Monthly Archives: juli 2011

Massakern på Utøya

Bombdådet i Oslo och massakern på Utøya är en tragedi och det har skrivt mängder av det i tidningar och på internet samt sänts reportage i TV i massor. Det behövs således ingen utförligare beskrivning om dådet här. Vi ska istället här ge vår syn på saken.

Det är ingen hemlighet att vi inte tar avstånd från revolutionärt våld. Dock måste man i så fall definiera vad det innebär, revolutionärt våld. Anders Behring Breivik menade att hans gärning var början på en revolution som skulle sprida sig i Norge och Europa. I hans definition måste det han åstakommit ha varit revolutionärt våld. Men det är absolut inte det vi menar. Händelsen i Norge var en attack på civila, oskyldiga människor och var inget annat än en terrorhandling och ett massmord. Det gör inte saken bättre att ur ett politiskt perspektiv så missgynnar det den sak han säger sig stå för mer än den gynnar densamma.

Vi ser våldet som ett nödvändigt ont att använda för att skydda oss och våra politiska landvinningar. Vi har politiska motståndare på både höger- och vänsterkanten som inte drar sig för att använda våld emot oss och vi har klart en större våldsbenägen fiende i den borgerliga staten. Vi använder således aldrig våld som ett självändamål för attackera politiska motståndare eller andra som väljer att inte stå i vår väg.

Detta är vad Kai Murros skriver om våldet:
”- The first reason for using force will be very concrete. The enemies of the
party and of the people must be crushed.

-The second reason for using force is propaganda. We must spread fear among
our enemies and increase our support by reclaiming the streets from organized
crime and other enemies of ordinary people.

– The third reason for using force is provocation: We must provoke the enemy
to make mistakes and alienate themselves even more from the people, thus
creating a void which the party will exploit to strengthen its base among the
masses.

– A revolution will always by necessity be a violent process. This is why it
is imperative from the very beginning to get used to the idea of using whatever
means will be necessary to crush our enemies.

– Because of propaganda reasons, the Party must use force with especial
caution in the early stages of the revolutionary process.

– The Party must win the confidence of the masses longing for security in
uncertain times. It cannot afford to be cast in the role of a monster by its
enemies.

– The Party must make sure that it’s actions are acceptable to ordinary
people, at the very least on an emotional or subconscious level. It is vital
that the people really do understand that the cadres of the Party are fighting
for them.

– A special case will be to punish those criminals which more or less corrupt
judicial system of our time has left unpunished.

– While punishing criminals one must consider the pedagogical side of using
force. The punishment must be severe enough to placate the justified anger of
ordinary people as well as to paralyze organized crime with fear.

– The Party will act as the violent incarnation of the sense of justice of
the people.

– The punishment must not consist of spontanious and arbitary acts of
violence. Justice shall be done only after careful consideration by local organs
of people’s power.

– If necessary, the local chapters will act as temporary people’s courts.

– The setting up of the people’s courts will be an open act of defiance
towards the decaying liberal-capitalist system. It will be a sign of the system
fastly losing its credibility when confronted with a strong counter society.

– To retain its credibility, the system must necessarily use force against
people’s courts. Thus the system will get into an open conflict with the sense
of justice of the people, incarnated in the people’s courts.

– The system’s struggle against the people’s courts will alienate the people
from the system. In the end the state will be reduced to an empty shell.”


(Källa: http://www.kolumbus.fi/aquilon/content.htm )

Annonser

Slutet på en era

Det har nu för vår del nåt en kritisk punkt i vår utveckling och historia. Slutet är nått för det nationalkommunistiska partiet i Sverige. Detta knappt två år efter att vi startade partiets verksamhet och drygt två år efter att rörelsen tog sin början.

Det är dock inte slutet vi ser utan enbart början på något nytt. Ty för att göra plats för det nya måste man röja undan det gamla. Ur ruinerna växer framgången. Sådan är vår filosofiska grund. Nu har historien visat att partiverksamheten inte kunde överleva då omvärlden inte var mogen nog och vi kanske inte var redo för uppgiften. Med detta inte sagt att ett sådant parti aldrig åter ser dagens ljus.
Vår filosofi och strategi tillåter aldrig att vi klamrar oss fast vid någonting för sakens skull, utan att det fyller ett ändamål.

Men för att klargöra saken ytterligare så lägger vi inte ner verksamheten. Den kommer dock från och med nu att ta sig en annan form bara.
NKP var organiserat som ett klassiskt marxist-leninistiskt parti och hade ett fast partiprogram och fasta stadgar. Verksamheten bestod dock inte i partiverksamhet i betydelsen att locka till sig väljare, utan snarare även där klassisk marxist-leninistisk verksamhet. Detta är att sprida vårt budskap på gator och torg och kretsa kring ett medium. Då vi inte har haft möjlighet att ha en egen tidning så har denna vår hemsida utgjort mediet för detta ändamål.

Vad vi nu kommer att göra är att fortsätta med samma verksamhet. Utomparlamentarisk kamp på gator, torg och över allt där människor finns. Vi arbetar fortfarande där med att sprida vårt budskap och utgångpunkten är liksom innan denna hemsida som mediet vi kretsar kring.
Den stora skillanden ligger i organiseringen där vi ej längre är en fast organisation med stadgar och program. Nu tar vi snarast formen av ett nätverk där vem som än vill sprida vårt budskap kan vara en medlem. Vår ideologiska grund är densamma och vi grundar oss på den leninistiska principen om frihet i diskussion – enighet i utförande.

Mörkret har lagt sig över Nationalkommunistiska Partiet. Men som det står skrivet:
”Från mörkret striga vi mot ljuset. Från intet allt vi vilja bli.”

En ny stat föds

Idag förklarar Sydsudan sin självständighet. Detta efter att folkomröstning genomförts där en slående stor majoritet röstat för att frigöra sig från Sudan. Detta har uppmärksammats i media i Sverige. Inte minst i ett eget inslag i SVT där det talades varmt om sydsudanesernas rätt att frigöra sig. Ett flertal av världens länder har givit sitt medgivande till detta och erkänner Sydsudan som självständig stat.

Vi vänsternationella sätter denna rätt mycket högt och värnar om den. Vi skulle till och med slåss för våran och andras rätt att bestämma över sig själva, om viljan funnes. Men vår idé om detta grundar sig i varje nations rätt att styra över sig självt och sitt eget öde. Sydasudan är dock inte riktigt ett land som stämmer in i vår melodi. Invånarna utgör inte ens en enad nation. Religionen varierar mellan afrikansk animism, islam och kristendom. Språken varierar mellan kanske 200 olika språk, då det rör sig om ca 200 olika folkgrupper. Arabiska är dock ett av huvudspråken och landets lingua franca. Alltså samma som i Sudan.

Varför ska då Sydsudan göra sig fritt från resten?
Ja, en anledning kan vara att 75% av f.d. Sudans oljetillgångar ligger i Syd. Att Väst stödjer frigörandet späder på misstankarna att oljan är en bakomliggande faktor. Väst vill sannolikt lägga beslag på oljan och detta genom att stödja ett frigörande av den provins där oljan finns.

Vi ser absolut mönster i allt vad Väst gör. Det finns inga internationella handlingar som görs utan att motiv finns bakom. Då är det inte motiv som vi vänsternationella står för utan liberala och imperialistiska motiv. Vi ska minnas frigörandet av två andra stater för att kunna inse detta och dra paralleller.
De två staterna är Kosovo och Sydossetien.

Kosovo förklarades självständigt 2008 från Serbien. Väst stödde detta och NATO var ivriga att bomba så som det gjort i jugoslaviska inbördeskriget. Vi ser visserligen kosovoalbernas rätt som majoritet att frigöra sig från serbiskt styre som enn rättighet i princip. Dock anser vi att detta är en fortsättning på NATOs och Västs intentioner att splittra ett land, en nation och ett folk som skapat en stat med en för dem gynnsam inriktning. Det är inte för inte som detta lett till att begreppet ‘balkanisering’ etablerats som benämning på att splittra en nation och stat. Minns även att Sveriges regering var snabba med att erkänna Kosovo som självständig stat.

Den andra staten, Sydossetien har mött ett annat öde. Där har Väst och NATO inte givit sitt stöd. En av stormakterna som dock gjort detta är Ryssland. Sydossetien förklarade sig självständigt från Georgien genom folkomröstning både 2002 och 2006. År 2008 gick Ryssland i krig mot Georgien på Sydossetiens sida för deras rätt att vara självständiga efter att Georgiska trupper försökt att kväva denna rätt med vapenmakt. Väst som stöder Georgien ansåg att Rysslands ingripande var en attack mot Georgien och framställde detta land som offret då det är ett litet land i jämförelse med Ryssland. Svensk media spydda fram propaganda mor Ryssland och visade hur synd det var om Georgien som ryssarna nu försökte återta kontrollen över. Ren lögn!

Vi motsätter oss å det skarpaste Västs intentioner och vi tror intet gott om dessa. Imperialism är den bakomliggande faktorn i allt som de tar sig för.

Vi kommer inte erkänna Sydsudans självständighet då det är en occidentalisk konspiration mot Sudan och ett försök att lägga beslag på rikedomarna där.

Vi kräver att Sydossetiens självständighet erkänns av Sverige och internationellt samt att Georgiens ansvariga för kriget ställs inför rätta och att Ryssland får en offentlig ursäkt av alla som smutskastat deras ingripande i kriget.
Kunskapen om detta är dålig bland svenskarna och det för att media tystar ned saken. Sprid därför kraven vi ställer till hela svenska folket!