Monthly Archives: oktober 2010

Socialism och religion

Det moderna samhället är helt uppbyggt på den utsugning, som arbetarklassens väldiga massor utsätts för av en försvinnande liten befolkningsminoritet, som tillhör jordägar- och kapitalistklasserna. Detta samhälle är ett slavägarsamhälle, ty de ”fria” arbetarna, som hela livet arbetar för kapitalet, ”har rätt” endast till sådana existensmedel som är nödvändiga för att de profitproducerande slavarna skall kunna uppehålla livet, för att det kapitalistiska slaveriet skall kunna upprätthållas och förevigas.

Det ekonomiska förtrycket av arbetarna framkallar och åstadkommer oundvikligen alla möjliga slag av politiskt förtryck och social förnedring, det förråar och förmörkar massornas andliga och moraliska liv. Arbetarna kan erövra större eller mindre grad av politisk frihet för att kämpa för sin ekonomiska frigörelse, men ingen frihet kan rädda dem från elände, arbetslöshet och förtryck innan kapitalets makt störtats. Religionen är en form av det andliga förtryck, som överallt vilar på folkmassorna, vilka trycks till jorden av det eviga arbetet för andra, av nöd och isolering. De utsugna klassernas maktlöshet i kampen mot utsugarna ger lika oundvikligt upphov till tron på ett bättre liv på andra sidan graven som vildens maktlöshet i kampen med naturen ger upphov till tron på gudar, djävlar, under o.s.v. Den som hela livet arbetar och lider nöd lär religionen ödmjukhet och tålamod i jordelivet och tröstar med hoppet om lön i himlen. Och dem som lever av främmande arbete lär religionen att öva välgörenhet i jordelivet, varmed den erbjuder dem ett mycket billigt rättfärdigande av hela deras utsugarexistens och säljer biljetter till den himmelska saligheten till ett skäligt pris. Religionen är folkets opium. Religionen är ett slags andlig rusdryck, i vilken kapitalets slavar dränker sin mänskliga skepnad, sina krav på en något så när människovärdig tillvaro.

Men en slav, som har blivit medveten om sitt slaveri och rest sig till kamp för sin frigörelse, har redan till hälften upphört att vara slav. Vår tids medvetne arbetare, som har fostrats i storindustrins fabriker och upplysts av stadslivet, avvisar med förakt de religiösa fördomarna, överlåter himlen åt prästerna och de borgerliga skrymtarna och kämpar för ett bättre liv här på jorden. Det moderna proletariatet går över till socialismen, som drar in vetenskapen i kampen mot den religiösa dimbildningen och befriar arbetarna från tron på ett liv efter detta genom att svetsa samman dem i en verklig kamp för ett bättre liv på jorden.

Religionen måste förklaras för en privatsak – med dessa ord brukar man vanligen uttrycka socialisternas inställning till religionen. Men betydelsen av dessa ord måste exakt definieras så att de inte ger upphov till några missförstånd. Vi kräver att religionen skall vara en privatsak i förhållande till staten, men vi kan under inga omständigheter betrakta religionen som en privatsak i förhållande till vårt eget parti. Staten skall inte ha något att göra med religionen, de religiösa samfunden skall inte ha något samband med statsmakten. Var och en måste ha full frihet att bekänna sig till vilken religion han eller hon vill eller att inte tro på någon religion alls, d.v.s. att vara ateist, såsom varje socialist vanligen också är. Det får absolut inte tolereras någon skillnad i rättigheterna mellan medborgarna på grund av deras religiösa tro. Även varje omnämnande av medborgarnas trosbekännelse måste obetingat avlägsnas från alla officiella dokument. Det får inte göras några anslag till en statskyrka, inga anslag av statliga medel till kyrkliga och religiösa samfund, vilka bör vara fullständigt fria och av statsmakten oavhängiga sammanslutningar av medborgare som har samma trosbekännelse. Endast ett fullständigt uppfyllande av dessa krav kan göra slut på det skändliga och avskyvärda förgångna, då kyrkan stod i feodalt beroende av staten och de ryska medborgarna i feodalt beroende av statskyrkan, då det existerade och tillämpades medeltida inkvisitionslagar (vilka än i dag finns kvar i vår strafflag och processordning) som förföljde människorna för deras tro eller otro, våldförde sig på deras övertygelse och förknippade statsämbeten och inkomster från staten med fördelningen av den ena eller andra statskyrkliga rusdrycken. Fullständig skilsmässa mellan kyrka och stat – det är det krav, som det socialistiska proletariatet ställer på den moderna staten och kyrkan i våra dagar.

Den ryska revolutionen måste förverkliga detta krav såsom en nödvändig beståndsdel av den politiska friheten. Den ryska revolutionen har i det avseendet gynnats av särskilt fördelaktiga betingelser, eftersom det polisiära och feodala självhärskardömets avskyvärda byråkrati har framkallat missnöje, jäsning och förtrytelse till och med bland prästerskapet. Hur förtrampat och okunnigt det ortodoxa ryska prästerskapet än varit, så har nu till och med det väckts av dånet när de gamla, medeltida förhållandena rasade i Ryssland. Till och med detta prästerskap ansluter sig till kravet på frihet, protesterar mot byråkratin och ämbetsmannagodtycket, mot det polisspioneri som påtvingats ”herrens tjänare”. Som socialister måste vi stödja denna rörelse, konsekvent vidareutveckla de krav som reses av ärliga och uppriktiga människor bland prästerskapet, ta dem på ordet när de talar om frihet och kräva att de resolut skär av varje förbindelse mellan religionen och polisen. Antingen är ni uppriktiga, och då måste ni gå in för fullständig skilsmässa mellan kyrkan och staten, mellan skolan och kyrkan och för att religionen helt och obetingat förklaras för en privatsak. Eller också accepterar ni inte dessa konsekventa krav på frihet och då betyder det, att ni fortfarande är fångna i traditionerna från inkvisitionen, att ni fortfarande klamrar er fast vid statsämbeten och inkomster från staten, att ni inte tror på ert vapens andliga makt och att ni fortsätter att ta mutor av statsmakten – och då förklarar er de medvetna arbetarna i hela Ryssland ett skoningslöst krig.

För det socialistiska proletariatets parti är religionen ingen privatsak. Vårt parti är en sammanslutning av medvetna, avancerade kämpar för arbetarklassens frigörelse. Ett sådant förbund kan och får inte förhålla sig likgiltigt till bristande medvetenhet, till okunnighet och obskurantism i form av religiös övertygelse. Vi kräver fullständig skilsmässa mellan kyrka och stat för att bekämpa den religiösa dimbildningen med rent ideologiska och endast ideologiska vapen, genom vår press, med vårt ord. Men vi har grundat vår sammanslutning, RSDAP, bland annat just för denna kamp mot varje religiös fördumning av arbetarna. För oss är den ideologiska kampen ingen privatsak utan en angelägenhet för hela partiet, hela proletariatet.

Varför förklarar vi i så fall inte i vårt program att vi är ateister? Varför förbjuder vi inte kristna och andra som tror på gud att inträda i vårt parti?

Svaret på denna fråga skall klargöra en mycket viktig skillnad i det borgerligt demokratiska och det socialdemokratiska sättet att ställa frågan om religionen.

Vårt program vilar helt på en vetenskaplig och därtill just materialistisk världsåskådning. Ett klarläggande av vårt program måste därför också innefatta ett klarläggande av de verkliga historiska och ekonomiska rötterna till den religiösa dimbildningen. Vår propaganda måste nödvändigtvis omfatta också propaganda för ateismen, och utgivningen av motsvarande vetenskaplig litteratur, som hittills strängt förbjudits och förföljts av den feodalt absolutistiska statsmakten, måste nu bli ett av områdena för vårt partiarbete. Vi måste nu tydligen följa det råd, som Engels en gång gav de tyska socialisterna, nämligen att översätta och i massomfattning sprida den franska ateistiska upplysningslitteraturen från 1700-talet.

Men vi får därvidlag under inga omständigheter glida över till det abstrakta, idealistiska sättet att ställa frågan om religionen rent ”förnuftsmässigt”, utanför klasskampen, såsom borgerliga radikala demokrater ofta gör. Det skulle vara absurt att tro att man i ett samhälle, som bygger på ett gränslöst undertryckande och förråande av arbetarmassorna, på rent propagandistisk väg kunde skingra de religiösa fördomarna. Det skulle vara borgerlig inskränkthet att glömma, att religionens ok över mänskligheten endast är en produkt och en återspegling av det ekonomiska förtrycket inom samhället. Varken böcker eller propaganda kan upplysa proletariatet, om det inte upplyses genom sin egen kamp mot kapitalismens obskyra krafter. Enighet i denna verkligt revolutionära kamp från den undertryckta klassens sida för att skapa ett paradis på jorden är viktigare för oss än enighet i proletärernas åsikter om ett paradis i himlen.

Det är därför vi inte deklarerar och inte heller bör deklarera vår ateism i vårt program, det är därför vi inte förbjuder och inte heller får förbjuda de proletärer som bevarat någon kvarleva av de gamla fördomarna att närma sig vårt parti. Vi kommer alltid att propagera den vetenskapliga världsåskådningen, vi måste bekämpa olika slags ”kristnas” inkonsekvens, men detta betyder absolut inte att vi bör skjuta den religiösa frågan i förgrunden, där den inte alls har sin plats, att vi bör tillåta en splittring av krafterna i den verkligt revolutionära, ekonomiska och politiska kampen till förmån för synpunkter av tredjerangsbetydelse eller fantasier, som snabbt förlorar varje politisk betydelse och redan genom den ekonomiska utvecklingens gång snabbt hamnar på skräphögen.

Den reaktionära bourgeoisin har överallt vinnlagt sig och börjar nu även hos oss vinnlägga sig om att underblåsa den religiösa tvedräkten och på så sätt avleda massornas uppmärksamhet från de verkligt viktiga och grundläggande ekonomiska och politiska frågorna, vilka nu avgörs i praktiken av hela Rysslands proletariat som håller på att ena sig i sin revolutionära kamp. Denna reaktionära politik, som söker splittra de proletära krafterna, antar idag huvudsakligen formen av pogromer, organiserade av svarta hundraden, men kan imorgon kanske komma med några mera raffinerade former. Vi kommer i varje fall att mot denna politik ställa upp en lugn, uthållig och tålig propaganda för den proletära solidariteten och den vetenskapliga världsåskådningen, en propaganda främmande för varje underblåsande av sekundära meningsskiljaktigheter.

Det revolutionära proletariatet kommer att genomdriva att religionen verkligen blir en privatsak för staten. I detta från medeltida bråte rensade politiska system kommer proletariatet att föra en bred och öppen kamp för att avskaffa det ekonomiska slaveriet, den verkliga källan till det religiösa fördummandet av mänskligheten.

V.I. Lenin, Novaja Zjizn nr 28, den 3 december 1905

Hönan och ägget

Idag ser vi i vårt samhälle ett besynnerligt problem. Saker och ting, som behöver göras, görs inte. Hus byggs inte i det omfång som behövs, utbildade lärare anställs inte i den grad som behövs osv. En anledning sägs vara att det inte finns pengar. Staten har inte råd att lägga ut pengar på offentlig sektor och de privata företagen har inte pengar att bygga bostäder åt oss. Det ligger visserligen en viss sanning i detta. Skall fler lärare anställas måste även dessa få lön och skall det större antalet lärare inte behöva dela på den summa som tidigare delats ut måste summan öka i samma grad som lärarna. Därmed måste ju staten ha mer pengar att dela ut i lön. Men detta är inte hela sanningen.

Man måste inte ha pengar för att göra saker, för att producera. Produktion kommer alltså inte av pengar utan det är tvärt om, pengar kommer av produktion. Pengar är helt enkelt en bytesvara som symboliserar ett värde som skapats i produktionen. För dessa pengar kan man visserligen investera i ny produktion då varor slits ut och behöver bytas ut med tiden.

Resonemanget är märkligt. Likt frågan om hönan och ägget, vilket kom först? Så frågar vi oss, vilket kom först, pengarna eller produktionen?
Vi kan också fråga oss hur människor gjorde förr, innan pengarna fanns. När jägaren skulle fälla ett byte, när fiskaren skulle fånga fisk eller när timmermannen fällde träd som han kanske byggde sitt hus av. Satt dessa i apati och rullade tummarna, med förklaringen ”det finns ju inga pengar”, trots att han och familjen satt hungriga utan tak över huvudet?
Nej, när det fanns behov att uppfylla så gjordes detta. Fångades mer fisk än fiskaren och hans familj kunde äta så kunde de spara eller byta bort resten mot annat som de behövde. Då fungerade fisken som bytesvara, dvs. som pengar.

I kapitalismen så tycks det inte vara såhär. Kapitalismen går emot all logik gällande produktions och ekonomi. Men det huvudakliga syftet är att man i kapitalismen inte producerar för att fylla behov. Hus byggs inte för att det finns behov, mat produceras inte för att fylla behovet av näringsämnen. Allt som produceras under kapitalismen gör det för att skapa mervärde och berika ägarna av produktionsmedlen.

Apotekets nya roll

Det kan knappast förbigått någon att den högerborgerliga Alliansen avskaffat apoteksmonopolet samt sålt ut det statliga Apoteket till privata aktörer under föregående mandatperiod. Det finns en tanke bakom detta. Dels finns den rent ideologiska orsaken där borgarna hetsar upp varandra till extas när de tänker på all gemensam egendom de kan sälja ut till privata kapitalister. Men det finns även en annan orsak.

Tanken är att konkurrens skall uppstå i branschen. Detta ord, konkurrens, är ett heligt ord för liberaler och nu även för socialdemokraterna. Konkurrensen skall få de olika apoteken att slåss om kunderna och på det viset skall priserna pressas, kundservicen skall nå oanade höjder som aldrig tidigare skådats och tillgängligheten på apotek skall explodera så du alltid kan köpa medicin utan att gå särskilt långt. Det blir alltså en utopisk tillvaro.

Konkurrens innebär ju vidare att det företag som lyckas bäst, (läs: gör störst vinst) överlever medan det eller de som lyckas sämre går under eller köps upp av de framgångsrika. Kanske inte så mycket ont i det, om det vore så att de framgångsrika hade blivit det pga bättre service, bättre priser och bättre produkter medan då de företag som går under gör detta pga dålig service osv. Men nu är sanningen den att så inte är fallet.

Det företag som är mest framgångsrikt är det som gör störst vinst. Detta beror på vilket företag som är bäst på att marknadsföra sig och alltså får sälja mest produkter samt att det beror på vilket företag som säljer de mest lönsamma produkterna.

Den uppmärksamme TV-tittaren har säkert lagt märke till att reklamen från apoteken ökat avsevärt mycket det senaste. Förr fanns informativ reklam för produkter i samband med särskilda perioder. T.ex. förkyldningsmedicin under dessa tider och allergimedicin under pollensäsongen. Idag ser vi ju reklam om alla möjliga mediciner lika ofta som för andra företag och produkter.

Vad innebär detta rent konkret?
Eftersom alla olika apotek nu slåss om vilka som kan sälja mest medicin kommer alla att försöka få Dig att köpa så mycket medicin som möjligt, helst också den mest förtjänstfulla. Ett mycket sannolikt scenario är att medicinkonsumtionen bland svenskarna kommer öka betydande kommande år. Det är en direkt följd av apotekens försök att få oss till just detta. Så om vi bortser från de rent ekonomiska aspekterna för en sekund. Vill vi ha ett samhälle med onödigt stor medicinkonsumtion? Ett samhälle där människor tar medicin mot allt så fort de känner lite krämpor. I framtiden kan det leda till en USA-liknande situation där man tar medicin mot allt från trötthet, till om man känner sig lite nere efter att landslaget inte vann VM i år heller.

Låt oss därför betänka detta scenario och se hur konkorrensen inom apoteksbranschen kan och kommer påverka oss och vårt samhälle ur en ren humanistisk aspekt. Vi ser med oro på detta. Men liberalismen tar ingen hänsyn till människan. Den använder argument om bättre service och liknande för att driva fram fri marknad på alla områden. Vi motsätter oss naturligtvis detta överlag ändå men i detta fall finns fler aspekter att ta hänsyn till.

DFRK och Kimdynastin

I Demokratiska Folkrepubliken Korea (DFRK), mer känt som Nordkorea har sonen till landets ledare presenterats i officiella sammanhang. Sonen, Kim Jong-Un har fått höga ställningar inom statsapparaten, militären och inom det styrande partiet, Koreanska Arbetarpartiet. Med stor sannolikhet kommer han att ta över styret av landet efter sin far Kim Jong-Il som enlig media anges vara i dålig form. Kim Jong-Il tog i sin tur över styret efter sin far Kim Il-Sung som var landets förste ledare. Det nordkoreanska styret liknar mest en monarkistisk dynasti, en form som socialister inte normalt sett kan stödja.

Men det finns en orsak till allt. Så även till att DFRK har valt detta besynnerliga sätt att utse ledare på. Vi i Sverige som har helt andra traditioner och kultur ser detta som märkligt och vi förespråkar demokratiskt valda ledare, som väljs efter sin ledarskapsförmåga och andra meriter och inte efter sina kontaker och sin blodslinje.
Men det är egentligen inte så märkligt att detta sker. Det förekommer i västvärlden att söner går i sina fäders spår, även bland politiker och att de når samma höjder. Vi ser t.ex. familjen Bush i USA som ett exempel.
Vad kan då anledningen vara?
När Stalin dog 1953 utbröt där häftiga maktstrider och likaså när Mao Zedong dog 1976. Det är därför inte så konstigt att nordkoreanerna ville finna en lösning på delemmat och inte hamna i samma situation. Därför presenterades Kim Jong-Il redan 1980 som sin fars efterträdare.

NKP har en positiv syn på DFRK och på jucheideologin. Nordkorea är ett modigt och ärorikt folk som kämpar för sin rätt att bestämma över sig själva och bygga socialismen på sitt sätt. Detta trots att de står ensamma i världen mot den mäktigaste militärmakten USA som dessutom hotar med kärnvapen. Med detta inte sagt att vi gillar allt med Nordkorea. Lika lite som vi gillar allt med andra och historiska socialistiska stater, eller ogillar allt med ickesocialistiska stater. Man måste inte ta ställning för eller emot, gilla allt eller inget. Det beror på hur mycket positivt som en stat uppvisar och i Nordkoreas fall är det tillräckligt för att vi ska anse det värt att stödja.

Den nordkoreanska socialismen är en form av socialism utvecklad och anpassad för koreanska förhållanden och traditioner. Den är delvis influerad av marxismen men även av andra idéer som härrör från koreansk och ostasiatisk kultur, så som konfucianismen. Vi ser därför den nordkoreanska socialismen som ett föredöme. Vi i Sverige måste, enligt oss bygga en socialism utifrån svenska förhållanden och svensk kultur och traditioner. Vi måste inte utgå till hundra procent från marxismen, vi kan finna den inspiration vi anser vara behövlig från marxismen och sedan komplettera den från andra svenska kulturtraditionella källor.

Myten om den store ledaren lever kvar bland nordkoreanerna. Vi ser inte detta som negativt. Det har genom tiderna funnits många stora ledare och vissa har blivit mer eller mindre mytologiska. Vi ser t.ex. Stalin som en av de största historiska ledarna, bland kubanerna finns José Martí och i det revolutionära Venezuela finner vi Simón Bolívar. Vi människor kan behöva myter och legender, personer som symboliserar kampen. Vi avgudadyrkar inte dessa personer men vi respekterar dem och hyllar dem för deras insatser och vi finner den revolutionära glöden att kämpa när vi tänker på dem.