Kommunisterna och den nationella frågan

I Sverige finns det ett flertal partier och organisationer som vi anser oss dela mer eller mindre åsikter med. Ett parti som vi anser oss stå relativt nära och även kunna ha ett gott samarbete med är Kommunistiska Partiet. Vi ska här citera en artikel skriven av KPs ordförande Anders Carlsson där han beskriver deras syn på den nationella frågan. Denna syn delar vi i princip helt, varför artikeln inte bara visar på våran liknande syn i en av våra viktigaste frågor utan även just var vi står i denna fråga.

Artikeln är hämtad från KPs hemsida. Se länk längst ned på sidan.

En reporter från syndikalistiska Arbetaren ringer upp.

”Har KPML(r) lagt ner klasskampen till förmån för den nationella självbestämmanderätten”, frågar han apropå vårt krav på att Sverige skall lämna EU.

Man studsar inför frågeställningens kategoriska antingen eller – antingen klasskamp eller kamp för nationell självbestämmanderätt. Finns verkligen en sådan absolut motsättning, där klasskamp utesluter kamp för nationella självbestämmanderätt och vice versa? KPML(r) svarar definitivt nej på den frågan.

Sant är att borgerligheten historiskt sett haft ett slags monopol på ”det nationella”. Nationernas formering och nationalstatens uppkomst går rentav hand i hand med borgerlighetens etablering som klass. Det är inga tillfälligheter att begreppet ”nation” i modern bemärkelse är en produkt av den stora franska revolutionen 1789. Det är heller ingen tillfällighet att Frankrike homogeni¬serades till franskhet först genom Code Napoleon. De feodala samhället krävde inte den enhetlighet som är en förutsättning för det borgerliga.

Ingen regel utan undantag, dock. Så homogeniserades Sverige i ett tidigare skede till en slags tidig svenskhet, framförallt som ett resultat av reforma¬tionen och Gustav Vasas starka kungamakt. Ett undantag, men ändå inte. Man skall komma ihåg att den svenska aristokratin talade franska länge och väl och att ”svenskheten” blev en faktor att räkna med först med nationalromantiken i slutet på 1800-talet, då vi fick Svenska flaggans dag, Karl XII-kulten och hel del annat nationalistiskt bråte – just som ett resultat av borgerlighetens etablering som härskande klass. Det blågult nationella var också i Sverige en produkt av borgerligheten.

Inte undra på då att den unga arbetarrörelsen vände sig mot det borgerligt nationella, mot självförhävelsen i det svenska. Men märk väl att de handlade om en klasshållning, om en klassmotsättning. Den unga arbetarrörelsen vände sig mot borgarklassens nationalism; mot att det nationella lösgjordes från alla andra samhällsideal och proklamerade sin absoluta självtillräcklighet i trosbekännelsen om det svenska som allt annat överordnat; mot att det nationella användes för att legitimera det borgerliga klass¬herraväldet.

Tidningen Arbetets chefredaktör Axel Danielsson uttrycket sin tids arbetarhållning så här i en Brandsynskrönika 4 januari 1895:

”Men kan en socialdemokrat älska ’våra strömmars brus’, så länge den elektriska kraften i vattenfallen är privategendom, älska ’bäckarnas språng, så länge endast strändernas ägare får fiska kräftor och högt betalande engelsmän meta laxöring, älska ’den mörka skogens dystra ljus’, där baggbölarens yxa förjagat skogsnymfen och andra poesier, älska ’stjärnenatten’, varunder en här av utplundrade proletärer hackar tänderna av köld och ’sommarljuset’, i vars sken de få arbetar sig svettiga dag och natt? Kan han älska allt detta? Ja, han kan och bör älska det som ynglingen älskar sina drömmars mö, vilken han först måste erövra, eller vandraren sitt mål, som han endast kan nå på en lång och mödosam stig. På det sättet är jag patriot och väl även de flesta andra.”

Danielsson anknyter i detta sitt synsätt till Kommunistiska manifestet. Vadå? undrar kanske någon. Säger inte Marx och Engels att arbetarna inte har något fädernesland? Visst gör de det. ”Arbetarna har inget fädernesland. Man kan inte fråntaga dem var de icke har”, står det i Kommunistiska manifestet, tretton ord som sedan dess använts av borgare av allehanda slag som bevis för att kommunister är potentiella landsförrädare och som anförs av diverse kvasimarxister för att hävda att kamp för nationell självbestämmanderätt är marxismen främmande.

Både borgare och kvasimarxister förfalskar Marx och Engels, ty de rycker de två meningar ur sitt sammanhang.
Den omedelbara fortsättningen lyder: ”Då emellertid proletariatet till att börja med måste erövra den politiska makten, upphöja sig självt som nation, så är det självt ännu nationellt, om också ej i samma mening som bourgeoisien.”

Trots den stiliserade korthuggenheten är innehållet glasklart. Arbetarna är fädernelandslösa för att borgarna lagt beslag på nationen för egen del. Arbetarnas uppgift är därvid att genom klasskamp erövra den politiska makten och därmed ledningen av nationen – ”att erövra sina drömmars mö”, för att tala med Danielsson.

I Kommunistiska manifestet ställer Marx och Engels uppgiften entydigt: ”Proletariatets kamp mot bourgeoisien är att börja med till formen, ehuru icke till innehållet, en nationell kamp. Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdigt med sitt eget lands bourgeoisie.”

Marx och Engels var internationalister, de framhöll alltid arbetarnas gemensamma intressen som det primära, oavsett nationalitet. Men ordet internationalist betyder just det som latinet säger: ”mellan nationerna”. Att vara internationalist innebär inte att förneka nationernas existens eller att förringa deras betydelse, utan att kämpa för deras jämlikhet, fria utveckling och fredliga samvaro, oberoende av storlek och styrka.

Redan på Marx och Engels tid fanns socialister som i klasskampens namn förnekade nationernas betydelse. Marx ironiserar över dem i ett brev till Engels 1866, som refererar till en dust han just haft med några anhängare till anarkisten Proudhon i Internationalens råd:

”I går ägde i Internationalens råd en debatt rum om det nuvarande kriget. /…/ Diskussionen utmynnade, som man också kunde vänta, i frågan om ’nationaliteterna’ och vår inställning till dem. /…/ Representanterna för ’det unga Frankrike’ (icke arbetare) framförde den ståndpunkten, att alla nationaliteter och nationerna själva är föråldrade fördomar. /…/ Engelsmännen skrattade mycket, då jag började mitt anförande med att säga, att vår vän Lafargue och andra, vilka avskaffat nationaliteterna, talar till oss på franska, dvs på ett språk som 9/10 av de församlade inte förstod. Vidare antydde jag att Lafargue, utan att själv vara medveten därom, med förnekandet av nationaliteterna tycktes mena, att de skall absorberas av den franska mönsternationen.”

På ett idealistiskt plan kan man tycka att mänsklighetens delning i olika nationer är lika onödig som dess delning i klasser. Varför sortera människor efter var de bor eller efter vilket språk de talar? Men så länge människor faktiskt talar olika språk och utifrån sin nationella gemenskap formar olika kulturer, måste man ta hänsyn till det och forma en politik som förhindrar att nationella olikheter leder till fördomar och fientligheter. Detta är inte minst viktigt ur arbetarklassens synpunkt, ty alla former av nationell ojämlikhet – inom det egna landet eller mellan den egna nationen och andra nationer – leder till att det proletära klassmedvetandet fördunklas och i värsta fall överflyglas av nationalistiskt tankebråte.

Detta är marxismens utgångspunkt i det som ända sedan Marx och Engels dagar i marxistisk terminologi har kallats ”den nationella frågan”. Arbetarklassen har ett egenintresse i att de nationella olikheterna hanteras på det mest jämlika och demokratiska sätt, ty alla former av nationellt förtryck och nationell ojämlikhet framhäver det nationella jämsides med och ibland rentav före det klassmässiga och inverkar på så sätt menligt på arbetarnas klasskamp. Det är denna hållning som går igen i Marx´ antydning om att förnekandet av nationaliteterna utmynnar i att de skall absorberas i den franska mönsternationen. Förnekandet av nationerna utmynnar helt enkelt i en slags omedveten nationalism, ty så länge nationerna faktiskt existerar innebär varje förnekande av detta faktum ett accepterande av att de små nationerna underordnas de stora.

Innan vi går vidare är det nödvändigt med några korta konstateranden av mer allmän karaktär:

En ganska vanlig missuppfattning är att likställa begreppen nation och stat. Det är felaktigt, ty det finns stater som består av flera nationer, som Ryssland, Schweiz och Belgien (för att inte tala om en lång rad stater i den sk tredje världen); det finns nationer som är delade i flera stater, som den koreanska; och det finns nationer som förnekas rätten att bilda självständiga stater, som palestinierna och kurderna.

”Man skulle med en förenkling kunna säga att nationen är ett resultat av människornas samverkan medan staten är en produkt av människornas klasskamp”, skriver Fritjof Lager i sin bok Arbetarklassen och nationen, en förenklig som åtminstone ger ett hum om skillnaden.

Det har gjorts många försök att definiera begreppet nation, varav den som J V Stalin formulerade 1913 är den mest betydelsefulla och kända : ”En nation är en historiskt uppkommen, varaktig gemenskap beträffande språket, territoriet, det ekonomiska livet och den mentalitet, som kommer till uttryck i den gemensamma kulturen.”

Man skall alltid akta sig för att försöka pressa in verkligheten i stela definitioner, verkligheten är en process av ständig förändring som inte låter sig förklaras i scheman. Det viktiga med den stalinska formuleringen är att nationen definieras som en historisk kategori, dvs nationen har inte alltid funnits och det finns ingenting som säger att den alltid kommer att finnas. Detta gäller i allmänhet och konkret. Nationer uppstår och går under över tid och det finns alltid gränsfall, som inte låter sig definieras kategoriskt. Likväl är nationerna faktiskt existerande i den tid som nu är och för arbetarklassen gäller det därför att definiera ett hållningssätt till denna faktiska gemenskap.

Låt oss för ett ögonblick återgå till Marx. Det sägs ibland att Marx hade fel, att han benhårt trodde på att den socialistiska revolutionen först skulle äga rum i England, i hans tids mest avancerade kapitalistiska land. Det är en sanning med modifikation. Sant är att Marx ansåg att den engelska kapitalismen utvecklats så långt, att England ur ekonomisk synvinkel var moget för socialism. Men Marx var vare sig determinist eller ekonomist. Han framhöll alltid klasskampens avgörande betydelse och därvidlag var han mer pessimistisk, rentav mycket pessimistisk vad gäller England.

”Den engelska arbetarklassen kommer aldrig att kunna göra någonting, förrän den befriat sig från Irland”, skrev således Marx i ett brev 1869.

Sakförhållandet var att det brittiska förtrycket på Irland delat arbetar¬klassen i England i två fientliga läger, de engelska arbetarna, som i förhållande till de irländska såg sig som delar av en utkorad nation – ”right or wrong, it´s my country” (rätt eller fel, det är mitt land) – och de irländska arbetarna, som hatade allt engelskt och som såg de engelska arbetarna som medbrottslingar och blinda verktyg för det engelska herraväldet på Irland.
Utifrån denna situation, som splittrade och lamslog den proletära klasskampen i England, formulerade Marx sin berömda sentens: ”Varje nation som förtrycker en annan smider sina egna bojor.”

Observera att perspektivet är rakt igenom klassmässigt. Det är den engelska arbetarklassen som smider sina egna bojor genom att passivt acceptera den engelska borgarklassens och aristokratins förtryck av Irland – den nationella förtrycket blir en boja för den sociala revolutionen. Därför råder Marx den engelska arbetarklassen att stödja den nationella rörelsen på Irland och att göra allt för att Irland frigörs från England ”i sin egen frihets intresse”, för att citera Lenin.

Det som i marxistisk terminologi kallas den nationella frågan handlar alltså inte bara om demokrati på ett internationellt plan, om nationernas jämlikhet och lika rättigheter oavsett storlek och utvecklingsnivå, utan också och framförallt om att skapa maximala förutsättningar för den proletära klasskampen och därmed för arbetarklassens frigörelse.

Varje form av nationellt förtryck och nationell ojämlikhet inverkar menligt på klasskampen.

O Dels för att det nationella förtrycket riskerar att förgifta arbetar¬klassen i de härskande nationerna med nationalistiskt tankebråte – jag är förmer än andra och i vart fall förmer än vissa för att jag är svensk, tysk, kroat eller vad det nu kan vara;

O Dels för att nationellt förtryck leder till att arbetarklassen i de förtryckta nationerna riskerar att underordnas borgarklassens nationella strävanden. Det nationella överordnas det klassmässiga.

Hela utgångspunkten för marxismens politik i den nationella frågan är alltså att undanröja alla former av nationellt förtryck och all ojämlikhet mellan nationerna på det att klasskampen skall frigöras från det nationella förtryckets bojor. I sin egen frihets intresse måste arbetarklassen kämpa för nationernas frihet och lika rätt, för den nationella självbestämmanderätten – och märk väl, inte bara för den egna nationens utan för alla nationers och framförallt för de förtryckta nationernas självbestämmanderätt.

Detta internationalistiska perspektiv – alla nationers lika rätt – skall kraftfullt understrykas. Marxismens hållning i den nationella frågan har inte med nationalism att göra. Nationalism är marxismen främmande; är att framhålla den nationella samhörighetens självtillräcklighet före alla andra livsideal; är att hävda den egna nationens andliga och kulturella överlägsenhet framför andra nationers; är att utpeka sin egna spillra av mänskligheten som ”det utvalda folket”. Nationalism är borgerlig ideologi och politik.

Hur skall då en marxistisk hållning betecknas? Axel Danielsson kallade sig som synes patriot, vilket är en beteckning som senare också användes av de kommunistiska partierna. I dagens Sverige är ordet patriot dock ohjälpligt nersolkat av allehanda extremhöger och därmed fullständigt oanvändbart som avskiljande från borgarnas nationalism. Dagens kommunister måste därför avhålla sig från enkla beteckningar, som riskerar att fördunkla vår uppfattning, utan istället framhålla det internationalistiska och klassmässiga innehållet i kampen för nationell självbestämmanderätt.

Historiskt har den nationella frågan handlat om detta. Marxister och kommunister har alltsedan Marx och Engels dagar kämpat för alla folks rätt att själva bestämma över sina öden. Det betyder inte nödvändigtvis att alla nationer måste sammanslutas i nationalstater – det finns andra möjligheter – men väl att alla nationer har suverän rätt att själva besluta om huruvida de vill avskilja sig eller inte och att arbetarklassen alltid måste stödja denna rätt.

Detta betyder ingalunda att kommunister alltid måste vara positiva till nationellt avskiljande. Tvärtom. När imperialismen för drygt tio år sedan satte in sin stöt för att splittra den jugoslaviska federationen, var det till exempel både rätt och nödvändigt att råda arbetarna i Jugoslaviens olika delrepubliker att på en antiimperialistisk och antichauvinistisk grund kämpa för federationens bevarande, det var rätt och nödvändigt att stödja de krafter som på en plattform av jämlikhet mellan de jugoslaviska folken motsatte sig splittringen.
Men råd är en sak och beslutsrätt en annan – beslutanderätten tillhör odelat nationerna själva, så också de jugoslaviska.

Hur skall då marxismens principer i den nationella frågan tillämpas på dagens svenska situation och då framförallt i förhållande till det svenska medlemskapet i EU? Hur står frågan klassmässigt i dagens EU-Sverige? Till det återkommer vi nästa nummer.

Källa:
http://kommunisterna.org/politik/texter/sverige-ut-ur-eu/eu-och-den-nationella-fragan-1

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s