Category Archives: Ekonomi

Greklands kris fortsätter mot nyval

Det grekiska folket står nu inför ännu mer dilemman. Senaste årens politiska och ekonomiska problem ledde till ett uppsving för vänsterpartiet Syriza och en vinst i senaste valet. Sedan dess har Greklands ministrar suttit vid förhandlingsbordet med bl.a. EU och Tysklands Angela Merkel. Premiärminister Alexis Tsipras har försökt rädda Grekland och driva en hållbar folklig ekonomisk politik som skall rädda så mycket som möjligt av den välfärd som finns kvar.

syriza-3En anledning att Syriza vann valet var att det ansågs vara nog med åtstramning av ekonomin och privatisering. En vänsterpolitik var absolut nödvändig. Läs mer

2011 – Bankernas år

Regeringen spår att krisen fortfarande inte kommer vara över i år. Det kan till och med vara så att under 2011 så fördjupas krisen och arbetslösheten ökar. En skillnad mot tidigare är dock att takten på ökningen saktar in. Det är positivt då det tyder på att en vändning kan vara inom räckhåll, dock troligtvis inte före 2012. Sedan väntar flera år av återhämtning innan vi är uppe på samma nivå som innan krisen slog till.

Trots detta väntas 2011 bli bankernas år. Ungefär 80% av bankerna förutspår en ökad utlåning under året. Kanske inte i samma nivå som innan men det blir trots allt en ökning. Denna utlåning skall bero på att företag nu kommer investera i ny produktion. Det tycker vi bådar gott. Regeringen har under krisen satsat stort på att rädda banker och finansbranschen. Detta har de gjort med gigantiska sparpaket som vi fått känna av in på bara huden. Idén har varit sådan att genom att rädda finanssektorn kommer det finnas möjlighet att låna pengar för nya investeringar, vilket då ska generera arbete och framför allt vinster.

Men ny produktion kommer inte pga att företag får möjlighet till investeringar. För vad skall företagen göra med alla nya maskiner och billigt producerade varor om ingen kan köpa dem?
Det är detta som är problemet från början. Företagen producerar mer än vad folk har råd att köpa, det blir således överproduktion och vi har en överproduktionskris. Överproduktionen är inte i relation mellan hur mycket som produceras och vad folket önskar konsumera utan mellan vad som produceras och vad folket har råd att köpa. Vad som alltså behövs för att få fart på produktion och för att motverka överproduktionskriserna är att en stark köpkraft upprätthålls. Lönerna måste därför stiga i samma grad som priserna och fler arbetsföra måste komma i arbete. De som ej är arbetsföra utgör ändå konsumenter som bidrar till att hålla produktionen på en hälsosam nivå. Att skära ner för dessa och för pensionärer innebär blott och enbart att bita sig själv i svansen.

Vi kräver därför ett absolut stopp för nedskärningar i a-kassa, sjukkassa och pensioner. Vi kräver vidare lönehöjningar för alla och arbete åt alla arbetsföra. Idag har vi dessutom möjlighet att dela på jobben. Alla måste inte arbeta åtta timmar om dagen. Vi skulle som människor må bättre med mer fritid att ägna åt familjen, fritidsintressen och vänner. Vi kräver därför en sänkning till sex timmars arbetsdag.

Med dessa arbetarkrav ser vi hur den så kallade arbetarrörelsen gör raka motsatsen. Socialdemokraterna lyfter inte ett enda sådant krav på den politiska arenan utan smyger tyst efter i samma nyliberala spår som högeralliansen stakat fram. Ett och annat har de dock sagt men detta är inget som seriöst kan tilltala arbetarklassen. Fackföreningarna gör heller inte mycket åt saken. LO-facken förhandlar istället om lönesänkningar för att rädda jobben som de uttrycker det. Men genom att rädda ett fåtal arbeten idag så förstör de istället för flerfaldiga arbetare i morgon. Sådana fackföreningar och partier är inte värda att tala om i samma veva som man talar klasskamp och arbetarrörelse. De är förrädare och borde lämnas förgott.

Vad då gäller bankerna som trots allt verkar gå bättre under året så har de räddats ur sin egenskapade kris med skattepengar. Nu kan bankerna dela ut fantasisummor i aktieutdelning till ägare som inte alls gjort sig förtjänta av det. Deras företag går bra tack vare oss skattebetalare. Det är därför inte alls konstigt att de tror sig göra bättre ifrån sig och fortsätta med vinst även i framtiden. Men detta är inte ansvarigt av bankerna. Ska vi dessutom tro på regeringen när de säger att finanssektorn är viktig för svenskt näringsliv så ska väl bankerna skötas av ansvarsfulla personer som styrs av gemensamma intressen?
Vi kräver därför att bankerna skall förstatligas omgående.
Vi kräver också att riksbanken demokratiseras och ställs under riksdagen.

Ungdomsarbetslöshet och pensionsålder

Vi brottas idag med flera arbetsmarknadsproblem. Ett är ungdomsarbetslösheten som högerpartierna vill lösa genom att försämra för unga på arbetsmarknaden. Det skall vara lättare att avskeda en ung och det skall vara billigare att anställa. Allt detta för att arbetsköparna skall våga anställa de unga. Generellt kan vi inte påstå att det skulle finnas större eller mindre behov att anställa bara för att det är mindre risk. Vi kan inte heller stödja förslag som innebär särskillda regler och rättigheter för arbetare. Lika lön för lika arbete och samma trygghet för alla, ung som gammal.

Samtidigt höjs röster för att pensionsåldern måste höjas. Vi skall alltså arbeta mer för att kunna konkurrera med omvärlden och alltid öka tillväxten. Med ständiga nyutvecklingar av maskiner som producerar effektivare och mer än någonsin så torde möjligheten för arbetarna att arbeta mindre finnas. Genom att producera dubbel mängd på samma tid som tidigare skulle arbetarna kunna arbeta hälften så mycket men ändå behålla samma lön. För om inte arbetarna får samma lön så minskar köpkraften och vem skall då köpa alla produkter som matas ut?

Vi förespråkar inte en höjning av pensionsåldern. Å andra sidan skulle vi gärna se en sänkning av densamme. Med en sänkning av pensionsåldern skulle vi också få större efterfrågan på arbetskraft och där finns en stor skara unga som kan fylla denna efterfrågan. Detta ser vi som en väsentlig del av lösningen på ungdomsarbetslösheten.

Det finns ytterligare en aspekt i frågan. Ungdomar tenderar att ha större köppotential. Ungdomar som precis kommit ut i arbetslivet skall starta sina liv och kanske familj. Då är det bostad, bil, möbler och annat som skall köpas. Detta kan ställas i kontrast med pensionärer som redan har byggt upp sina liv och har allt. Genom att få ut unga i arbete genom att ta bort de äldsta genererar därmed produktion och tillväxt.

Vi kräver därför att unga skall ha samma lön för samma arbete som äldre samt samma rättigheter i arbetslivet. Vi vill sänka pensionsåldern för att öppna upp för unga att komma in på arbetsmarknaden.

Lönedumpning

Enligt en ny undersökning som gjorts av en liberal tankesmedja och som presenterades på rapport i SVT visar att 60 % av sveriges arbetare är villiga att gå ner i lön för att få ett jobb. Det innebär att de anser att det är viktigare att ha ett jobb än att fokusera på lönen, dva att ha kvar den lön man tidigare haft. Och visst kan vi i en viss aspekt hålla med om att det är bättre att ha ett jobb än inget alls, även fast detta innebär en viss lönesänkning. Men detta är i särskilda fall och inget generellt.

En anledning till att det är på detta viset är givetvis den höga arbetslösheten som råder och den låga nyanställningen som sker. Konkurrensen om de få jobb som finns är därför stenhård och det är absolut inte bara erfarenhet och kompetens som är konkurrensmedel utan även priset på arbetskraften. Idag har arbetsmarknaden lett till att arbetslösa går ner i sina krav på lön, för att verka mer attraktiva för arbetsköparna.

Det vi nu ser är ren och skär lönedumpning. Arbetsköparna vill inget annat än att pressa ner lönerna för att göra sitt företag mest framgångsrikt på marknaden och för att själva tjäna så mycket som möjligt. En annan synvinkel på detta är ur ett teoretiskt perspektiv. Vi kan här se hur profitkvotens fallande tendens tar form i praktiken.

Profitkvotens fallande tendens innebär att när kapitalisten utökar sin verksamhet men behåller en konstant utsugning så minskar profitkvoten. Profiten minskar inte nödvändigtvis i absoluta tal men i procent av totala verksamheten så minskar den.
Denna process beskrivs ingående under kapitlet Profitkvotens fallande tendens i artikeln Politisk ekonomi som finns att tillgå på vår hemsida.

Det enda arbetsköparen kan göra för att råda bot på detta problem är att öka utsugningen i minst motsvarande grad så profitkvoten håller sig konstant. Detta kan ske på flera olika sätt, men ett av alla sätt är att pressa ner lönerna.

Ett klassiskt sätt att pressa löner är hög arbetslöshet. Nyliberala ekonomer hävdar att det krävs en viss arbetslöshet för att marknaden skall fungera. En ”naturlig arbetslöshet”, som de kallar det. Men det är inte fråga om något annat än lönedumpning. Ett annat sätt som också är vanligt i dagens samhälle är arbetskraftinvandring. Med fler människor i landet som kommer från fattiga länder, desto fler finns det som är beredda att arbeta för låg lön. Hot om utflyttning till låglöneländer är ännu ett sätt att pressa löner.

Som socialister står vi på arbetarnas sida i alla lägen. Därför är vi givetvis stora motståndare till all form av lönedumpning oavsett orsak. Det gäller därför för oss att identifiera orsakerna till det och blotta dem. Vi måste ta kamp mot detta och bekämpa roten till orsakerna. Vi måste bekämpa arbetskraftsinvandring när vi har arbetslösa i svenskar i Sverige och vi måste bekämpa liberalism och kapitalism.

Hönan och ägget

Idag ser vi i vårt samhälle ett besynnerligt problem. Saker och ting, som behöver göras, görs inte. Hus byggs inte i det omfång som behövs, utbildade lärare anställs inte i den grad som behövs osv. En anledning sägs vara att det inte finns pengar. Staten har inte råd att lägga ut pengar på offentlig sektor och de privata företagen har inte pengar att bygga bostäder åt oss. Det ligger visserligen en viss sanning i detta. Skall fler lärare anställas måste även dessa få lön och skall det större antalet lärare inte behöva dela på den summa som tidigare delats ut måste summan öka i samma grad som lärarna. Därmed måste ju staten ha mer pengar att dela ut i lön. Men detta är inte hela sanningen.

Man måste inte ha pengar för att göra saker, för att producera. Produktion kommer alltså inte av pengar utan det är tvärt om, pengar kommer av produktion. Pengar är helt enkelt en bytesvara som symboliserar ett värde som skapats i produktionen. För dessa pengar kan man visserligen investera i ny produktion då varor slits ut och behöver bytas ut med tiden.

Resonemanget är märkligt. Likt frågan om hönan och ägget, vilket kom först? Så frågar vi oss, vilket kom först, pengarna eller produktionen?
Vi kan också fråga oss hur människor gjorde förr, innan pengarna fanns. När jägaren skulle fälla ett byte, när fiskaren skulle fånga fisk eller när timmermannen fällde träd som han kanske byggde sitt hus av. Satt dessa i apati och rullade tummarna, med förklaringen ”det finns ju inga pengar”, trots att han och familjen satt hungriga utan tak över huvudet?
Nej, när det fanns behov att uppfylla så gjordes detta. Fångades mer fisk än fiskaren och hans familj kunde äta så kunde de spara eller byta bort resten mot annat som de behövde. Då fungerade fisken som bytesvara, dvs. som pengar.

I kapitalismen så tycks det inte vara såhär. Kapitalismen går emot all logik gällande produktions och ekonomi. Men det huvudakliga syftet är att man i kapitalismen inte producerar för att fylla behov. Hus byggs inte för att det finns behov, mat produceras inte för att fylla behovet av näringsämnen. Allt som produceras under kapitalismen gör det för att skapa mervärde och berika ägarna av produktionsmedlen.

Politisk ekonomi

Människan behöver för sitt uppehälle, för sitt liv, vissa saker så som mat, kläder, bostad, bränsle mm. Sådana saker kallas med ett gemensamt uttryck för materiella nyttigheter. För att få dessa materiella nyttigheter måste människor producera dem. Människor måste arbeta. Om produktionen av materiella nyttigheter upphörde, så skulle samhället gå under. Därför kan vi säga, att produktionen av materiella nyttigheter är grundvalen för varje samhälles liv.

Produkter och varor

Hur sker då denna produktion av materiella nyttigheter i samhället? Det är om detta som den politiska ekonomin handlar.

Vi skall börja med att titta på de saker, som människorna producerar, på resultatet av deras arbete. Marxismen skiljer därvid mellan två begrepp – produkter och varor.

I tidigare samhällen – före kapitalismen – var det vanligast att varje familj själv framställde de materiella nyttigheter som de behövde. Bostaden byggde familjen själv, maten fick de från sitt egna jordbruk, kläder sydde man själv, bränsle till eld samlades in i skogen eller på torvmossen.

I begränsad omfattning förekommer detta – produktion för eget behov – än idag. Om du hade slöjd i skolan kanske du sydde en duk eller tillverkade en ljusstake till ditt hem. I många familjer bakar man fortfarande sitt egna bröd. I sådan produktion, avsedd för ens eget eller ens egen umgängeskrets omedelbara behov, framställs produkter. En produkt är en av mänskligt arbete framställd materiell nyttighet som är avsedd för ens egen konsumtion. Sådan produktion är emellertid endast ett undantag i vårt samhälle, det kapitalistiska samhället. Den hör hemma i förkapitalistiska produktionssätt. De saker som produceras i det kapitalistiska samhället är inte avsedda för producenternas egen konsumtion. De är avsedda att säljas till någon annan, de är avsedda för en marknad. De bilar som arbetarna på Volvo framställer är inte avsedda att tillfredsställa volvoarbetarnas eget behov av bilar. De är avsedda att säljas på den öppna marknaden till någon annan. Därmed är produkterna inte längre enbart produkter. De har blivit varor. Med vara menar vi just en produkt avsedd att säljas till någon annan. Just denna varuproduktion är typisk för det kapitalistiska samhället.

Allt i det kapitalistiska samhället är föremål för köp och försäljning – allt från tändsticksasken till jetflygplanet. På den politiska ekonomins språk säger man att allt antar varuform. Därför brukar studier i politisk ekonomi på samma sätt som här börja med studier av just varan. Runt den kretsar hela samhällsekonomin. ”Varan är det borgerliga samhällets ekonomiska cell”, sade Karl Marx.

I vårt moderna samhälle har såväl produktiviteten som arbetsdelningen drivits mycket långt, vilket bland annat innebär att det vid sidan om den rena varuproduktionen också finns en omfattande tjänsteproduktion. Det som i ekonomisk mening gäller för produkter och varor gäller också för tjänster.

Bruksvärde och bytesvärde

När vi talar om en saks värde så kan vi mena två olika saker. Vi kan fråga såhär:
– Är det värdefullt att ha en lägenhet att bo i? Är kläder något att sätta värde på?
När vi ställer sådana frågor så menar vi vanligen om man egentligen har någon nytta av bostad och kläder. Vi talar om de naturliga, kroppsliga egenskaper hos en lägenhet och hos klädesplaggen, som gör dem nyttiga, värdefulla för oss. Vi syftar på föremålets bruksvärde. Bruksvärdet är en naturlig egenskap hos en produkt eller en vara. En stols bruksvärde är att man kan sitta på den. En middags bruksvärde är att den tillfredsställer människans näringsbehov. En skjortas bruksvärde är att den tillfredsställer människans behov av att behålla kroppsvärmen. Så kan man för varje föremål besvara frågan: Vad är den och den varans bruksvärde?

Men vi kan också fråga såhär: ”Vad är den skjortan värd?” Den som då svarar: ”Den skyddar mot kyla” – den kommer vi anse som lite bakom flötet. På en sådan fråga vill vi ha svaret: ”100 kronor” eller ”340 kronor” osv. Nu diskuterar vi nämligen en helt annat sak som inte har det minsta med skjortans naturliga egenskaper att göra.

Vi sysslar nu med en annan egenskap hos varan – nämligen det förhållande i vilket den kan bytas mot andra varor. Detta kallar vi varans bytesvärde. Bytesvärdet jämför exempelvis en skjorta med andra varor. Vi skulle kunna ställa upp en tabell såhär:

1 skjorta = 20 kg mjöl = 200 tändsticksaskar = 1/10 cykel.

I vardagslivet säger vi emellertid inte att en skjorta är värd 1/10 cykel, utan vi jämför den i allmänhet med en speciell vara – penningen – och säger att skjortan är värd 50 kronor. Till penningen skall vi återkomma längre fram.

Vad bestämmer en varas (bytes)värde?

Vad som bestämmer ett föremåls eller tjänst bruksvärde är ganska lät att förstå. Bruksvärdet uttrycker ju en inbyggd egenskap i varan. Men vad uttrycker egentligen bytesvärdet? Vad är det som gör att en skjorta inte kostar 10 öre eller 100 000 kronor utan just (i detta fall) 100 kronor?

Låt oss bena upp frågan! Med bytesvärde jämför man ju varan med alla andra varor. Alltså måste dessa varor ha något gemensamt, något som kan ligga till grund för jämförelsen, något som kan mätas. Vad kan detta gemensamma vara? Efter bara lite tankemöda finner vi att det inte kan vara någon av varans kroppsliga egenskaper – vikt, färg, storlek etc. Ett kilo guld och ett kilo socker kostar olika mycket, en kvadratmeter tyg och en kvadratmeter toalettpapper likaså.

Nej, bytesvärdet uttrycker ingen kroppslig inbyggd naturlig egenskap hos varan. Efter ytterligare en stunds tankearbete kommer vi fram till att det enda gemensamma för alla varor är att de är produkter av mänskligt arbete.

Endast häri kan vi finna lösningen på frågan om varornas värde. Detta värde bestäms av den i dem nedlagda mängden arbete. Det är en måttstock vi använder oss av för att bestämma en varas värde. Det nedlagda arbetet mäter vi i tid, i arbetstimmar. Vi skulle kunna ställa upp följande tabell:

1 skjorta = 1 arbetstimme
1 kg mjöl = 1/20 arbetstimme (3 min)
1 tändsticksask = 1/200 arbetstimme (18 sek)
1 cykel = 10 arbetstimmar

Naturligtvis inräknas i detta allt arbete som är nedlagt i varan. För t.ex. skjortan – från bomullsfälten till avsyningen på fabriken.

Någon kanske förundras över att det bara skulle åtgå 18 sekunders arbete för att göra en tändsticksask. Låt oss då först säga att våra siffror inte bygger på någon undersökning utan är gripna ur luften. Emellertid torde de inte vara alltför verklighetsfrämmande. Antag t.ex. att en skogsarbetare behöver 15 minuter för att fälla ett träd. Av trädet kanske det är möjligt att framställa 900 tändsticksaskar. Det gör att han lagt ned en sekunds arbete på varje ask. På samma sätt lägger kanske sågverket ned en sekund på varje ask så att det slutligen när asken lämnar tändsticksfabriken har gått åt 18 sekunders arbete.

Man frestas nu kanske att invända att cyklarna från en fabrik som har ovanligt lata och oskickliga arbetare skulle vara mer värdefulla. De har ju tack vare sin lathet och oskicklighet fått lägga ned mer arbetstid än genomsnittet för att framställa cyklarna. Så förhåller det sig givetvis inte. För att göra det hela riktigt måste vi säga att en cykels värde bestäms av den genomsnittliga arbetstiden i hela branschen för att framställa just en sådan cykel – av den samhälleligt nödvändiga tid som åtgår – för att tala ekonomernas språk.

Det som vi behandlat i detta stycke kallas värdelagen. Den skulle i en mening kunna utformas som så: Utbyte av varor i det kapitalistiska samhället sker i överensstämmelse med mängden av det samhälleligt nödvändiga arbete som åtgår för att framställa varorna.

Självklart har vi här inte tagit hänsyn till ocker och andra svindlande affärer vilka som bekant förekommer i det kapitalistiska samhället. Den som lyckas sälja en gammal rishög till bil, värd några hundralappar, för 10 000 kronor skrattar naturligtvis åt värdelagen. Sådant är dock undantag och rubbar inte det minsta på värdelagens giltighet för varuutbytet i allmänhet.

Tillgång och efterfrågan

Borgerliga ekonomer hävdar ibland att varornas värde i själva verket bestäms av lagen om tillgång och efterfrågan. Med denna lag menas att om det på marknaden finns en miljon skjortor men bara 10 000 människor som vill köpa skjortor så har fabrikanterna svårt att bli av med dem och tvingas sänka priserna. Om å andra sidan strejker skulle utbryta på Sydamerikanska kaffeplantager och som en följd därav tillgången på kaffe skulle bli mindre än behovet i Sverige, så skulle affärerna kunna utnyttja detta förhållande till att höja priserna. Efterfrågan skulle ha varit större än tillgången.

Marxismen förnekar inte att lagen om tillgång och efterfrågan verkligen spelar en viss roll för det pris en köpare får betala för en viss vara. Men denna lag kan aldrig göra att en bil kostar 50 öre och en tändsticksask 200 000 kronor. Däremot är det i huvudsak lagen om tillgång och efterfrågan som gör att bilen idag kostar 200 000 kronor. Svängningarna runt 200 000 kronor (som vi antar vara bilens värde) bestäms av lagen om tillgång och efterfrågan. Studerar man dessa svängningar under en längre tidsperiod så finner man att de i det långa loppet jämnar ut varandra. Fortfarande bestämmer värdelagen en varas värde, medan lagen om tillgång och efterfrågan bestämmer smärre, dagsaktuella förändringar i priset på varan. Just detta sista begrepp – priset – skall vi strax titta närmare på. Men först något om pengar.

Om pengar

Orsaken till att pengar började användas var att handeln hade svårt att utvecklas så länge den skedde som ren byteshandel. Den som t.ex. ville byta en kniv mot en rock måste hitta någon som hade en rock att byta bort och som dessutom ville ha just en kniv i utbyte.

I det gamla tvåflodslandet Mesopotamien (ungefär nuvarande Irak) tyckte människor för sådär 6000 år sedan att vete var något som man nästan alltid kunde ha användning för, om inte med en gång så lite senare. Om man inte ville äta upp det kunde man använda det som utsäde. Vetets bruksvärde var så stort att alla nästan alltid accepterade det som inbyte. Det här underlättade handeln för nu kunde den som hade kniven vända sig till vem som helst som ville ha en kniv och i utbyte få lämplig mängd vete. För vetet kunde han sedan byta till sig en rock från den som hade en sådan att lämna ifrån sig. Härigenom fick bruksvaran vete ett dubbelt bruksvärde: dels kunde det användas som livsmedel och utsäde och dels kunde det användas som allmän bytesvara – eller som vi säger idag: pengar.

Efterhand kom metallföremål att ersätta vetet (och andra varor) eftersom de varade längre. Och allra längst varade föremål av guld och silver. Så småningom började man använda metallstyckena som de var – man vägde upp den mängd som motsvarade det värde man ville byta till sig. Därefter började man tillverka små metallskivor (ofta i guld och silver) med vikten präglad på, och därmed var mynten uppfunna. Metallmynten hade fortfarande dubbla bruksvärden: dels var de metaller som kunde användas till något bruksföremål, dels var de allmän bytesvara. De pengar vi använder idag – mynt och sedlar – har bara ett bruksvärde: att vara allmän bytesvara, och deras bytesvärde kan variera hur mycket som helst, vilket vi ser när det blir inflation.

Sverige hade guldmyntfot fram till 1931, men ända fram till 1960-talet fanns på svenska sedlar ett åtagande från riksbanken att ”enligt lagen om rikets mynt av den 30 maj 1873” inlösa sedlarna mot guldmynt.

Pris och pengar

En varas pris är dess värde uttryckt i pengar. Som vi redan sett kan priset skilja sig från värdet. Men även penningen är alltså en vara. Det speciella med den är att den används som den gemensamma måttstocken för alla andra varor. Den fungerar som allmän ekvivalent, som ekonomerna säger. Hos olika folk har under historiens gång skilda varor använts som pengar – pälsverk, salt, snäckor, boskap osv. Så småningom har emellertid de ädla metallerna guld, silver och koppar hos de flesta folk utvecklats till allmän ekvivalent. Orsaken är att dessa metallers särskilda lämplighet för ändamålet. De är lätta att bära, de är hållbara och delbara osv.

Eftersom även penningen från början var en bruksvara så bestämdes även dess värde av den samhälleligt nödvändiga arbetstid som fanns nedlagd i den – den tid som åtgått för att utvinna och förädla guldet, silvret eller kopparn. Saken är dock aningen mer komplicerad när det gäller pengar, som vi nu skall se.

Faktiskt är det ju så att penningens bytesvärde också är dess bruksvärde. Nyttan man har av pengar är att man i utbyte mot dem kan få vilken annan vara som helst av samma värde. Den som säljer en vara bryr sig inte om ifall de pengar han får för den är slitna eller nötta. Han skall ändå göra sig av med dem i utbyte mot andra varor. Därför är det heller inte nödvändigt att de pengar som cirkulerar ute på marknaden är alldeles oskadda. De behöver inte ens innehålla guld eller silver till det värde som står angivet på mynten. Istället för guld och silver som cirkulationsmedel kan man t.o.m. använda papperslappar av ett visst utseende, sedlar. Det arbete som finns nedlagt i en tjugokronorssedel motsvarar ju inte på långt när det arbete som finns i tjugo silvermynt av en kronas värde vardera.

Istället för att släppa ut guld och silver på marknaden som cirkulationsmedel låter statsbankerna trycka up sedlar vilka representerar eller är kvittonguld och silver i statsbankernas kassavalv. Sedlar trycks upp i den omfattning som är nödvändig för att penning- och varucirkulationen i ett samhälle skall fungera friktionsfritt.

Så länge vi hade guldmyntfot (i Sverige till 1931) kunde det inte finnas fler sedlar än vad som motsvarade deras värde i guld i riksbankens kassavalv. Var och en som hade en sedel kunde när som helst vända sig till riksbanken och kräva att få den inlöst mot guld.

Det går inte längre. Idag har vi pappersmyntfot. Det som avgör hur stor mängd sedlar som skall finnas i cirkulation är att varor och tjänster skall kunna säljas. Det betyder att om priserna höjs, så måste mer pengar ut i cirkulationen – annars blir det stopp på varucirkulationen. Sedlarna blir då mindre värda, dvs. varje sedel kan köpa allt mindre. Det är det vi kallar inflation vilket alltså är penningsvärdesförsämring.

Under kapitalismen står valet i viss utsträckning – som under 1990-talet – mellan inflation och arbetslöshet. När kapitalisterna i sin jakt på ökade vinster höjer priserna krävs mer pengar för att de skall kunna säljas. Om staten vägrar släppa ut mer pengar så kommer varorna att i stor utsträckning att förbli osålda, varför företag kommer skära ned sin produktion eller gå i konkurs och arbetslösheten ökar.

Om å andra sidan staten vill motverka arbetslöshet så måste den se till att det finns betalningsmedel, dvs. pengar som räcker för att betala de högre priserna. Alltså trycker staten fler sedlar och ger ut. Eftersom den ökade penningmängden motsvarar precis samma mängd varor (och tjänster) som tidigare, så har varje sedel helt enkelt blivit mindre värd, inflation.

Varucirkulationen

Produktion av varor förekom i mindre omfattning redan föra kapitalismens genombrott. T.ex. kunde en skomakare i en medeltida stad sälja sina produkter och därmed förvandla dem till varor. Han sålde dem därför att han själv behövde mat. Han bytte alltså sina varor, skorna, mot en annan vara.

Detta visar vi matematiskt med formeln V-V, vara mot annan vara. Den formeln uttrycker emellertid inte fullständigt varucirkulationen före kapitalismen, ty skomakaren byter inte sina skor direkt mot mat. Han byter dem mot pengar, vilka han i sin tur använder för att köpa sitt dagliga bröd. För att vara korrekt måste vi alltså skriva formeln såhär: V-P-V, vara-pengar-vara.

Låt oss lägga på minnet skomakarens syfte med denna transaktion. Han säljer sin vara i syfte att kunna köpa en annan. V-P-V är den typiska formeln för varuutbytet före kapitalismen.

Varucirkulationen under kapitalismen

För oss vanliga lönearbetande människor gäller fortfarande den formeln. Vi säljer något, nämligen vår arbetskraft (mer om det senare), för pengar vilka vi sedan använder för att köpa sådant vi behöver. Alltså V-P-V.

Men för våra dagars producenter, kapitalisterna, gäller något annat.

En handelsfirma t.ex. säljer ju inte sina varor för att kunna köpa andra. Det är inte syftet. Nej, den köper in varor för sina pengar i syfte att kunna sälja dem till ett högre pris och tjäna pengar på hela transaktionen. Den gamle skomakaren sålde för att köpa. Handelsfirman köper för att sälja.

Följaktligen måste vi vända på formeln V-P-V när det gäller kapitalistiska förhållanden och istället skriva P-V-P, pengar-vara-pengar.

Denna formel P-V-P kallade Marx för kapitalets allmänna formel.

Mervärde

Inte heller formeln P-V-P är riktigt exakt. Det är ju helt meningslöst att köpa varor för, låt oss säga 3000 kronor och sedan sälja dem för samma summa. En affär som säljer en moped för 3000 kronor skulle snart få slå igen om den betalade lika mycket i inköpspris till fabriken som tillverkade mopeden.

Nej vitsen med det hela är att det skall ge vinst, att varorna skall kunna säljas dyrare än vad man en gång köpt dem för. Därför brukar man i marxistisk litteratur skriva pengarnas kretslopp såhär: P-V-P’. P’ (uttalas ”pe prim”) betyder här de ursprungliga pengarna plus ett litet tillskott. Det är detta tillskott som vi kallar mervärde.

Varifrån kommer detta mervärde? Att de pengar som utgör tillskottet skulle falla ner från himlen är ju totalt uteslutet.

Man kan frestas att tro att affären tar ut ett ”överpris” för mopeden, att den i själva verket bara är värd 2500 kronor men att affären ”lägger på” 500 kronor. Som vi skall se så är också detta fullkomligt uteslutet. Vi har tidigare sagt att ocker och svindlande affärer visserligen kan förekomma under kapitalismen men ingalunda kan gälla för försäljningen av varor i allmänhet.

Eftersom all försäljning av varor under kapitalismen sker med syftet att man skall sälja dyrare än man köpte så skulle följaktligen alla varor säljas för dyrt, dvs. över det värde som motsvaras av den i dem nedlagda samhälleligt nödvändiga arbetstiden.

Men ännu har vi inte sett den människa som bara kan sälja, som aldrig köper något. Vår mopedhandlare måste ju ständigt köpa en mängd varor – dels inköp till affären, dels varor för egen konsumtion. Även de varor han köper skulle säljas för dyrt och på så vis skulle han förlora på gungorna vad han tog igen på karusellen.

Vad mopedhandlaren vann när han sålde, skulle han alltså förlora när han köpte. Det kanske låter förvånande i våra dagar när man tittar på prislapparna i affärerna, men enligt de ekonomiska lagarna så säljs alla varor i genomsnitt till sina rätta värden på den öppna marknaden. Att alla säljare skulle kunna ta ut ”överpris” för sina varor är lika omöjligt som att lyfta sig själv i håret. Mervärdet kan alltså inte uppkomma i själva bytesprocessen.

Men varifrån kommer då mervärdet?

Jo det råkar förhålla sig så att det på marknaden finns en vara som är olik alla andra – den mänskliga arbetskraften.

Även arbetskraften är ju under kapitalismen en vara. Den är föremål för köp och försäljning. Arbetaren säljer ju den och kapitalisten köper den. Det är att märka att vi säger arbetskraften och inte ”arbetet”. Ty när du söker arbete så är kapitalisten intresserad av din förmåga att arbeta, och mot en viss ersättning per timma (eller annan tid) lovar du att ställa din förmåga att arbeta, din arbetskraft, till hans förfogande.

Borgerliga ekonomer försöker alltid påskina att lönen är en ersättning för arbetarens arbete, dvs. för resultatet av arbetstimme eller arbetsdag. Detta är helt felaktigt. Uppgörelsen om lönen träffas ju innan kapitalisten ens har sett röken av något arbetsresultat. Ackordslöner kan vid första anblicken synas utgöra betalning för arbetsresultatet. Ju mer en arbetare producerar, desto mer förtjänar han ju med ackordslön.

Men minns då att ackordslönen är uträknad på basis av en medeltimförtjänst, vilken en genomsnittlig arbetare förväntas komma upp i under ackordsarbetet. Arbetslönen är således inte ersättning för resultatet, arbetet, prestationen utan för att arbetaren ställer sin förmåga att arbeta, sin arbetskraft till kapitalistens förfogande.

Just härur uppstår mervärdet. Den mänskliga arbetskraften äger nämligen en unik egenskap. Den kan skapa ett större värde än det som den själv har. Kring detta skall vi uppehålla oss ett slag.

Den mänskliga arbetskraften

Vi sade att arbetskraften kan skapa ett större värde än det som den själv har, men vad har den egentligen för värde? Hur mäter man värdet på varan arbetskraft?

Jo som man bestämmer värdet på varje annan vara i produktionen – genom den samhälleligt nödvändiga arbetstid som finns nedlagd i den. Eller annorlunda uttryckt: vad det kostar att ersätta den vara som förbrukas i produktionen. Vad kan nu detta innebära då det gäller arbetskraften?

Låt oss se vad som behövs för att varan arbetskraft skall kunna fortsätta att vara arbetskraft: För det första måste arbetaren hållas vid liv. Han måste ha mat, kläder och bostad. För att kunna arbeta måste han ha en viss utbildning beroende på arbetets art, möjligheter att kunna ta sig till jobbet (bil, buss, cykel etc.) och en del annat.

För att inte arbetarklassen skall dö ut måste arbetaren även ha möjlighet att försörja sin familj. Allt detta är nödvändigt för att arbetskraften skall kunna fortsätta att vara arbetskraft, för att arbetskraften skall reproduceras, återskapas. Och värdet av de existensmedel som behövs för att arbetaren skall kunna fortsätta att sälja sin arbetskraft – det bestämmer arbetskraftens värde.

Arbetskraften bestäms alltså av värdet på de varor som åtgår för att hålla arbetaren och hans familj vid liv och göra honom arbetsduglig.

Exakt som för andra varor så spelar lagen om tillgång och efterfrågan en roll för svängningarna upp och ned i arbetslönens storlek. I tider av stor arbetslöshet hänvisar kapitalisterna till alla som står utanför och väntar på jobb. ”Om det inte passar” tar de som förevändning för att sänka lönerna. Tillgången på arbetskraft är således större än efterfrågan. När det råder brist på arbetskraft kan det å andra sidan hända att kapitalisterna överbjuder varandra för att få tag på arbetskraft.

Sålunda har vi bestämt varan arbetskraftens bytesvärde.

Men vad är då dess bruksvärde? Vilken nytta har man av arbetskraften? Ja just det är nyckelfrågan när det gäller den kapitalistiska ekonomin och frågan om mervärdet. Arbetskraftens bruksvärde är att arbetaren under arbetsprocessen kan skapa ett större värde än vad som åtgår för att hålla honom vid liv och arbetsduglig. Arbetskraften skapar ett större värde än det som åtgår förr dess reproduktion, säger marxismen.

Produktionen av mervärde

Arbetaren kan således under en dag producera varor till ett värde av, låt oss säga 3600 kronor, medan värdet på hans arbetskraft utslaget på en dag är 450 kronor. 450 kronor är vad han får ut per dag för att försörja sig och sin familj, när skatten är dragen.

Om denne arbetare arbetar 8 timmar per dag så producerar han varor till ett värde av 3600/8 = 450 kronor per timma. Men det är ju vad han tjänar på en hel dag. Redan efter en timma har han alltså utfört ett arbete motsvarande lönen för en hel dag. De övriga sju timmarna arbetar han således gratis åt kapitalisten. I marxistisk litteratur kallas den tid som arbetaren arbetar för sitt uppehälle för nödvändig arbetstid. Den tid han arbetar för kapitalisten kallas merarbetstid.

Just på detta sätt uppstår mervärdet. Det uppkommer i själva produktionsprocessen och inte vid försäljning av den färdiga varan. Möjligheterna för kapitalisten att lägga beslag på mervärdet ges honom därigenom att han äger produktionsmedlen, dvs. maskiner, fabriker, verktyg mm, och genom den mänskliga arbetskraftens unika förmåga att skapa ett större värde än vad som åtgår för dess reproduktion.

August Strindberg, Sveriges störste och mest uppmärksammade författare genom tiderna, har på ett lika enkelt som åskådligt sätt beskrivit den kapitalistiska utsugningsmekanismen:

–         Vad sade du till mannen där borta?

–         Jag sade att han skulle arbeta raskare.

–         Vilken rätt har ni att befalla över honom?

–         Jag betalar honom för det.

–         Hur mycket betalar ni honom?

–         10 kronor om dagen.

–         Varifrån får ni pengar att betala honom med?

–         Jag säljer sten.

–         Vem hugger den stenen som ni säljer?

–         Det gör han.

–         Hur mycket sten hugger han om dagen?

–         Åh, han hugger en hel del sten på en dag.

–         Hur mycket får ni för det?

–         Ungefär 50 kronor.

–         Men då är det ju han som betalar er 40 kronor för att ni går omkring och befaller honom att arbeta raskare.

–         Ja, men jag äger ju verktygen och maskinerna.

–         Hur blev ni ägare av dem då?

–         Jag sålde huggen sten och fick in så mycket pengar på den att jag kunde köpa in verktyg och maskinerna.

–         Och vem hade huggit den stenen?

–         Tig, dumbom!

August Strindberg i ”Kapitalismens hemlighet”

Den kapitalistiska produktionsprocessen

Låt oss fortsätta vårt studium av den kapitalistiska produktionsprocessen genom att utgå från ett litet räkneexempel. Vi antar att varor från ett visst företag under ett års tid säljs på marknaden till ett värde av 200 miljoner kronor. Vart tar månne dessa 200 miljoner vägen? Skall vi bena upp den frågan?

Vi antar att företaget har 80 anställda arbetare, vilka vardera tjänar 125 000 kronor om året. Då blir den årliga lönesumman 10 miljoner kronor. Detta, arbetarlöner, kallas variabelt kapital. Till den beteckningen skall vi återkomma längre fram och förklara den.

Vidare måste företaget köpa råvaror vilka arbetarna skall förädla till färdiga varor. En syfabrik måste köpa tyg och en bilfabrik måste köpa plåt. I vårt exempel antar vi att råvarorna detta år kostade företaget 49 miljoner kronor i inköp.

Det går också åt energi för att driva företagets maskiner, för uppvärmning av fabriken och för att få ljus i den osv. Vi sätter upp energikostnaderna detta år till 1 miljon kronor.

Maskinerna, verktygen och byggnaderna slits ned. Vissa behöver repareras, andra skrotas. Om företaget äger maskiner, byggnader etc. till ett värde av 800 miljoner kronor och kapitalisten av erfarenhet vet att dessa i genomsnitt slits ned på 20 år så måste han ta med en tjugondel av deras värde i värdet på de färdiga varorna varje år. Maskiner etc. överför varje år en tjugondel av sitt värde på de färdiga varorna. I vårt fall blir det 800/20 = 40 miljoner kronor per år.

Sammanlagt belöper sig alltså utgifterna för råvaror, energi och slitage till 90 miljoner detta år. I den politiska ekonomin kallar vi dessa saker konstant kapital i motsats till det variabla kapitalet. Även till detta begrepp skall vi återkomma.

Låt oss räkna samman kapitalistens utgifter:

Arbetarlöner   10 miljoner kronor
Råvaror          49 miljoner kronor
Energi            1 miljon kronor
Maskiner etc. 40 miljoner kronor
Summa:          100 miljoner kronor

Men han sålde ju de färdiga varorna för 200 miljoner kronor! Varifrån kom de resterande 100 miljonerna? Jo dessa överskjutande 100 miljoner utgör mervärdet. De har kommit just därur att arbetarna var i stånd att skapa ett större värde än de 10 miljoner som åtgick för deras reproduktion.

De 100 miljonerna har kommit ur det variabla kapitalet som kallas så därför att det har just denna egenskap. Det förblir inte detsamma genom hela produktionsprocessen, utan det varierar – inkomsterna från det är större än utgifterna.

Det konstanta kapitalet kallas på motsvarande sätt konstant därför att kapitalisten inte kan pressa fram något mervärde ur det, hur mycket han än anstränger sig. Dess värde är konstant genom hela produktionsprocessen. Som tidigare sagts så överför endast verktyg, maskiner och byggnader en del av sitt värde på den färdiga varan. Detta värde är lika med värdet av slitaget på dessa maskiner etc. Samma sak är det med råvarornas och den förbrukade energins värden. Det har skapats av arbetare i tidigare produktionsled och finns inbakat – varken större eller mindre – i den färdiga varan.

Nu skall vi ta till matematiken igen. Vi skall använda oss av tre symboler för de tre delar i vilka en varas värde delar upp sig:

v = variabelt kapital
c = konstant kapital
m = mervärde

För varje krona som arbetarna i vårt exempel tjänade, så lade kapitalisten beslag på 100/10 = 10 kronor i mervärde. För varje timma han arbetade för sig själv fick de arbeta 10 timmar gratis åt kapitalisten i merarbetstid.

Denna siffra, mervärdet, delat med det variabla kaptalet, dvs. m/v – kallas för mervärdeskvoten eller utsugningsgraden. Som namnet anger så visar den hur utsugna arbetarna är på en viss plats och vid en viss tidpunkt. Den brukar anges i procent och den siffran får vi genom att ta mervärdeskvoten, i detta fall 10, och multiplicera med 100. Alltså 1000 procent i vårt exempel.

När kapitalisten räknar ut sitt företags lönsamhet eller ”räntabilitet” som han ibland kallar det, så ser han dock på mervärdet i förhållande till hela sitt satsade kapital. Han ser  till alla sina utgifter och räknar då in både det konstanta och det variabla kapitalet.

Sitt företags lönsamhet räknar han då ut såhär: m/(v+c).
Det gör i vårt fall 100/(10+90) = 1. Vi multiplicerar den siffran med 100 och får då 100 procent. Denna siffra som vi får fram genom att dela mervärdet med det variabla plus det konstanta kapitalet kallar vi profitkvoten, till skillnad mot mervärdeskvoten.

Som var och en ser så är profitkvoten (100 procent) mindre än mervärdeskvoten (1000 procent), och detta är av viss betydelse vilket vi skall visa längre fram.

Vart tar mervärdet vägen?

Vad gör kapitalisten med de 100 miljoner kronorna som han inhöstade i mervärde? Vi skall försöka spalta upp detta på ett antal vanliga poster.

  1. Kapitalisten håller sig i ökad utsträckning med en stab av improduktiva anställda – folk som inte deltar i själva den mervärdesskapande processen. Han har förmän för att vaka över arbetarna. Han har tidsstudiemän för att driva upp arbetstakten. Han har anställda som administrerar företaget, för kassabok, tar emot order, gör reklam osv. Han har dessutom en företagsledning, vilken uppbär icke oansenliga löner. Låt oss anta att företaget detta år utbetalat åtta miljoner kronor i löner åt sådana improduktiva anställda.
  2. Kapitalisten förser sig själv med pengar så att han (eller aktieägarna om det är ett aktiebolag) kan fortfara att leva ett liv i lyx och överflöd med mat- och dryckesorgier, villor, lustjakter, kapplöpningshästar, konstverk, jordenruntresor osv. Vi sätter upp aktieutdelningarna detta år till fem miljoner kronor.
  3. Staten tar sitt. Företaget betalade detta år fem miljoner kronor i skatt, arbetsgivaravgifter, socialförsäkringsavgifter osv.
  4. Företagets varor kostade 200 miljoner kronor sammanlagt ute i affärerna. Men dessa betalade bara 190 miljoner kronor i inköp från företaget i grosshandelsledet. Kapitalisten får nämligen vara beredd att offra lite pengar för att få ut varorna till konsumenterna. Det kostade tio miljoner kronor i det här fallet vilka går till löner åt handelsanställda, profit åt handelskapitalisten (ägaren till varuhuskedjan t.ex.) och övriga om kostnader i försäljningsledet. Även dessa pengar tas ur det mervärde som skapas i industrin. I försäljningsledet produceras ju ingenting och följaktligen kan inget mervärde skapas inom handelssektorn.

För att vara exakt så uppdelas kostnaderna i distributions- och försäljningsledet dels i rena cirkulationskostnader, dels i kostnader som sammanhänger med produktionsprocessens fortsättning i cirkulationssfären. De förstnämnda (löner åt handelsanställda osv.) tillför inget nytt värde till varorna (lagring, förpackning och transport av varor) ty ingen vara är färdig, den har inget bruksvärde förrän den levererats till konsumenten.

  1. För inköp av maskiner för något år sedan antar vi att företaget lånat en summa pengar från en bankkapitalist. För detta får han betala ränta till banken och denna tas ur mervärdet. Två miljoner kronor fick vår kapitalist lov att punga ut med där.

De saker vi här räknat upp och några liknande betalas ur mervärdet. En stor del av arbetarens lön är också mervärde. Omkring hälften av lönen går till skatt i olika former varav största delen är rent mervärde (dvs. arbetaren får inget igen för det, utan pengarna går till militära rustningar, bidrag till industrin, löner åt byråkrater osv.). Cirka hälften av hans hyreskostnader är också mervärde i form av bankräntor. Mervärdet skapas alltså i produktionen man kan tas ut på skilda sätt från arbetaren. Låt oss sammanfatta i en tabell:

Löner till improduktiva          8 miljoner kronor
Utdelning till aktieägarna       5 miljoner kronor
Handelsprofit och löner
till handelsanställda               10 miljoner kronor
Skatt och statliga avgifter      5 miljoner kronor
Bankränta                            2 miljoner kronor

Summa:                                30 miljoner kronor

Sakta i backarna ropar säkert den uppmärksamme läsaren. Mervärdets totala storlek var 100 miljoner kronor och endast 30 har redovisats. Var finns de övriga 70 miljonerna?

Pengar blir kapital

Jo det råkar förhålla sig så att vår käre kapitalist inte är ensam om att låta tillverka dessa varor. Även andra kapitalister har kommit på samma idé – att investera i liknande produktion.

Med ens har en bitter och skoningslös konkurrens uppkommit. Vem kan sälja mest? Vem kan sälja billigast? Dessa frågor driver ”vår” kapitalist till att med alla medel försöka låta tillverka en större mängd varor på kortare tid än tidigare. Ty om tillverkningen av varje enskild vara kan ske på kortare tid så blir den billigare och mer lättsåld därför att en mindre mängd arbete då finns nedlagd i den. Kom ihåg värdelagen!

Lyckades han inte med detta gjorde konkurrenterna det. Det skulle innebära att ”vår” kapitalist så småningom kanske lägger ner sin fabrik på grund av bristande lönsamhet och flyttar sina pengar och andra tillgångar till en annan bransch.

Som man lätt förstår är frågan om att ”stå sig i konkurrensen” en fråga om liv och död för kapitalisterna. Därför försöker de med alla medel få arbetarna att producera mer varor på kortare tid. För att uttrycka det exakt så försöker de öka merarbetstiden och minska den nödvändiga arbetstiden. Detta skall vi återkomma till senare.

Ett sätt att få arbetarna att producera mer per timma är att införa fler och modernare maskiner. På så vis fås ju arbetarna att producera mer genom att en arbetare som tidigare skötte en maskin nu sköter en som går dubbelt så fort.

Efter denna lilla utläggning skall vi återgå till frågan i det första stycket: Var finns de resterande 70 miljoner kronorna av mervärdet? Svaret är att kapitalisten har använt dem till investeringar, till att köpa nya maskiner, verktyg och fabriksbyggnader mm. Vad har därmed gjort? Jo han har förvandlat dessa 70 miljoner till kapital. I ett kort stycke skall vi nu förklara begreppet kapital.

Vad är kapital?

Antag att du vinner 25 000 kronor på tips eller lotteri! Du beslutar dig för att spara pengarna och vid ett lämpligt tillfälle köpa en bil för dem. Följaktligen lägger du dem i madrassen och låser för säkerhets skull in madrassen i ett bankfack.

Du äger 25 000 kronor. Är dessa pengar kapital? Är du härmed kapitalist? Nej det är du inte. Pengar och kapital är inte samma sak. Pengar blir kapital först då de används till att utsuga lönearbetare och skapa mervärde. Om du istället köpte aktier för pengarna så använde du dem däremot som kapital, ty eventuella aktievinster kommer direkt från det mervärde som arbetarna skapat.

Kapitalackumulation

Alla utsugarklasser i historien har på ett eller annat sätt lagt beslag på överskottet av de utsugna klassernas arbete. Det finns emellertid en väsentlig skillnad mellan tidigare utsugarklasser och den moderna kapitalistklassen.

Tidigare utsugarklasser använde hela produktionsöverskottet till sin egen konsumtion, till lyxliv med ”vin, kvinnor och sång”. Så gör inte kapitalisterna. Endast en del av mervärdet åtgår som vi sett till deras lyxkonsumtion. En stor del används istället till att utöka det redan befintliga kapitalet. I vårt fall hade ju kapitalisten maskiner och annat till ett värde av 800 miljoner kronor och av mervärdet använde han 70 miljoner för att köpa nya sådana. Alltså är nu värdet av hans kapital 800 + 70 = 870 miljoner kronor.

Denna process kallar vi för kapitalackumulation som alltså innebär att kapitalet ökar genom att en del av mervärdet förvandlas till kapital. Den skiljer kapitalistklassen från andra utsugarklasser i historien. Kapitalismen skiljer sig härigenom också från tidigare ekonomiska system genom att vara oerhört mycket mer produktiv. Under 1800-talet, kapitalismens första hela århundrade, producerades mer än under hela mänsklighetens tidigare historia.

Merparten av kapitalet är alltså inte pengar. Större delen finns i byggnader och maskiner – dvs. i produktionsmedel. Vi har nämnt att pengar i sig inte är något kapital. Det är heller inte produktionsmedlen. Människor har i alla tider använt produktionsmedel (verktyg t.ex.) utan att de för den skull varit kapital. Kapital blir produktionsmedlen när de används för att ge mervärde genom utsugning av arbetare. Symaskinen du har hemma är alltså inte kapital men väl den symaskin som sömmerskorna vid en syfabrik arbetar vid.

Kapitalets organiska sammansättning

Vi har talat om hur kapitalisten ständigt ackumulerar kapital, hur han lägger nytt kapital till det som han redan äger. Vitsen med detta är att han vill utöka sin produktions och effektivisera den – producera mer till lägre kostnad. När han köper fler maskiner får han också anställa fler arbetare. Men maskinerna blir modernare och modernare och kapitalisten satsar naturligtvis på teknikens allra senaste landvinningar när han ökat sitt kapital. Därför behöver han inte anställa arbetare i lika stor omfattning som han köper maskiner. Med en modern maskin kan idag kanske en arbetare göra vad fem arbetare förmådde för 25 år sedan med äldre maskiner.

Härav följer att det konstanta kapitalet växer snabbare än det variabla kapitalet. Summan c växer snabbare än summan v. Kvoten c/v ökar. Denna kvot uttrycker det som kallas för kapitalets organiska sammansättning.

Profitkvotens fallande tendens

Minns du som vi tidigare nämnde att profitkvoten är mindre än mervärdeskvoten och att vi skulle återkomma till detta faktum senare? Vi har kommit dit nu. Låt oss repetera några fakta om en kapitalist vars affär vi följde under ett år:

Värdet av de varor som producerades i hans fabrik uppdelades i följande delar:

v = 10 miljoner kronor
c = 90 miljoner kronor
m = 100 miljoner kronor

Mervärdeskvoten m/v var 1000 procent.
Profitkvoten m/(c+v) var 100 procent.
Kapitalets organiska sammansättning c/v var 9.

Vi antar att han efter några år har lyckats utvidga produktionen och nu har 96 anställda – alltså en ökning med 16 stycken. Deras lön är fortfarande 125 000 kronor/år vardera och den sammanlagda lönesumman är då 12 miljoner kronor mot tidigare 10.

Men enligt kapitalismens utvecklingslagar så borde också kapitalets organiska sammansättning ha ökat – kapitalisten borde ha infört effektivare och modernare maskiner. Låt oss anta att kostnader för energi, råvaror, maskinslitage osv. nu är 120 miljoner kronor jämfört med tidigare 90. Kapitalets organiska sammansättning blir nu 120/12 = 10. Den har alltså ökat.

Vi antar också att utsugningsgraden av arbetarna är densamma – 1000 procent. Således uppgår mervärdet till 12 gånger 10 = 120 miljoner kronor. Mervärdets storlek i absoluta tal har då ökat från 100 till 120 miljoner under de år som vi tittat på företaget.

Men hur har det gått för profitkvoten? Låt oss räkna!

Den var som bekant m/(c+v). Vi sätter in de aktuella siffrorna i formeln och får då följande:

120/(12+120) = 0,91 = 91 procent!

Profitkvoten har således sjunkit trots att mervärdeskvoten, dvs. utsugningen av arbetarna varit konstant 1000 procent. Detta är en följd av att kapitalets organiska sammansättning ökar. Profitens storlek har visserligen ökat men dess andel av det satsade kapitalet krymper i takt med kapitalismens utveckling sakta nedåt. För att bibehålla samma vinst måste kapitalisten ständigt satsa större och större summor i företagen, måste i ökad omfattning ackumulera kapital. Och ju mer kapital de ackumulerar desto mindre blir profitkvoten. Det hela är för kapitalisten en ond cirkel. Detta kallas för profitkvotens fallande tendens.

Det förefaller således som om kapitalisten stod inför ett olösligt problem. Ackumulerar han inte kapital i samma takt som konkurrenterna så riskerar han konkurs. Ackumulerar han kapital så sjunker profiten i förhållande till det satsade kapitalet (profitkvoten). Har han månne någon lösning på detta dilemma?

Ökad utsugning

Åjovars. Precis som det står skrivet i rubriken här ovan. Han kan försöka öka utsugningen av arbetarna. Matematiskt uttryckt kan han försöka höja mervärdeskvoten (M/v). Arbetarna hos ”vår” kapitalist arbetade ju som bekant 10 timmar åt honom efter att ha arbetat 1 timme åt sig själva. Antag nu att kapitalisten låter dem arbeta 12 timmar åt honom istället för 10. Låt oss räkna på det!

Mervärdeskvoten (m/v) är då 1200 procent och mervärdet (m) är 12 gånger 12 = 144 miljoner kronor. Det betyder att profitkvoten m/(c+v) blir 144/(12+120) = 1,1 = 110 procent.

Genom att höja utsugningsgraden med 20 procent (från 1000 till 1200) har han alltså lyckats höja profitkvoten med 10 procent, trots att kapitalets organiska sammansättning ökat. Då återstår frågan om vilka knep kapitalisten har för att höja utsugningsgraden, dvs. mervärdeskvoten.

Olika sätt att öka utsugningen

  1. För det först kan han självklart öka merarbetstiden. Han bibehåller den nödvändiga arbetstiden och låter helt enkelt arbetarna arbeta någon timma extra per dag utan att höja deras lön. Särskilt i kapitalismens barndom var det vanligt att kapitalisterna på detta sätt förlängde arbetsdagen. Det mervärde som kapitalisten erhåller på detta sätt genom en förlängning av arbetsdagen kallas absolut mervärde.
  2. Arbetsdagen kan också bibehållas oförändrad men merarbetstiden kan öka på den nödvändiga arbetstidens bekostnad. Om arbetarna på en viss fabrik tidigare arbetat två timmar åt sig själva och sex timmar åt kapitalisten så kanske de nu bara arbetar en timme åt sig själv och sju timmar åt kapitalisten. I båda fallen är som synes arbetsdagen åtta timmar. Under vilka betingelser kan något sådant inträffa?
    Vi minns att värdet på varan arbetskraft bestäms av värdet på de varor som åtgår för att hålla honom vid liv som arbetare, som åtgår för att framställa dem. Nu antar vi att nya maskiner har införts i de industrier som tillverkar mat, kläder och andra existensmedel så att mindre mängd arbete åtgår för att framställa dessa. Följaktligen kommer värdet på dessa existensmedel att sjunka och därmed värdet på varan arbetskraft. Då minskar också den nödvändiga arbetstiden – den tid so arbetaren arbetar åt sig själv. Det mervärde som kapitalisten erhåller på detta sätt genom att merarbetstiden ökar i samma omfattning som den nödvändiga arbetstiden minskar kallas relativt mervärde. Samma effekt uppnås om de nödvändiga konsumtionsvarorna importeras från låglöneländer i den sk. Tredje världen: kläder från Thailand, grönsaker från Afrika osv.
  3. En kapitalist kan införa en modernare teknik, maskiner som gör att arbetarna kan producera mer varor ä vad arbetarna hos hans konkurrenter kan. Låt oss ta ett exempel:

Vi antar att det i genomsnitt i ett visst land går åt 200 arbetstimmar för att framställa en bil, räknat från brytning av malmen till plåten till slutmonteringen. Nu har emellertid en kapitalist låtit installera en maskinpark vilken gör att det för att framställa hans bilar endast åtgår 175 arbetstimmar. Följaktligen behöver han färre arbetare än konkurrenterna och kan därmed erhålla ett större mervärde än dessa. Ty på marknaden kan han sälja sina bilar till samma pris som de andra.

Det mervärde som en kapitalist kan erhålla genom att införa en modernare teknik än sina konkurrenter kallas extra mervärde.

En kapitalist kan också erhålla extra mervärde genom att driva sina arbetare att arbeta hårdare än konkurrenternas arbetare – exempelvis genom att öka takten på det löpande bandet.

En viktig faktor i samband med det extra mervärdet måste nämnas. Den är att en kapitalist endast kan erhålla detta extra mervärde under en viss tid. Ty snart finner konkurrenterna att även de önskar införa den tekniken och så sänks mängden arbetstimmar som åtgår för att tillverka de nämnda bilarna till 175 timmar i genomsnitt över hela landet. Sålunda sjunker u bilarnas värde ty de innehåller nu en mindre mängd samhälleligt nödvändigt arbete. Den kapitalist som genom att köpa modernare maskiner till sin glädje fann att han genom detta kunde motverka profitkvotens fall blir alltså så småningom besviken när priserna på hans varor faller jämfört med alla andra varor.

Till samma resultat kommer han efter att ha drivit upp arbetstakten för sina arbetare. Glädjen förbyts i sorg när konkurrenterna gör detsamma.

Genom det extra mervärdet kommer kapitalisterna alltså inte ifrån profitkvotens fallande tendens. Tvärtom skyndar de på den utveckling som får profitkvoten att falla. Eller för att tala med Karl Marx:

”Vi ser…hur användandet av maskiner drar med sig invändandet av maskiner i ännu större utsträckning, hur arbeten i stor skala drar med sig arbeten i ännu större skala. Det är den lag som ständigt på nytt kastar den borgerliga produktionen ur dess gamla spår och tvingar kapitalet att spänna arbetets produktivkrafter, emedan det en gång har spänt dem, den lag som inte unnar kapitalet någon ro och ständigt viskar till det: Framåt! Framåt!”
Produktivkrafter är de arbetande människorna, maskinerna och teknikens utveckling.

Kapitalets centralisation

Det var konkurrensen mellan kapitalisterna som drev fram kapitalackumulationen. Men konkurrensen leder också till kapitalets centralisation. Med det menas att mindre kapitalister slås ut i konkurrensen, att deras företag köps upp av de större kapitalisterna, att rikedomen samlas på allt färre händer.

Kapitalackumulationen och kapitalets centralisation leder till att kapitalismen så småningom övergår till ett helt nytt stadium, till det imperialistiska stadiet.

Produktionsanarkin

Kapitalets centralisation upphäver inte konkurrensen mellan kapitalisterna. Även den som skaffat sig monopolställning måste räkna med konkurrens från utländska företag. Han måste räkna med att andra storföretag gör inbrytningar på ”hans” område, att andra kapitalister börjar producera ”hans” speciella varor.

Ingen kapitalist vet på förhand hur stort varubehovet är på marknaden. Han vet inte hur mycket hans konkurrenter tänker producera. Han bedriver överhuvudtaget inte sin verksamhet för att tillfredsställa människornas behov av materiella nyttigheter. Hans mål är istället profiten, att tjäna så mycket pengar som möjligt så snabbt som möjligt för egen del.

Därför kan det under kapitalismen förekomma sådant som att man bränner och på annat sätt låter förstöra livsmedel samtidigt som tre miljarder människor lider av svält eller undernäring. De aktuella livsmedlen ger helt enkelt inte tillräcklig profit. Och profitjakt, profitjakt och åter profitjakt – det är kapitalistens främsta levnadsregel, det är den moderna kapitalismens ekonomiska grundlag.

Därför utvecklas den kapitalistiska ekonomin fullständigt planlöst, det råder anarki.

Överproduktionskriserna

Kapitalismen har så länge den existerat skakats av djupgående ekonomiska kriser med jämna mellanrum. Med vissa intervall har kriserna återkommit, säkert som amen i kyrkan. Från och med andra världskrigets slut till ungefär 1970 genomlevde kapitalismen en 25-årig period av ekonomiskt uppsving. Hurra, ropade alla kapitalismens försvarare. Äntligen har vi blivit av med kriserna.

Men 1970 började det igen. Samma gamla visa. Arbetarna kastades ut i arbetslöshet. Reallönerna sjönk, företag lades ned på löpande band, ländernas valutor vacklade och handeln mellan länderna sjönk. Krisen var här igen, envisare än någonsin, mer långvarig än förr. Den kris som kapitalismen gick in i vid 1970-talets början hade ännu inte lösts på 1990-talet. Tidvis har en del av symptomen på krisen kunnat hållas tillbaka, främst genom olika statliga ingripanden. Men när 1990-talet började var detta inte längre möjligt. Idag har krisen hållit på att utvecklats till depression likt den på 1930-talet med massarbetslöshet och massfattigdom i de ”rika” länderna, där människor både svälter och fryser ihjäl.

Kapitalismens kriser är märkliga. Tidigare samhällen drabbades också av kriser. Översvämningar, missväxt, sjukdomar – det fanns mycket som kunde skapa brist på mat och annat som människorna behövde för att överleva. Livsmedlen räckte inte till och folket fick lida av svält och andra försämrade villkor.

Med kapitalismen är det tvärtom. Här råder byggkris därför att det finns för många lediga lägenheter – trots att flera hundra tusen människor står i bostadskö. Här befinner sig bilindustrin i kris medan de har fler bilar i lager än någonsin tidigare. Här kommer en jordbrukskris för att det finns för mycket mat som bönderna inte kan bli av med. Och tvärtom – den största katastrof som någonsin drabbat mänskligheten, det andra världskriget, ledde till ett uppsving som aldrig förr i den kapitalistiska ekonomin.

Kriserna under kapitalismen är överproduktionskriser.

De orsakas av att det plötsligt finns för mycket varor på marknaden. Kapitalisterna kan inte sälja med så höga vinster som de önskar och hjulen i det kapitalistiska samhället börjar sakta men säkert att stanna.

Nu måste vi genast rätta till det här begreppet ”för mycket varor”. Det finns självfallet inte för mycket varor till folks behov. Ty medan bönderna lägger ned sina gårdar så svälter en hel värld. Medan bilindustrins lager växer går allt fler människor omkring och önskar sig en bil. Medan varven läggs ned ropar tredje världens länder högt efter båtar. Det är endast fråga om en överproduktion i förhållande till de penningpungar som skall betala överflödet av varor.

Kapitalisten nöjer sig inte med tio procents ränta eller profit på satsat kapital. Han söker maximalprofit. Han finner att det ger högre profit att köpa fastigheter och mark för pengarna, att investera dem i fasciststyrda låglöneländer, att flytta dem till schweiziska bankkonton. Han lägger ned produktionen, avskedar arbetarna och inställer betalningarna till sina underleverantörer.

Vad leder detta till? Jo, underleverantörerna får inskränka eller lägga ned. Arbetarna som avskedas får mindre pengar att röra sig med. Härigenom minskar den sammanlagda köpkraften i samhället. Det blir ännu svårare för andra företag att sälja sina varor till maximalprofit. Fler kapitalister bestämmer sig för att lägga ned driften. Köpkraften på marknaden minskar än mer. Så rullar det hela vidare likt en snöboll som bara växer och växer. Alla kapitalistiska länder drabbas. Krisen blir en världskris. Profitjakten och den därur uppkomna produktionsanarkin kastar ånyo ner arbetarna i en period av djupaste misär.

Krisernas orsaker kan uttryckas på ett mer exakt sätt i den ekonomiska vetenskapen. De uppkommer ur den grundläggande motsättningen inom det kapitalistiska produktionssättet. Denna grundläggande motsättning är motsättning mellan produktionens samhälleliga karaktär och det privata tillägnandet av produktionsresultatet.

Med detta menas följande: Å ena sidan församhälleligas produktionen alltmer. Alltfler arbetare deltar i produktionen av varje enskild vara. Olika företag, industrigrenar, ja hela världens industri flätas samman, blir alltmer beroende av varandra. Varorna produceras inte för eget bruk utan för att säljas på en stor marknad – ibland över hela världen. Tillsammans gör detta att produktionen är en angelägenhet för alla människor, för hela samhället.

Å andra sidan blir den klick av människor som styr, kontrollerar, äger och suger profiterna ur denna produktion allt färre. I Sverige kontrollerar sålunda ett tiotal stormrika finansfamiljer merparten av svenskindustri.

Detta leder till en skriande motsättning mellan folkets behov å ena sidan och kapitalisternas profitjakt å den andra. Härur skapas kriserna och häri ligger även fröet till kapitalismens slutliga undergång och ersättande med socialismen.

I sin förlängning leder profitjakten till kriser. Kriserna leder så småningom till handelskrig mellan de olika kapitalistiska länderna, där de med skyddstullar, importrestriktioner, statsbidrag till exportindustrin mm. försöker sko sig på de övrigas bekostnad. Handelskrigen har två gånger under 1900-talet utvecklats till förödande världskrig där kapitalisterna med våld försöker roffa åt sig de marknader de inte kan finna hemma för sina produkter.

Arbetslöshet, försämrade ekonomiska förhållanden, hänsynslös utsvettning och nedslitning av människor i industrin, miljöförstöring, världssvält och i sista hand krig – det är vad det kapitalistiska produktionssättet har att erbjuda mänskligheten idag.

Socialism – en nödvändighet

Det socialistiska produktionssättet är inte enbart något som i och för sig är önskvärt. Faktiskt är det en historisk nödvändighet och betingelserna för en övergång till socialismen växer fram inom det kapitalistiska samhället.

Kapitalismen församhälleligar produktionen vare sig profitörerna vill det eller ej. Kapitalets ackumulation och centralisation omvandlar dagligen och stundligen produktionen av varje liten enskild vara till en angelägenhet för alla medborgare i samhället. Profitjakten har drivit fram en avancerad teknologi och skapat den moderna storindustrin.

Mänskligheten har efter en månghundratusenårig vandring nått fram till en punkt då den kan bemästra naturkrafterna, försörja alla medlemmar med mat, kläder, bostäder och annan livets nödtorft samt utvinna ett sådant överskott ur naturen att alla kan få ett lyckligt liv. Inga tekniska hinder finns längre för detta.

Hindren är av ekonomisk och politisk natur. Endast en sak bromsar upp människans fortsatta frammarsch – privatäganderätten till produktionsmedlen och den därur uppkomna jakten på maximalprofit för en liten klick monopolkapitalister.

Den svenske självägande bonden för hundratalet år sedan framställde på sin egen täppa nästan allt han behövde för egen räkning. Med viss rätt kunde han hävda att ingen hade med hans egendom och hans produktion att göra. Den rörde bara honom själv.

Men dagens produktion har av kapitalismen gjorts till en kollektiv angelägenhet för alla i samhället. Det socialistiska produktionssättet växer oundvikligt fram inom kapitalismen själv. Det återstår nu att i revolution att störta borgarklassen och frånta den all ekonomisk och politisk makt samt överföra dess gigantiska rikedomar i hela folkets ägo.

I kampen för detta behöver vi den politiska ekonomin. Vi hoppas att studiet av denna introduktion har kunnat bidraga till att öka förståelse samt stimulera till ett ökat kunskapssökande i den marxistiska vetenskapens rika skattkammare.

Texten är skriven och utgiven i sin originalversion av Kommunistiska Partiet.