är familjen. En familj definieras som ett hushåll och kan se ut på flera sätt, som exempelvis en ensamstående man, eller en traditionell kärnfamilj. Vad som gäller i familjen avgörs av dem som har auktoritet i familjen, dvs. de myndiga personerna. Dock har de att rätta sig efter sådant som beslutats på högre instans. Nästa instans kan vara en bostadsrättsförening som organiserar alla de hushåll som bor i samma flerfamiljshus, eller en kvartersförsamling för villaområden. En bostadsrättsförening beslutar om sådant som rör hela huset som tid för tystnad, organisering av tvättstuga och vilken städfirma som ska anlitas. Dessa instanser organiseras i antingen kommundelsförsamlingar i de större städerna eller direkt i kommunalråd om det gäller mindre städer. Varje kommun organiseras sedan i landsting som i slutändan formar den högsta nationella församlingen. Denna församling beslutar alltså om lagar som gäller för hela landet och t.ex. om konsumtion för landet gällande vägar, järnvägar, handel med utlandet och satsningar på försvaret.

Högsta Rådet, den nationella församlingen

Samhället är alltså organiserat i två parallella hierarkiska strukturer, en för det produktiva och en för det civila samhället. Båda dessa slutar i en nationell församling som gäller för hela landet, det Högsta Rådet. Men samhället kan inte vara kluvet i två delar och det kan inte finnas två högsta råd för var och en av de två samhällssektionerna. Det bör finnas endast ett Högsta Råd med auktoritet och beslutanderätt över hela samhället. Dock bör detta indelas i två kamrar, en övre kammare och en undre. Den undre kammaren har ledamöter som representerar den produktiva samhällssektorn medan den övre har representanter från den civila samhällssektorn. De två kamrarna tillsätter ett arbetsutskott, en ständigt arbetande regering som har det yttersta ansvaret för verksamheten. Detta utskott består av ministrar, inklusive en statsminister. Som ledare, ordförande och högsta ansvarige för arbetsutskott och Högst Rådet sitter presidenten.

Demokrati – nödvändigt eller ej?

Är detta system ett demokratiskt system och är demokrati överhuvudtaget något att eftersträva? Då olika politiska partier inte bör ha möjlighet att ställa upp i några val i stil med det system som tillämpas i dagens Sverige kan det tyckas vara odemokratiskt. Ett system där man aldrig kan veta vilken majoritet som sitter i riksdagen och vilket regering som kommer att styra med vilken politisk agenda leder till osäkerhet och inkonsekvens. För att uppnå effektivitet i handling krävs en enhetlig politik och en tydlig politisk linje vilket leder till en konsekvent agenda. Men eftersom alla instanser är tillsatta av de direkt underställda vilka de också svarar mot och kan bli avsatta av så upprätthålls en demokratisk ordning och en säkerhet mot korruption och maktmissbruk. Varje instans har också en långtgående frihet i handling och självbestämmande, de behöver bara rätta sig inom de ramar som sats av de högre instanserna, detta gör att makten flyttas så nära folket och de som berörs som möjligt. Folkligt medbestämmande och inflytande uppmuntras och försäkras i och med detta system vilket innebär en uppgradering av demokratin i jämförelse med nuvarande system, i synnerhet då den deltagardemokratiska principen tillämpas. Vidare kan sägas att i detta system demokratiseras hela det produktiva samhället till skillnad mot nuvarande som är totalt underställt marknadsdiktatur. Även samhällsekonomin är demokratiserad och underställd de beslut som fattas i de folkförsamlingar som finns. Riksbanken bör inte vara självstyrande utan underställd demokratin i form av det Högsta Rådet. I och med att församlingsledamöter själva ansvarar för verkställande av beslut, till skillnad mot i ett parlamentaristiskt system, och inte bara är de som fattar besluten och sedan kan flytta över ansvaret på de verkställande blir det tydligare med hur väl de representerar folkets vilja.

Demokrati har alltid ansetts som något ickeönskvärt av dem som har makten. Förr ansågs att kvinnor, arbetare och fattiga inte skulle ha något att säga till om. En anledning var den att kvinnor inte ansågs ha kunskap om samhällsfrågor, fattiga kunde inget om ekonomi och arbetare visste inte något om produktion. Att låta dessa få komma till tals och ha rösträtt skulle leda till att felaktiga beslut fattades som skulle leda till ekonomisk stagnation och total förödelse av samhället. I ett socialistiskt samhälle är det viktigt att alla får komma till tals och ha inflytande på de områden som påverkar deras liv. Det har visat sig att arbetare har nog så god insyn i frågor som rör produktion som de som skall övervaka produktionen och att låta arbetare komma med förslag till förbättringar leder ofta till effektivisering och utökning av produktionskapaciteten. Trots att många förr har varnat för pöbelmakt och vissa auktoritära förespråkar teknokrati är detta främst för att se till att behålla makten över de underställda och kunna utnyttja dessa. När makten verkligen ligger i folkets händer och de kan bestämma själva över sin produktion och resultatet därav då måste demokrati av främsta slag råda annars kommer vissa grupper sko sig på de andras bekostnad.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s