Monthly Archives: januari 2011

2011 – Bankernas år

Regeringen spår att krisen fortfarande inte kommer vara över i år. Det kan till och med vara så att under 2011 så fördjupas krisen och arbetslösheten ökar. En skillnad mot tidigare är dock att takten på ökningen saktar in. Det är positivt då det tyder på att en vändning kan vara inom räckhåll, dock troligtvis inte före 2012. Sedan väntar flera år av återhämtning innan vi är uppe på samma nivå som innan krisen slog till.

Trots detta väntas 2011 bli bankernas år. Ungefär 80% av bankerna förutspår en ökad utlåning under året. Kanske inte i samma nivå som innan men det blir trots allt en ökning. Denna utlåning skall bero på att företag nu kommer investera i ny produktion. Det tycker vi bådar gott. Regeringen har under krisen satsat stort på att rädda banker och finansbranschen. Detta har de gjort med gigantiska sparpaket som vi fått känna av in på bara huden. Idén har varit sådan att genom att rädda finanssektorn kommer det finnas möjlighet att låna pengar för nya investeringar, vilket då ska generera arbete och framför allt vinster.

Men ny produktion kommer inte pga att företag får möjlighet till investeringar. För vad skall företagen göra med alla nya maskiner och billigt producerade varor om ingen kan köpa dem?
Det är detta som är problemet från början. Företagen producerar mer än vad folk har råd att köpa, det blir således överproduktion och vi har en överproduktionskris. Överproduktionen är inte i relation mellan hur mycket som produceras och vad folket önskar konsumera utan mellan vad som produceras och vad folket har råd att köpa. Vad som alltså behövs för att få fart på produktion och för att motverka överproduktionskriserna är att en stark köpkraft upprätthålls. Lönerna måste därför stiga i samma grad som priserna och fler arbetsföra måste komma i arbete. De som ej är arbetsföra utgör ändå konsumenter som bidrar till att hålla produktionen på en hälsosam nivå. Att skära ner för dessa och för pensionärer innebär blott och enbart att bita sig själv i svansen.

Vi kräver därför ett absolut stopp för nedskärningar i a-kassa, sjukkassa och pensioner. Vi kräver vidare lönehöjningar för alla och arbete åt alla arbetsföra. Idag har vi dessutom möjlighet att dela på jobben. Alla måste inte arbeta åtta timmar om dagen. Vi skulle som människor må bättre med mer fritid att ägna åt familjen, fritidsintressen och vänner. Vi kräver därför en sänkning till sex timmars arbetsdag.

Med dessa arbetarkrav ser vi hur den så kallade arbetarrörelsen gör raka motsatsen. Socialdemokraterna lyfter inte ett enda sådant krav på den politiska arenan utan smyger tyst efter i samma nyliberala spår som högeralliansen stakat fram. Ett och annat har de dock sagt men detta är inget som seriöst kan tilltala arbetarklassen. Fackföreningarna gör heller inte mycket åt saken. LO-facken förhandlar istället om lönesänkningar för att rädda jobben som de uttrycker det. Men genom att rädda ett fåtal arbeten idag så förstör de istället för flerfaldiga arbetare i morgon. Sådana fackföreningar och partier är inte värda att tala om i samma veva som man talar klasskamp och arbetarrörelse. De är förrädare och borde lämnas förgott.

Vad då gäller bankerna som trots allt verkar gå bättre under året så har de räddats ur sin egenskapade kris med skattepengar. Nu kan bankerna dela ut fantasisummor i aktieutdelning till ägare som inte alls gjort sig förtjänta av det. Deras företag går bra tack vare oss skattebetalare. Det är därför inte alls konstigt att de tror sig göra bättre ifrån sig och fortsätta med vinst även i framtiden. Men detta är inte ansvarigt av bankerna. Ska vi dessutom tro på regeringen när de säger att finanssektorn är viktig för svenskt näringsliv så ska väl bankerna skötas av ansvarsfulla personer som styrs av gemensamma intressen?
Vi kräver därför att bankerna skall förstatligas omgående.
Vi kräver också att riksbanken demokratiseras och ställs under riksdagen.

Annonser