24 April 2015 – 100 år sedan folkmordet på Armenier

I år är det 100 år sedan folkmordet på armenier ägde rum. Den 24e april är varje år minnesdagen och detta datum I år var extra speciellt då det var exakt 100 år efter att det började.

Armenier är ett folk I östra Anatolien och södra Kaukasus. Historiskt har de bebott ett tämligen stort område och haft egna stater i form av kungadömen från kaukasusbergen i nordost till medelhavet i sydväst. De har därutöver lytt under Persien, Romarriket, Bysantinska riket och Ryska imperiet bl.a. Efter alla krig hamnade större delen så småningom under det Osmanska riket. Det rike som kom att bli den allra viktigaste staten för islam i världen.

Ethnic_map_of_Asia_Minor_and_Caucasus_in_1914

Armenierna grupperades inom det osmanska milletsystemet. En millet var en organisering av en folkgrupp och de hade inom rikets ramar visst eget styre med tämligen liten inblandning av det Osmanska centralstyret.

Likt övriga muslimska länder hade Osmanska riket dhimmisystemet. Detta system baserades i stort på Umarpakten och i enlighet med detta gavs både kristna och judar viss frihet. Armenierna och övriga kristna hade således rätt till att äga sin egen egendom och hade även rätt till att utöva sin religion. Dock var de alltid behandlade som andraklassens medborgare och kallades av de muslimska turkarna för ”gavur”, ett pejorativt ord som betyder ”otrogen” eller ”icke troende”.

I mitten av 1800-talet började de tre stora europeiska makterna, Storbritannien, Frankrike och Ryssland att ifrågasätta Osmanska rikets behandling av dess kristna befolkning och försökte pressa dem att införa lika rättigheter för alla medborgare. Från 1838 till författningen antogs 1876 instituerades Tanzimat, en serie reformer för att förbättra minoriteternas status i samhället. Dock kom dessa reformer aldrig att realiseras då imperiets muslimska befolkning förkastade principen om jämställdhet för kristna.

Enligt det armenska patriarkatet bodde det år 1878 ca 3 miljoner armenier i Osmanska riket. Varav 400 000 i Konstantinopel och på Balkan, 600 000 i Mindre Asien och Cilicien, 670 000 i Mindre Armenien och 1 300 000 i Västra Armenien. Vid den tiden, i sluten av 1870-talet hade flera kristna nationer på Balkan frigjort sig från Osmanska riket och blivit självständiga stater. Armenska milleten kvarstod dock inom riket och sågs av centralmakten som en ”lojal millet”.

I mitten av 1860-talet till början av 1870-talet började saker att förändras då en intellektuell klass i det armenska samhället växte fram. Utbildade i olika europeiska universitet och i amerikanska missionärsskolor i Osmanska riket började dessa ifrågasätta sin andraklassens medborgarstatus och initierade en rörelse för att kräva bättre behandling från regeringen. Bland annat skickades en namninsamling in för att göra något åt plundringen och mördandet i armenska städer av de muslimska grannfolken, främst kurder och tjerkesser.

Efter rysk-osmanska kriget 1877-78 sågs Ryska Imperiet som garanten för säkerhet för armenierna. Vid fredsförhandlingar blev dock Västmakterna rädda att Ryssland skulle få för mycket territorium från Osmanska riket så nya förhandlingar vidtogs där även Västmakterna var med. Kraven för att bl.a. ryska armén skulle dra sig tillbaka var införande av reformer för rättvisa och jämlikhet för de kristna. Reformerna som lovades uteblev dock åter igen varpå armenierna startade nationella befrielserörelser.

Sultan Abdul Hamid II, styrande sedan 1876, försökte förhindra implementeringen av reformerna med förklaringen att armenierna inte utgjorde en majoritet i de provinser de bebodde och att deras rapporter om trakasserier var överdrivna eller rent av falska. År 1890 skapade han paramilitära styrkor kallade Hamidiye som bestod av kurder och var sagda att ”hantera armenierna efter egen vilja”.

I oktober 1895 tvingade Västmakterna Abdul Hamid att signera ett nytt reformpaket designat att minska makten av Hamidiye men likt Berlinfördraget som implementerades aldrig dessa reformer heller. Den 1a oktober samlades 2000 armenier i Konstantinopel för att kräva implementering av reformerna men osmanska polisen bröt våldsamt upp de samlade protestanterna. Kort därefter bröt första sk. hamidiska massakrerna ut på armenier i Konstantinopel och omfattade sedan även de provinser som beboddes av armenier (Bitlis, Diyarbekir, Erzurum, Harput, Sivas, Trabzon och Van). Uppskattningar om hur många som dödades varierar men dokumentationer placerar siffran mellan 100 000 och 300 000 personer.

1895erzurum-victims

Offer vid Erzurum 1895

Den 2 nov 1914 gick Osmanska riket med på centralmakternas sida i första världskriget. Den 24 nov gjordes en plan att krossa den ryska armén i Kaukasus för att återta territorium de förlorat i kriget 1877-78. Planen misslyckades och krigsminister Enver Pasha skyllde offentligt på armenierna för att ha kämpat på ryssarnas sida.

Den 19 april 1915 krävde Jevdet Bey att staden Van skulle förse honom med 4000 soldater. Armenierna förstod att hans mål var att försvaga staden så den stod utan försvar. De gav honom 500 soldater och betalade honom för resten för att köpa sig tid. Jevdet anklagade dock armenierna för att vara rebeller och förklarade att han skulle krossa alla uppror till varje pris. Han förklarade att ”om rebellerna skjuter ett enda skott skall jag döda varje kristna man, kvinna och [pekandes mot sitt knä] varje barn upp hit.” Dagen därpå inleddes belägringen av Van och varade ända tills den ryske generalen Judenich kom till deras räddning.

Natten mellan 23 och 24 april 1915, kallad Röda Söndagen, samlades och fängslades 250 armenska intellektuella ledare i Konstantinopel och senare även ledande personer från andra centra och skickades till två förvaringsanläggningar nära Ankara. Detta var början på vad som kom att bli det första folkmordet i modern tid.

Det som följde därpå var riktat direkt mot hela den armenska befolkningen. Kvinnor, barn och män. Intellektuella och bönder. Det anordnades dödsmarscher söderut mot den syriska öknen.

I august 1915 skriver The New York Times: ”The roads and the Euphrates are strewn with corpses of exiles, and those who survive are doomed to certain death. It is a plan to exterminate the whole Armenian people”.

För att ta i tu med de armenier som överlevt deportationen så upprättades ett system av 25 koncentrationsläger.

Även om denna text handlat närmast uteslutande om armenierna så vill vi avsluta med att även påpeka att andra kristna grupper drabbats hårt av liknande och samtida behandling. Där återfinns bl.a. kristna greker påsatta i Anatolien (där de överlevande tvangs flytta efter 1923), assyrier och syrianer.

Totalt beräknas 1,5 miljoner armenier ha dödats under dessa år. Och därtill 500 000-1,5 miljoner övriga kristna.

 

Vi kräver:

  • Fullt svenskt officiellt erkännande av händelserna som folkmord.

Vår statsminister Stefan Löfvén vägrar att kalla det folkmord [1]. Därför kräver vi hans avgång.

  • Krav att turkiska staten erkänner det som folkmord och vidtar åtgärder därefter.
  • I förlängningen att Armenien återfår sitt territorium som blivit etniskt rensat och stulet.

United_Armenia

 

[1] http://www.svd.se/nyheter/inrikes/lofven-vagrar-kalla-1915-folkmord_4514292.svd

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s