Jan Myrdal om Nationen

Jan Myrdal:

Jag skall tala om nationen. Det finns en avgörande skillnad mellan det
folkliga kravet på vänskap och solidaritet mellan folken och den
uppifrån påbjudna och styrda övernationaliteten.

 

 

 

 

 

Detta gör jag på förekommen anledning som det heter; nu dessa dagar har
kulturbyråkrater samlats här i Falun. De samtalar och samäter och
samplanlägger. Men de gör det inte bara som överhet och byråkrati i
allmänhet utan som företrädare för den Europeiska Unionen. Den kultur de
representerar och den styrning de söker införa är inte vår; den är det
dåtida Nya Europas av år 1941.

Att jag bär folkdräkt är passande ty detta är ett allvarligt möte och
dräkten är högtidsdräkt. Men en av annan karaktär än de andra två;
överhetens frack och officerarnas paraduniform. Jag kan gott bära den.
Min gravrätt har jag på Gustafs kyrkogård. Där torde jag grävas ned inom
något tiotal år åtminstone. Och liksom jag en gång valde att tala
radiosvenska för att kunna förstås av alla svenskar oavsett hemort och
oavsett ursprung bär jag folkdräkt vid högtidsdagar. Nationen och dess
symboler är viktiga. Jag minns nämligen hur de äldre resonerade för
snart sjuttio år sedan när det gällde flaggan på Första maj:

– Vi får inte låta reaktionen och nassarna ta över flaggan och nationen.
Det finns – också inom EU-motståndet – bland självutnämnda radikaler i
Sverige en rädsla för flaggan och nationen. Det är ett tyskt inflytande.

Där förmådde Weimartidens demokrater inte ta klar ställning. De flummade
och lät Hitler ta över inte bara folklighet (försök säga ordet på
tyska!) och folkrörelse och folkmusik och folkdans och folkdräkt.
Demokraternas oförmåga hörde samman med det tyska folkets nederlag 1848
och 1914. Den bidrog till det tyska folkets hjälplöshet inför Hitler och
den tragedi för alla kringliggande folk detta utlöste. Den tyska
nationella oförmågan bidrar än i dag till det oss alla hotfulla tyska
politiska eländet. Vi bör se detta tyska inflytande för vad det är och
inte som radikalism.

När det gäller nationen bör de svenskar som vill vara radikala i stället
lära av den starka norska målrörelsen. Dess ungdomsrörelse är nationell.
Den går klädd i bunad, är norsk och tar tydlig ställning för samernas
rätt och de norska muslimernas rätt till sina moskéer. Den är folklig
alltså.

Den nationella tillhörigheten är inte en fråga om ras – vad nu det är –
och inte om gener. Vem kan för övrigt med säkerhet uttala sig om sin
härstamning några generationer tillbaka?

Men nationer existerar. De är historiskt betingade gemenskaper av
särskilt slag. De är inga hjärnspöken. Det är bara att lämna landet och
resa ut. Frankrike finns, Spanien finns. England finns, Irland gjorde
sig fritt under förra århundradet men har funnits som nation lika länge
som vi, Skottland finns som nation och kämpar för sin suveränitet. Och
så vidare. Men inte nog med att nationerna existerar och att
nationsbildningen inte heller i vår världsdel är ett avslutat kapitel,
nationernas historiska roll är långt ifrån avslutad. De utgör ännu under
överskådlig historisk tid själva den ram inom vilken ett folkstyre kan
utvecklas.

Regeringsformen av år 1809 uttryckte det föredömligt klart: ”Svenska
folkets urgamla rätt att sig beskatta utövas av Riksens Ständer allena
vid allmän riksdag.” Konflikten mellan herrar och folk – herremakt eller
folkvälde – har präglat hela vår historia. Just nu har herrarna –
topside, marknadens män eller överklassen och dess politiska tjänstfolk
– hur man nu vill beskriva dem – lyckats kapa åt sig större makt.
Begränsat möjligheten för folket att – genom valda ombud – sig själv
beskatta och sköta sin egen finanspolitik.

Vi vet vad som händer med det vi kallat alliansfrihet. Vi vet vad som
håller på att hända med det nationella försvar vi sedan början på
trettiotalet haft en nästan fullständig nationell enighet kring – det
trots att militärledningen periodvis konspirerat med främmande makt. Nu
skall officerare och manskap bli legoknektar i främmande intressens
tjänst. Och våra folkvalda skall inte längre ens formellt bestämma över
krig och fred; det skall regeringen göra på order från EU.

Så är det och vi alla vet det. Men hela vårt nuvarande topside med
politiskt korrekta ministrar, partiledare, statssekreterare och
ledarskribenter i spetsen talar och skriver mörkt. De låtsas som om
nationen antingen redan har upphört eller är en gammal skamlig vanlighet
som bör skyfflas undan fortast möjligt. De trollar med truten och söker
framställa det som om nationen – Sverige – är rasism, chauvinism och
folkfiendskap. Det är inte att undra på att de gör så. Av rent
individuellt egoistiska skäl tillhör för dem den svenska nationen det
som historiskt redan bör vara passerat. Hur skall de annars göra rätt
för de pengar de betalas med? Deras väg upp till Eurocratien och deras
ökande tillgång till dess sportler kräver nationens upphörande.
Det tyska eländet är inte tillvaron av tysk nation utan att den tyska
nationstillblivelsen ständigt aborterats och de olika tyska rikena gång
på gång fötts fram som historiska missfoster. Res till östra Tyskland
och iaktta hur den nya nationella enheten än en gång vanskapats.

Vi kan inte lösa det tyska problemet utifrån. Det måste det tyska folket
göra. Men vi måste sträva efter att det tyska militärekonomiska
komplexets inflytande över oss begränsas. Jag har sagt det förr. Jag
säger det igen. Gå till biblioteken. Läs Reichswirtschaftsminister
Funks program för det nya Europa från sommaren 1940. Gå till de tyska
dokumenten från den tiden. Mening för mening, ja ord för ord fullföljer
EU Tredje Rikets program från dessa år. EU gör det till och med i
hymlandet och hycklandet om omsorg om de små folkens intresse.
Subsidiaritetsprincipen är av 1941! Och då som nu är det samma
marknadskrafter i vårt land vilka strävar efter att flytta in oss i det
vilket då – liksom nu – kallas ”Det Europeiska Huset”.

Ja, den övernationella överhetsstat som topside också i Sverige för sin
egen goda försörjning söker upprätta är inte av särskilt nytt slag även
om de talar om sin IT-modernitet och sin den nya teknikens samhälle. Den
övernationella överhetsstaten har sina anor i Napoleons
Kontinentalsystem, Heliga Alliansen, Centralmakternas strävan till
Mitteleuropa under första världskriget och det Tredje Rikets Neuropa
under Andra världskriget. Men det blir ingen stabil statsbildning hur
överstatlig den än är. När jag år 1965 reste i dåvarande sovjetiska
Centralasien var det riket mäktigt men jag kunde iaktta hur det
nationella förtrycket och bristen på folkstyre skapade hat och
motsättningar och undergrävde ekonomin. Om detta skrev jag. Den dåtida
Sovjetunionen hade då slagit in på samma väg som Europeiska unionen nu.
Ideologiskt talades det då om ”sovjetnationalitet” som i EU nu om
”europeisk identitet”. Från olika alltmer rättslösa folk kunde individer
då klättra upp i den styrande nomenklaturan som man nu kan i den
styrande Eurocratien.

Vilka följder fick detta? Denna uppifrån påbjudna övernationalitet förde
till den mest rasande nationella chauvinism. Av den officiella påbjudna
enigheten blev det inbördes folkhat vi nu kan iaktta.

Sådan falsk enhet uppifrån som i Brezjnevs Sovjetunion och dagens EU
slutar i katastrof.

Något fredsprojekt är EU inte och dess krig på Balkan har sin historia.
Jugoslavien hade problem. Men det var Förbundsrepubliken Tysklands
underrättelsetjänst som arbetade samman med kroatiska terrorister för
att spränga staten; det var Förbundsrepubliken som i eget ekonomiskt
intresse i enlighet med Tysklands klassiska Drang nach Osten – drog EU
med sig i det diplomatiska spelet. Nu siktar samma krafter mot Kaukasus
och dess olja. Bland de politiker och statsmän som detta
ordförandehalvår gästat Sverige finns inte bara gamla Francovänner och
allmänt korrupta ministrar utan också personer vilka för sina gärningar
uppenbart borde stå inför rätta som krigsförbrytare – sådana som Solana,
för att bara ta ett exempel.

Nå, i Sverige kan jag ännu skriva att en Solana bör ställas inför rätta
och att en sådan som den tyske utrikesministern Fischer skulle jag
aldrig ta i hand och aldrig släppa in som gäst i mitt hus. Han är själva
urtypen för den föraktlige politikern; den som klättrar sig upp som
fredsvän och demonstrant för att så utnyttja sin officiella övertygelse
för att skaffa sig en välbetald post som krigförande utrikesminister.
Ett politiskt as alltså. Men redan tvingas socialdemokratin att ändra
sitt program då de gamla programmen blivit författningsfientliga. Redan
diskuteras i EU hur en från Tyskland inspirerade lagstiftning skall
kunna skydda denna europeiska överstatlighet genom att bestraffa såväl
mot EU riktad författningsfientlighet som mot EU och dess institutioner
riktad Staatsverleumdung och EU:s tjänstemän skall få tyskt ämbetsskydd.
Fy fan! Då blir det en plikt för anständiga skribenter att ställas inför
rätta.

Men kulturen då? Den frågan är lätt att besvara.

EU söker utnyttja kulturen och det stora arvet. Man gör det på exakt
samma sätt som Tredje Riket. Beställ fram de stora praktskrifterna från
dåtiden; de där Tredje riket i ord och bild förklarar: ”Europas dyrbara
arv. De kulturella förbindelser vilka sedan århundraden binder samman
Europas stater. Varje kontinentens folk har med sitt eget andliga
skapande bidragit till den stora kulturgemenskapen: endast så kunde den
mångfaldighet skapas vilken ger den europeiska kulturen dess kraft,”
hette det 1942. På Illustrierte Zeitungs omslag till sitt maffiga
specialnummer ”Der europäische Mensch” från 1944 rider Europa på tjuren.
Nu hollywoodiseras nazismen. Som om den enbart bestod av piskor och
stövlar. Den var betydligt farligare än så. Det vet vi som var med och
minns de sinnevärldsliga nazisterna. Det är därför viktigt att gå till
biblioteken och se hur vackert den tidens folkmördande europeiska
nyordning presenterade sin ideologi. Ty då ser man tydligt var den
Europeiska Unionen har sina rötter.

Nu som då söker också den inom nyordningen styrande byråkratin använda
ekonomiska påtryckningar för att skaffa sig ideologisk legitimitet.
Såväl folket som makten behöver alltid konst och kultur. Folken för att
nå medvetande. Makten för att styra. Det finns utmärkta redovisningar
för det ockupationstida kulturarbetet i Frankrike. Läs dem!
Också EU:s byråkrater vet att den som betalar kusken bestämmer färden.
Peter Curman har ordentligt visat hur EU:s kulturbyråkrati arbetar för
att inordna kulturen och kulturarbetarna i sitt ekonomiskt/militära
maktkomplex. Ja, EU söker använda kulturen som instrument mot såväl det
egna inre motståndet som mot världen utanför den europeiska fästningen.
EU söker korrumpera konstnärer och författare.

Lika väl som det nu blir nödvändigt att säga att den svenske officer som
– om förslaget att svenskt manskap skall kunna skickas ut i den nya
EU-armén – accepterar att stå kvar i krigsmakten och därmed kunna
beordras ut som legoknekt har gjort sig ärelös och blivit föraktlig;
lika väl blir det nödvändigt att säga att de konstnärer, författare,
skådespelare som nu deltar i EU:s projekt gör sig skamliga som Olaf
Gulbransson, Knut Hamsun, Zarah Leander; för att bara ta en handfull namn.
Sverige ut ur EU!

Nej till EMU!

Jan Myrdal i Falun 2001-05-21 vid anti-EU-manifestationerna i samband
med kulturministermötet.