Monthly Archives: juli 2010

Politisk ekonomi

Människan behöver för sitt uppehälle, för sitt liv, vissa saker så som mat, kläder, bostad, bränsle mm. Sådana saker kallas med ett gemensamt uttryck för materiella nyttigheter. För att få dessa materiella nyttigheter måste människor producera dem. Människor måste arbeta. Om produktionen av materiella nyttigheter upphörde, så skulle samhället gå under. Därför kan vi säga, att produktionen av materiella nyttigheter är grundvalen för varje samhälles liv.

Produkter och varor

Hur sker då denna produktion av materiella nyttigheter i samhället? Det är om detta som den politiska ekonomin handlar.

Vi skall börja med att titta på de saker, som människorna producerar, på resultatet av deras arbete. Marxismen skiljer därvid mellan två begrepp – produkter och varor.

I tidigare samhällen – före kapitalismen – var det vanligast att varje familj själv framställde de materiella nyttigheter som de behövde. Bostaden byggde familjen själv, maten fick de från sitt egna jordbruk, kläder sydde man själv, bränsle till eld samlades in i skogen eller på torvmossen.

I begränsad omfattning förekommer detta – produktion för eget behov – än idag. Om du hade slöjd i skolan kanske du sydde en duk eller tillverkade en ljusstake till ditt hem. I många familjer bakar man fortfarande sitt egna bröd. I sådan produktion, avsedd för ens eget eller ens egen umgängeskrets omedelbara behov, framställs produkter. En produkt är en av mänskligt arbete framställd materiell nyttighet som är avsedd för ens egen konsumtion. Sådan produktion är emellertid endast ett undantag i vårt samhälle, det kapitalistiska samhället. Den hör hemma i förkapitalistiska produktionssätt. De saker som produceras i det kapitalistiska samhället är inte avsedda för producenternas egen konsumtion. De är avsedda att säljas till någon annan, de är avsedda för en marknad. De bilar som arbetarna på Volvo framställer är inte avsedda att tillfredsställa volvoarbetarnas eget behov av bilar. De är avsedda att säljas på den öppna marknaden till någon annan. Därmed är produkterna inte längre enbart produkter. De har blivit varor. Med vara menar vi just en produkt avsedd att säljas till någon annan. Just denna varuproduktion är typisk för det kapitalistiska samhället.

Allt i det kapitalistiska samhället är föremål för köp och försäljning – allt från tändsticksasken till jetflygplanet. På den politiska ekonomins språk säger man att allt antar varuform. Därför brukar studier i politisk ekonomi på samma sätt som här börja med studier av just varan. Runt den kretsar hela samhällsekonomin. ”Varan är det borgerliga samhällets ekonomiska cell”, sade Karl Marx.

I vårt moderna samhälle har såväl produktiviteten som arbetsdelningen drivits mycket långt, vilket bland annat innebär att det vid sidan om den rena varuproduktionen också finns en omfattande tjänsteproduktion. Det som i ekonomisk mening gäller för produkter och varor gäller också för tjänster.

Bruksvärde och bytesvärde

När vi talar om en saks värde så kan vi mena två olika saker. Vi kan fråga såhär:
– Är det värdefullt att ha en lägenhet att bo i? Är kläder något att sätta värde på?
När vi ställer sådana frågor så menar vi vanligen om man egentligen har någon nytta av bostad och kläder. Vi talar om de naturliga, kroppsliga egenskaper hos en lägenhet och hos klädesplaggen, som gör dem nyttiga, värdefulla för oss. Vi syftar på föremålets bruksvärde. Bruksvärdet är en naturlig egenskap hos en produkt eller en vara. En stols bruksvärde är att man kan sitta på den. En middags bruksvärde är att den tillfredsställer människans näringsbehov. En skjortas bruksvärde är att den tillfredsställer människans behov av att behålla kroppsvärmen. Så kan man för varje föremål besvara frågan: Vad är den och den varans bruksvärde?

Men vi kan också fråga såhär: ”Vad är den skjortan värd?” Den som då svarar: ”Den skyddar mot kyla” – den kommer vi anse som lite bakom flötet. På en sådan fråga vill vi ha svaret: ”100 kronor” eller ”340 kronor” osv. Nu diskuterar vi nämligen en helt annat sak som inte har det minsta med skjortans naturliga egenskaper att göra.

Vi sysslar nu med en annan egenskap hos varan – nämligen det förhållande i vilket den kan bytas mot andra varor. Detta kallar vi varans bytesvärde. Bytesvärdet jämför exempelvis en skjorta med andra varor. Vi skulle kunna ställa upp en tabell såhär:

1 skjorta = 20 kg mjöl = 200 tändsticksaskar = 1/10 cykel.

I vardagslivet säger vi emellertid inte att en skjorta är värd 1/10 cykel, utan vi jämför den i allmänhet med en speciell vara – penningen – och säger att skjortan är värd 50 kronor. Till penningen skall vi återkomma längre fram.

Vad bestämmer en varas (bytes)värde?

Vad som bestämmer ett föremåls eller tjänst bruksvärde är ganska lät att förstå. Bruksvärdet uttrycker ju en inbyggd egenskap i varan. Men vad uttrycker egentligen bytesvärdet? Vad är det som gör att en skjorta inte kostar 10 öre eller 100 000 kronor utan just (i detta fall) 100 kronor?

Låt oss bena upp frågan! Med bytesvärde jämför man ju varan med alla andra varor. Alltså måste dessa varor ha något gemensamt, något som kan ligga till grund för jämförelsen, något som kan mätas. Vad kan detta gemensamma vara? Efter bara lite tankemöda finner vi att det inte kan vara någon av varans kroppsliga egenskaper – vikt, färg, storlek etc. Ett kilo guld och ett kilo socker kostar olika mycket, en kvadratmeter tyg och en kvadratmeter toalettpapper likaså.

Nej, bytesvärdet uttrycker ingen kroppslig inbyggd naturlig egenskap hos varan. Efter ytterligare en stunds tankearbete kommer vi fram till att det enda gemensamma för alla varor är att de är produkter av mänskligt arbete.

Endast häri kan vi finna lösningen på frågan om varornas värde. Detta värde bestäms av den i dem nedlagda mängden arbete. Det är en måttstock vi använder oss av för att bestämma en varas värde. Det nedlagda arbetet mäter vi i tid, i arbetstimmar. Vi skulle kunna ställa upp följande tabell:

1 skjorta = 1 arbetstimme
1 kg mjöl = 1/20 arbetstimme (3 min)
1 tändsticksask = 1/200 arbetstimme (18 sek)
1 cykel = 10 arbetstimmar

Naturligtvis inräknas i detta allt arbete som är nedlagt i varan. För t.ex. skjortan – från bomullsfälten till avsyningen på fabriken.

Någon kanske förundras över att det bara skulle åtgå 18 sekunders arbete för att göra en tändsticksask. Låt oss då först säga att våra siffror inte bygger på någon undersökning utan är gripna ur luften. Emellertid torde de inte vara alltför verklighetsfrämmande. Antag t.ex. att en skogsarbetare behöver 15 minuter för att fälla ett träd. Av trädet kanske det är möjligt att framställa 900 tändsticksaskar. Det gör att han lagt ned en sekunds arbete på varje ask. På samma sätt lägger kanske sågverket ned en sekund på varje ask så att det slutligen när asken lämnar tändsticksfabriken har gått åt 18 sekunders arbete.

Man frestas nu kanske att invända att cyklarna från en fabrik som har ovanligt lata och oskickliga arbetare skulle vara mer värdefulla. De har ju tack vare sin lathet och oskicklighet fått lägga ned mer arbetstid än genomsnittet för att framställa cyklarna. Så förhåller det sig givetvis inte. För att göra det hela riktigt måste vi säga att en cykels värde bestäms av den genomsnittliga arbetstiden i hela branschen för att framställa just en sådan cykel – av den samhälleligt nödvändiga tid som åtgår – för att tala ekonomernas språk.

Det som vi behandlat i detta stycke kallas värdelagen. Den skulle i en mening kunna utformas som så: Utbyte av varor i det kapitalistiska samhället sker i överensstämmelse med mängden av det samhälleligt nödvändiga arbete som åtgår för att framställa varorna.

Självklart har vi här inte tagit hänsyn till ocker och andra svindlande affärer vilka som bekant förekommer i det kapitalistiska samhället. Den som lyckas sälja en gammal rishög till bil, värd några hundralappar, för 10 000 kronor skrattar naturligtvis åt värdelagen. Sådant är dock undantag och rubbar inte det minsta på värdelagens giltighet för varuutbytet i allmänhet.

Tillgång och efterfrågan

Borgerliga ekonomer hävdar ibland att varornas värde i själva verket bestäms av lagen om tillgång och efterfrågan. Med denna lag menas att om det på marknaden finns en miljon skjortor men bara 10 000 människor som vill köpa skjortor så har fabrikanterna svårt att bli av med dem och tvingas sänka priserna. Om å andra sidan strejker skulle utbryta på Sydamerikanska kaffeplantager och som en följd därav tillgången på kaffe skulle bli mindre än behovet i Sverige, så skulle affärerna kunna utnyttja detta förhållande till att höja priserna. Efterfrågan skulle ha varit större än tillgången.

Marxismen förnekar inte att lagen om tillgång och efterfrågan verkligen spelar en viss roll för det pris en köpare får betala för en viss vara. Men denna lag kan aldrig göra att en bil kostar 50 öre och en tändsticksask 200 000 kronor. Däremot är det i huvudsak lagen om tillgång och efterfrågan som gör att bilen idag kostar 200 000 kronor. Svängningarna runt 200 000 kronor (som vi antar vara bilens värde) bestäms av lagen om tillgång och efterfrågan. Studerar man dessa svängningar under en längre tidsperiod så finner man att de i det långa loppet jämnar ut varandra. Fortfarande bestämmer värdelagen en varas värde, medan lagen om tillgång och efterfrågan bestämmer smärre, dagsaktuella förändringar i priset på varan. Just detta sista begrepp – priset – skall vi strax titta närmare på. Men först något om pengar.

Om pengar

Orsaken till att pengar började användas var att handeln hade svårt att utvecklas så länge den skedde som ren byteshandel. Den som t.ex. ville byta en kniv mot en rock måste hitta någon som hade en rock att byta bort och som dessutom ville ha just en kniv i utbyte.

I det gamla tvåflodslandet Mesopotamien (ungefär nuvarande Irak) tyckte människor för sådär 6000 år sedan att vete var något som man nästan alltid kunde ha användning för, om inte med en gång så lite senare. Om man inte ville äta upp det kunde man använda det som utsäde. Vetets bruksvärde var så stort att alla nästan alltid accepterade det som inbyte. Det här underlättade handeln för nu kunde den som hade kniven vända sig till vem som helst som ville ha en kniv och i utbyte få lämplig mängd vete. För vetet kunde han sedan byta till sig en rock från den som hade en sådan att lämna ifrån sig. Härigenom fick bruksvaran vete ett dubbelt bruksvärde: dels kunde det användas som livsmedel och utsäde och dels kunde det användas som allmän bytesvara – eller som vi säger idag: pengar.

Efterhand kom metallföremål att ersätta vetet (och andra varor) eftersom de varade längre. Och allra längst varade föremål av guld och silver. Så småningom började man använda metallstyckena som de var – man vägde upp den mängd som motsvarade det värde man ville byta till sig. Därefter började man tillverka små metallskivor (ofta i guld och silver) med vikten präglad på, och därmed var mynten uppfunna. Metallmynten hade fortfarande dubbla bruksvärden: dels var de metaller som kunde användas till något bruksföremål, dels var de allmän bytesvara. De pengar vi använder idag – mynt och sedlar – har bara ett bruksvärde: att vara allmän bytesvara, och deras bytesvärde kan variera hur mycket som helst, vilket vi ser när det blir inflation.

Sverige hade guldmyntfot fram till 1931, men ända fram till 1960-talet fanns på svenska sedlar ett åtagande från riksbanken att ”enligt lagen om rikets mynt av den 30 maj 1873” inlösa sedlarna mot guldmynt.

Pris och pengar

En varas pris är dess värde uttryckt i pengar. Som vi redan sett kan priset skilja sig från värdet. Men även penningen är alltså en vara. Det speciella med den är att den används som den gemensamma måttstocken för alla andra varor. Den fungerar som allmän ekvivalent, som ekonomerna säger. Hos olika folk har under historiens gång skilda varor använts som pengar – pälsverk, salt, snäckor, boskap osv. Så småningom har emellertid de ädla metallerna guld, silver och koppar hos de flesta folk utvecklats till allmän ekvivalent. Orsaken är att dessa metallers särskilda lämplighet för ändamålet. De är lätta att bära, de är hållbara och delbara osv.

Eftersom även penningen från början var en bruksvara så bestämdes även dess värde av den samhälleligt nödvändiga arbetstid som fanns nedlagd i den – den tid som åtgått för att utvinna och förädla guldet, silvret eller kopparn. Saken är dock aningen mer komplicerad när det gäller pengar, som vi nu skall se.

Faktiskt är det ju så att penningens bytesvärde också är dess bruksvärde. Nyttan man har av pengar är att man i utbyte mot dem kan få vilken annan vara som helst av samma värde. Den som säljer en vara bryr sig inte om ifall de pengar han får för den är slitna eller nötta. Han skall ändå göra sig av med dem i utbyte mot andra varor. Därför är det heller inte nödvändigt att de pengar som cirkulerar ute på marknaden är alldeles oskadda. De behöver inte ens innehålla guld eller silver till det värde som står angivet på mynten. Istället för guld och silver som cirkulationsmedel kan man t.o.m. använda papperslappar av ett visst utseende, sedlar. Det arbete som finns nedlagt i en tjugokronorssedel motsvarar ju inte på långt när det arbete som finns i tjugo silvermynt av en kronas värde vardera.

Istället för att släppa ut guld och silver på marknaden som cirkulationsmedel låter statsbankerna trycka up sedlar vilka representerar eller är kvittonguld och silver i statsbankernas kassavalv. Sedlar trycks upp i den omfattning som är nödvändig för att penning- och varucirkulationen i ett samhälle skall fungera friktionsfritt.

Så länge vi hade guldmyntfot (i Sverige till 1931) kunde det inte finnas fler sedlar än vad som motsvarade deras värde i guld i riksbankens kassavalv. Var och en som hade en sedel kunde när som helst vända sig till riksbanken och kräva att få den inlöst mot guld.

Det går inte längre. Idag har vi pappersmyntfot. Det som avgör hur stor mängd sedlar som skall finnas i cirkulation är att varor och tjänster skall kunna säljas. Det betyder att om priserna höjs, så måste mer pengar ut i cirkulationen – annars blir det stopp på varucirkulationen. Sedlarna blir då mindre värda, dvs. varje sedel kan köpa allt mindre. Det är det vi kallar inflation vilket alltså är penningsvärdesförsämring.

Under kapitalismen står valet i viss utsträckning – som under 1990-talet – mellan inflation och arbetslöshet. När kapitalisterna i sin jakt på ökade vinster höjer priserna krävs mer pengar för att de skall kunna säljas. Om staten vägrar släppa ut mer pengar så kommer varorna att i stor utsträckning att förbli osålda, varför företag kommer skära ned sin produktion eller gå i konkurs och arbetslösheten ökar.

Om å andra sidan staten vill motverka arbetslöshet så måste den se till att det finns betalningsmedel, dvs. pengar som räcker för att betala de högre priserna. Alltså trycker staten fler sedlar och ger ut. Eftersom den ökade penningmängden motsvarar precis samma mängd varor (och tjänster) som tidigare, så har varje sedel helt enkelt blivit mindre värd, inflation.

Varucirkulationen

Produktion av varor förekom i mindre omfattning redan föra kapitalismens genombrott. T.ex. kunde en skomakare i en medeltida stad sälja sina produkter och därmed förvandla dem till varor. Han sålde dem därför att han själv behövde mat. Han bytte alltså sina varor, skorna, mot en annan vara.

Detta visar vi matematiskt med formeln V-V, vara mot annan vara. Den formeln uttrycker emellertid inte fullständigt varucirkulationen före kapitalismen, ty skomakaren byter inte sina skor direkt mot mat. Han byter dem mot pengar, vilka han i sin tur använder för att köpa sitt dagliga bröd. För att vara korrekt måste vi alltså skriva formeln såhär: V-P-V, vara-pengar-vara.

Låt oss lägga på minnet skomakarens syfte med denna transaktion. Han säljer sin vara i syfte att kunna köpa en annan. V-P-V är den typiska formeln för varuutbytet före kapitalismen.

Varucirkulationen under kapitalismen

För oss vanliga lönearbetande människor gäller fortfarande den formeln. Vi säljer något, nämligen vår arbetskraft (mer om det senare), för pengar vilka vi sedan använder för att köpa sådant vi behöver. Alltså V-P-V.

Men för våra dagars producenter, kapitalisterna, gäller något annat.

En handelsfirma t.ex. säljer ju inte sina varor för att kunna köpa andra. Det är inte syftet. Nej, den köper in varor för sina pengar i syfte att kunna sälja dem till ett högre pris och tjäna pengar på hela transaktionen. Den gamle skomakaren sålde för att köpa. Handelsfirman köper för att sälja.

Följaktligen måste vi vända på formeln V-P-V när det gäller kapitalistiska förhållanden och istället skriva P-V-P, pengar-vara-pengar.

Denna formel P-V-P kallade Marx för kapitalets allmänna formel.

Mervärde

Inte heller formeln P-V-P är riktigt exakt. Det är ju helt meningslöst att köpa varor för, låt oss säga 3000 kronor och sedan sälja dem för samma summa. En affär som säljer en moped för 3000 kronor skulle snart få slå igen om den betalade lika mycket i inköpspris till fabriken som tillverkade mopeden.

Nej vitsen med det hela är att det skall ge vinst, att varorna skall kunna säljas dyrare än vad man en gång köpt dem för. Därför brukar man i marxistisk litteratur skriva pengarnas kretslopp såhär: P-V-P’. P’ (uttalas ”pe prim”) betyder här de ursprungliga pengarna plus ett litet tillskott. Det är detta tillskott som vi kallar mervärde.

Varifrån kommer detta mervärde? Att de pengar som utgör tillskottet skulle falla ner från himlen är ju totalt uteslutet.

Man kan frestas att tro att affären tar ut ett ”överpris” för mopeden, att den i själva verket bara är värd 2500 kronor men att affären ”lägger på” 500 kronor. Som vi skall se så är också detta fullkomligt uteslutet. Vi har tidigare sagt att ocker och svindlande affärer visserligen kan förekomma under kapitalismen men ingalunda kan gälla för försäljningen av varor i allmänhet.

Eftersom all försäljning av varor under kapitalismen sker med syftet att man skall sälja dyrare än man köpte så skulle följaktligen alla varor säljas för dyrt, dvs. över det värde som motsvaras av den i dem nedlagda samhälleligt nödvändiga arbetstiden.

Men ännu har vi inte sett den människa som bara kan sälja, som aldrig köper något. Vår mopedhandlare måste ju ständigt köpa en mängd varor – dels inköp till affären, dels varor för egen konsumtion. Även de varor han köper skulle säljas för dyrt och på så vis skulle han förlora på gungorna vad han tog igen på karusellen.

Vad mopedhandlaren vann när han sålde, skulle han alltså förlora när han köpte. Det kanske låter förvånande i våra dagar när man tittar på prislapparna i affärerna, men enligt de ekonomiska lagarna så säljs alla varor i genomsnitt till sina rätta värden på den öppna marknaden. Att alla säljare skulle kunna ta ut ”överpris” för sina varor är lika omöjligt som att lyfta sig själv i håret. Mervärdet kan alltså inte uppkomma i själva bytesprocessen.

Men varifrån kommer då mervärdet?

Jo det råkar förhålla sig så att det på marknaden finns en vara som är olik alla andra – den mänskliga arbetskraften.

Även arbetskraften är ju under kapitalismen en vara. Den är föremål för köp och försäljning. Arbetaren säljer ju den och kapitalisten köper den. Det är att märka att vi säger arbetskraften och inte ”arbetet”. Ty när du söker arbete så är kapitalisten intresserad av din förmåga att arbeta, och mot en viss ersättning per timma (eller annan tid) lovar du att ställa din förmåga att arbeta, din arbetskraft, till hans förfogande.

Borgerliga ekonomer försöker alltid påskina att lönen är en ersättning för arbetarens arbete, dvs. för resultatet av arbetstimme eller arbetsdag. Detta är helt felaktigt. Uppgörelsen om lönen träffas ju innan kapitalisten ens har sett röken av något arbetsresultat. Ackordslöner kan vid första anblicken synas utgöra betalning för arbetsresultatet. Ju mer en arbetare producerar, desto mer förtjänar han ju med ackordslön.

Men minns då att ackordslönen är uträknad på basis av en medeltimförtjänst, vilken en genomsnittlig arbetare förväntas komma upp i under ackordsarbetet. Arbetslönen är således inte ersättning för resultatet, arbetet, prestationen utan för att arbetaren ställer sin förmåga att arbeta, sin arbetskraft till kapitalistens förfogande.

Just härur uppstår mervärdet. Den mänskliga arbetskraften äger nämligen en unik egenskap. Den kan skapa ett större värde än det som den själv har. Kring detta skall vi uppehålla oss ett slag.

Den mänskliga arbetskraften

Vi sade att arbetskraften kan skapa ett större värde än det som den själv har, men vad har den egentligen för värde? Hur mäter man värdet på varan arbetskraft?

Jo som man bestämmer värdet på varje annan vara i produktionen – genom den samhälleligt nödvändiga arbetstid som finns nedlagd i den. Eller annorlunda uttryckt: vad det kostar att ersätta den vara som förbrukas i produktionen. Vad kan nu detta innebära då det gäller arbetskraften?

Låt oss se vad som behövs för att varan arbetskraft skall kunna fortsätta att vara arbetskraft: För det första måste arbetaren hållas vid liv. Han måste ha mat, kläder och bostad. För att kunna arbeta måste han ha en viss utbildning beroende på arbetets art, möjligheter att kunna ta sig till jobbet (bil, buss, cykel etc.) och en del annat.

För att inte arbetarklassen skall dö ut måste arbetaren även ha möjlighet att försörja sin familj. Allt detta är nödvändigt för att arbetskraften skall kunna fortsätta att vara arbetskraft, för att arbetskraften skall reproduceras, återskapas. Och värdet av de existensmedel som behövs för att arbetaren skall kunna fortsätta att sälja sin arbetskraft – det bestämmer arbetskraftens värde.

Arbetskraften bestäms alltså av värdet på de varor som åtgår för att hålla arbetaren och hans familj vid liv och göra honom arbetsduglig.

Exakt som för andra varor så spelar lagen om tillgång och efterfrågan en roll för svängningarna upp och ned i arbetslönens storlek. I tider av stor arbetslöshet hänvisar kapitalisterna till alla som står utanför och väntar på jobb. ”Om det inte passar” tar de som förevändning för att sänka lönerna. Tillgången på arbetskraft är således större än efterfrågan. När det råder brist på arbetskraft kan det å andra sidan hända att kapitalisterna överbjuder varandra för att få tag på arbetskraft.

Sålunda har vi bestämt varan arbetskraftens bytesvärde.

Men vad är då dess bruksvärde? Vilken nytta har man av arbetskraften? Ja just det är nyckelfrågan när det gäller den kapitalistiska ekonomin och frågan om mervärdet. Arbetskraftens bruksvärde är att arbetaren under arbetsprocessen kan skapa ett större värde än vad som åtgår för att hålla honom vid liv och arbetsduglig. Arbetskraften skapar ett större värde än det som åtgår förr dess reproduktion, säger marxismen.

Produktionen av mervärde

Arbetaren kan således under en dag producera varor till ett värde av, låt oss säga 3600 kronor, medan värdet på hans arbetskraft utslaget på en dag är 450 kronor. 450 kronor är vad han får ut per dag för att försörja sig och sin familj, när skatten är dragen.

Om denne arbetare arbetar 8 timmar per dag så producerar han varor till ett värde av 3600/8 = 450 kronor per timma. Men det är ju vad han tjänar på en hel dag. Redan efter en timma har han alltså utfört ett arbete motsvarande lönen för en hel dag. De övriga sju timmarna arbetar han således gratis åt kapitalisten. I marxistisk litteratur kallas den tid som arbetaren arbetar för sitt uppehälle för nödvändig arbetstid. Den tid han arbetar för kapitalisten kallas merarbetstid.

Just på detta sätt uppstår mervärdet. Det uppkommer i själva produktionsprocessen och inte vid försäljning av den färdiga varan. Möjligheterna för kapitalisten att lägga beslag på mervärdet ges honom därigenom att han äger produktionsmedlen, dvs. maskiner, fabriker, verktyg mm, och genom den mänskliga arbetskraftens unika förmåga att skapa ett större värde än vad som åtgår för dess reproduktion.

August Strindberg, Sveriges störste och mest uppmärksammade författare genom tiderna, har på ett lika enkelt som åskådligt sätt beskrivit den kapitalistiska utsugningsmekanismen:

–         Vad sade du till mannen där borta?

–         Jag sade att han skulle arbeta raskare.

–         Vilken rätt har ni att befalla över honom?

–         Jag betalar honom för det.

–         Hur mycket betalar ni honom?

–         10 kronor om dagen.

–         Varifrån får ni pengar att betala honom med?

–         Jag säljer sten.

–         Vem hugger den stenen som ni säljer?

–         Det gör han.

–         Hur mycket sten hugger han om dagen?

–         Åh, han hugger en hel del sten på en dag.

–         Hur mycket får ni för det?

–         Ungefär 50 kronor.

–         Men då är det ju han som betalar er 40 kronor för att ni går omkring och befaller honom att arbeta raskare.

–         Ja, men jag äger ju verktygen och maskinerna.

–         Hur blev ni ägare av dem då?

–         Jag sålde huggen sten och fick in så mycket pengar på den att jag kunde köpa in verktyg och maskinerna.

–         Och vem hade huggit den stenen?

–         Tig, dumbom!

August Strindberg i ”Kapitalismens hemlighet”

Den kapitalistiska produktionsprocessen

Låt oss fortsätta vårt studium av den kapitalistiska produktionsprocessen genom att utgå från ett litet räkneexempel. Vi antar att varor från ett visst företag under ett års tid säljs på marknaden till ett värde av 200 miljoner kronor. Vart tar månne dessa 200 miljoner vägen? Skall vi bena upp den frågan?

Vi antar att företaget har 80 anställda arbetare, vilka vardera tjänar 125 000 kronor om året. Då blir den årliga lönesumman 10 miljoner kronor. Detta, arbetarlöner, kallas variabelt kapital. Till den beteckningen skall vi återkomma längre fram och förklara den.

Vidare måste företaget köpa råvaror vilka arbetarna skall förädla till färdiga varor. En syfabrik måste köpa tyg och en bilfabrik måste köpa plåt. I vårt exempel antar vi att råvarorna detta år kostade företaget 49 miljoner kronor i inköp.

Det går också åt energi för att driva företagets maskiner, för uppvärmning av fabriken och för att få ljus i den osv. Vi sätter upp energikostnaderna detta år till 1 miljon kronor.

Maskinerna, verktygen och byggnaderna slits ned. Vissa behöver repareras, andra skrotas. Om företaget äger maskiner, byggnader etc. till ett värde av 800 miljoner kronor och kapitalisten av erfarenhet vet att dessa i genomsnitt slits ned på 20 år så måste han ta med en tjugondel av deras värde i värdet på de färdiga varorna varje år. Maskiner etc. överför varje år en tjugondel av sitt värde på de färdiga varorna. I vårt fall blir det 800/20 = 40 miljoner kronor per år.

Sammanlagt belöper sig alltså utgifterna för råvaror, energi och slitage till 90 miljoner detta år. I den politiska ekonomin kallar vi dessa saker konstant kapital i motsats till det variabla kapitalet. Även till detta begrepp skall vi återkomma.

Låt oss räkna samman kapitalistens utgifter:

Arbetarlöner   10 miljoner kronor
Råvaror          49 miljoner kronor
Energi            1 miljon kronor
Maskiner etc. 40 miljoner kronor
Summa:          100 miljoner kronor

Men han sålde ju de färdiga varorna för 200 miljoner kronor! Varifrån kom de resterande 100 miljonerna? Jo dessa överskjutande 100 miljoner utgör mervärdet. De har kommit just därur att arbetarna var i stånd att skapa ett större värde än de 10 miljoner som åtgick för deras reproduktion.

De 100 miljonerna har kommit ur det variabla kapitalet som kallas så därför att det har just denna egenskap. Det förblir inte detsamma genom hela produktionsprocessen, utan det varierar – inkomsterna från det är större än utgifterna.

Det konstanta kapitalet kallas på motsvarande sätt konstant därför att kapitalisten inte kan pressa fram något mervärde ur det, hur mycket han än anstränger sig. Dess värde är konstant genom hela produktionsprocessen. Som tidigare sagts så överför endast verktyg, maskiner och byggnader en del av sitt värde på den färdiga varan. Detta värde är lika med värdet av slitaget på dessa maskiner etc. Samma sak är det med råvarornas och den förbrukade energins värden. Det har skapats av arbetare i tidigare produktionsled och finns inbakat – varken större eller mindre – i den färdiga varan.

Nu skall vi ta till matematiken igen. Vi skall använda oss av tre symboler för de tre delar i vilka en varas värde delar upp sig:

v = variabelt kapital
c = konstant kapital
m = mervärde

För varje krona som arbetarna i vårt exempel tjänade, så lade kapitalisten beslag på 100/10 = 10 kronor i mervärde. För varje timma han arbetade för sig själv fick de arbeta 10 timmar gratis åt kapitalisten i merarbetstid.

Denna siffra, mervärdet, delat med det variabla kaptalet, dvs. m/v – kallas för mervärdeskvoten eller utsugningsgraden. Som namnet anger så visar den hur utsugna arbetarna är på en viss plats och vid en viss tidpunkt. Den brukar anges i procent och den siffran får vi genom att ta mervärdeskvoten, i detta fall 10, och multiplicera med 100. Alltså 1000 procent i vårt exempel.

När kapitalisten räknar ut sitt företags lönsamhet eller ”räntabilitet” som han ibland kallar det, så ser han dock på mervärdet i förhållande till hela sitt satsade kapital. Han ser  till alla sina utgifter och räknar då in både det konstanta och det variabla kapitalet.

Sitt företags lönsamhet räknar han då ut såhär: m/(v+c).
Det gör i vårt fall 100/(10+90) = 1. Vi multiplicerar den siffran med 100 och får då 100 procent. Denna siffra som vi får fram genom att dela mervärdet med det variabla plus det konstanta kapitalet kallar vi profitkvoten, till skillnad mot mervärdeskvoten.

Som var och en ser så är profitkvoten (100 procent) mindre än mervärdeskvoten (1000 procent), och detta är av viss betydelse vilket vi skall visa längre fram.

Vart tar mervärdet vägen?

Vad gör kapitalisten med de 100 miljoner kronorna som han inhöstade i mervärde? Vi skall försöka spalta upp detta på ett antal vanliga poster.

  1. Kapitalisten håller sig i ökad utsträckning med en stab av improduktiva anställda – folk som inte deltar i själva den mervärdesskapande processen. Han har förmän för att vaka över arbetarna. Han har tidsstudiemän för att driva upp arbetstakten. Han har anställda som administrerar företaget, för kassabok, tar emot order, gör reklam osv. Han har dessutom en företagsledning, vilken uppbär icke oansenliga löner. Låt oss anta att företaget detta år utbetalat åtta miljoner kronor i löner åt sådana improduktiva anställda.
  2. Kapitalisten förser sig själv med pengar så att han (eller aktieägarna om det är ett aktiebolag) kan fortfara att leva ett liv i lyx och överflöd med mat- och dryckesorgier, villor, lustjakter, kapplöpningshästar, konstverk, jordenruntresor osv. Vi sätter upp aktieutdelningarna detta år till fem miljoner kronor.
  3. Staten tar sitt. Företaget betalade detta år fem miljoner kronor i skatt, arbetsgivaravgifter, socialförsäkringsavgifter osv.
  4. Företagets varor kostade 200 miljoner kronor sammanlagt ute i affärerna. Men dessa betalade bara 190 miljoner kronor i inköp från företaget i grosshandelsledet. Kapitalisten får nämligen vara beredd att offra lite pengar för att få ut varorna till konsumenterna. Det kostade tio miljoner kronor i det här fallet vilka går till löner åt handelsanställda, profit åt handelskapitalisten (ägaren till varuhuskedjan t.ex.) och övriga om kostnader i försäljningsledet. Även dessa pengar tas ur det mervärde som skapas i industrin. I försäljningsledet produceras ju ingenting och följaktligen kan inget mervärde skapas inom handelssektorn.

För att vara exakt så uppdelas kostnaderna i distributions- och försäljningsledet dels i rena cirkulationskostnader, dels i kostnader som sammanhänger med produktionsprocessens fortsättning i cirkulationssfären. De förstnämnda (löner åt handelsanställda osv.) tillför inget nytt värde till varorna (lagring, förpackning och transport av varor) ty ingen vara är färdig, den har inget bruksvärde förrän den levererats till konsumenten.

  1. För inköp av maskiner för något år sedan antar vi att företaget lånat en summa pengar från en bankkapitalist. För detta får han betala ränta till banken och denna tas ur mervärdet. Två miljoner kronor fick vår kapitalist lov att punga ut med där.

De saker vi här räknat upp och några liknande betalas ur mervärdet. En stor del av arbetarens lön är också mervärde. Omkring hälften av lönen går till skatt i olika former varav största delen är rent mervärde (dvs. arbetaren får inget igen för det, utan pengarna går till militära rustningar, bidrag till industrin, löner åt byråkrater osv.). Cirka hälften av hans hyreskostnader är också mervärde i form av bankräntor. Mervärdet skapas alltså i produktionen man kan tas ut på skilda sätt från arbetaren. Låt oss sammanfatta i en tabell:

Löner till improduktiva          8 miljoner kronor
Utdelning till aktieägarna       5 miljoner kronor
Handelsprofit och löner
till handelsanställda               10 miljoner kronor
Skatt och statliga avgifter      5 miljoner kronor
Bankränta                            2 miljoner kronor

Summa:                                30 miljoner kronor

Sakta i backarna ropar säkert den uppmärksamme läsaren. Mervärdets totala storlek var 100 miljoner kronor och endast 30 har redovisats. Var finns de övriga 70 miljonerna?

Pengar blir kapital

Jo det råkar förhålla sig så att vår käre kapitalist inte är ensam om att låta tillverka dessa varor. Även andra kapitalister har kommit på samma idé – att investera i liknande produktion.

Med ens har en bitter och skoningslös konkurrens uppkommit. Vem kan sälja mest? Vem kan sälja billigast? Dessa frågor driver ”vår” kapitalist till att med alla medel försöka låta tillverka en större mängd varor på kortare tid än tidigare. Ty om tillverkningen av varje enskild vara kan ske på kortare tid så blir den billigare och mer lättsåld därför att en mindre mängd arbete då finns nedlagd i den. Kom ihåg värdelagen!

Lyckades han inte med detta gjorde konkurrenterna det. Det skulle innebära att ”vår” kapitalist så småningom kanske lägger ner sin fabrik på grund av bristande lönsamhet och flyttar sina pengar och andra tillgångar till en annan bransch.

Som man lätt förstår är frågan om att ”stå sig i konkurrensen” en fråga om liv och död för kapitalisterna. Därför försöker de med alla medel få arbetarna att producera mer varor på kortare tid. För att uttrycka det exakt så försöker de öka merarbetstiden och minska den nödvändiga arbetstiden. Detta skall vi återkomma till senare.

Ett sätt att få arbetarna att producera mer per timma är att införa fler och modernare maskiner. På så vis fås ju arbetarna att producera mer genom att en arbetare som tidigare skötte en maskin nu sköter en som går dubbelt så fort.

Efter denna lilla utläggning skall vi återgå till frågan i det första stycket: Var finns de resterande 70 miljoner kronorna av mervärdet? Svaret är att kapitalisten har använt dem till investeringar, till att köpa nya maskiner, verktyg och fabriksbyggnader mm. Vad har därmed gjort? Jo han har förvandlat dessa 70 miljoner till kapital. I ett kort stycke skall vi nu förklara begreppet kapital.

Vad är kapital?

Antag att du vinner 25 000 kronor på tips eller lotteri! Du beslutar dig för att spara pengarna och vid ett lämpligt tillfälle köpa en bil för dem. Följaktligen lägger du dem i madrassen och låser för säkerhets skull in madrassen i ett bankfack.

Du äger 25 000 kronor. Är dessa pengar kapital? Är du härmed kapitalist? Nej det är du inte. Pengar och kapital är inte samma sak. Pengar blir kapital först då de används till att utsuga lönearbetare och skapa mervärde. Om du istället köpte aktier för pengarna så använde du dem däremot som kapital, ty eventuella aktievinster kommer direkt från det mervärde som arbetarna skapat.

Kapitalackumulation

Alla utsugarklasser i historien har på ett eller annat sätt lagt beslag på överskottet av de utsugna klassernas arbete. Det finns emellertid en väsentlig skillnad mellan tidigare utsugarklasser och den moderna kapitalistklassen.

Tidigare utsugarklasser använde hela produktionsöverskottet till sin egen konsumtion, till lyxliv med ”vin, kvinnor och sång”. Så gör inte kapitalisterna. Endast en del av mervärdet åtgår som vi sett till deras lyxkonsumtion. En stor del används istället till att utöka det redan befintliga kapitalet. I vårt fall hade ju kapitalisten maskiner och annat till ett värde av 800 miljoner kronor och av mervärdet använde han 70 miljoner för att köpa nya sådana. Alltså är nu värdet av hans kapital 800 + 70 = 870 miljoner kronor.

Denna process kallar vi för kapitalackumulation som alltså innebär att kapitalet ökar genom att en del av mervärdet förvandlas till kapital. Den skiljer kapitalistklassen från andra utsugarklasser i historien. Kapitalismen skiljer sig härigenom också från tidigare ekonomiska system genom att vara oerhört mycket mer produktiv. Under 1800-talet, kapitalismens första hela århundrade, producerades mer än under hela mänsklighetens tidigare historia.

Merparten av kapitalet är alltså inte pengar. Större delen finns i byggnader och maskiner – dvs. i produktionsmedel. Vi har nämnt att pengar i sig inte är något kapital. Det är heller inte produktionsmedlen. Människor har i alla tider använt produktionsmedel (verktyg t.ex.) utan att de för den skull varit kapital. Kapital blir produktionsmedlen när de används för att ge mervärde genom utsugning av arbetare. Symaskinen du har hemma är alltså inte kapital men väl den symaskin som sömmerskorna vid en syfabrik arbetar vid.

Kapitalets organiska sammansättning

Vi har talat om hur kapitalisten ständigt ackumulerar kapital, hur han lägger nytt kapital till det som han redan äger. Vitsen med detta är att han vill utöka sin produktions och effektivisera den – producera mer till lägre kostnad. När han köper fler maskiner får han också anställa fler arbetare. Men maskinerna blir modernare och modernare och kapitalisten satsar naturligtvis på teknikens allra senaste landvinningar när han ökat sitt kapital. Därför behöver han inte anställa arbetare i lika stor omfattning som han köper maskiner. Med en modern maskin kan idag kanske en arbetare göra vad fem arbetare förmådde för 25 år sedan med äldre maskiner.

Härav följer att det konstanta kapitalet växer snabbare än det variabla kapitalet. Summan c växer snabbare än summan v. Kvoten c/v ökar. Denna kvot uttrycker det som kallas för kapitalets organiska sammansättning.

Profitkvotens fallande tendens

Minns du som vi tidigare nämnde att profitkvoten är mindre än mervärdeskvoten och att vi skulle återkomma till detta faktum senare? Vi har kommit dit nu. Låt oss repetera några fakta om en kapitalist vars affär vi följde under ett år:

Värdet av de varor som producerades i hans fabrik uppdelades i följande delar:

v = 10 miljoner kronor
c = 90 miljoner kronor
m = 100 miljoner kronor

Mervärdeskvoten m/v var 1000 procent.
Profitkvoten m/(c+v) var 100 procent.
Kapitalets organiska sammansättning c/v var 9.

Vi antar att han efter några år har lyckats utvidga produktionen och nu har 96 anställda – alltså en ökning med 16 stycken. Deras lön är fortfarande 125 000 kronor/år vardera och den sammanlagda lönesumman är då 12 miljoner kronor mot tidigare 10.

Men enligt kapitalismens utvecklingslagar så borde också kapitalets organiska sammansättning ha ökat – kapitalisten borde ha infört effektivare och modernare maskiner. Låt oss anta att kostnader för energi, råvaror, maskinslitage osv. nu är 120 miljoner kronor jämfört med tidigare 90. Kapitalets organiska sammansättning blir nu 120/12 = 10. Den har alltså ökat.

Vi antar också att utsugningsgraden av arbetarna är densamma – 1000 procent. Således uppgår mervärdet till 12 gånger 10 = 120 miljoner kronor. Mervärdets storlek i absoluta tal har då ökat från 100 till 120 miljoner under de år som vi tittat på företaget.

Men hur har det gått för profitkvoten? Låt oss räkna!

Den var som bekant m/(c+v). Vi sätter in de aktuella siffrorna i formeln och får då följande:

120/(12+120) = 0,91 = 91 procent!

Profitkvoten har således sjunkit trots att mervärdeskvoten, dvs. utsugningen av arbetarna varit konstant 1000 procent. Detta är en följd av att kapitalets organiska sammansättning ökar. Profitens storlek har visserligen ökat men dess andel av det satsade kapitalet krymper i takt med kapitalismens utveckling sakta nedåt. För att bibehålla samma vinst måste kapitalisten ständigt satsa större och större summor i företagen, måste i ökad omfattning ackumulera kapital. Och ju mer kapital de ackumulerar desto mindre blir profitkvoten. Det hela är för kapitalisten en ond cirkel. Detta kallas för profitkvotens fallande tendens.

Det förefaller således som om kapitalisten stod inför ett olösligt problem. Ackumulerar han inte kapital i samma takt som konkurrenterna så riskerar han konkurs. Ackumulerar han kapital så sjunker profiten i förhållande till det satsade kapitalet (profitkvoten). Har han månne någon lösning på detta dilemma?

Ökad utsugning

Åjovars. Precis som det står skrivet i rubriken här ovan. Han kan försöka öka utsugningen av arbetarna. Matematiskt uttryckt kan han försöka höja mervärdeskvoten (M/v). Arbetarna hos ”vår” kapitalist arbetade ju som bekant 10 timmar åt honom efter att ha arbetat 1 timme åt sig själva. Antag nu att kapitalisten låter dem arbeta 12 timmar åt honom istället för 10. Låt oss räkna på det!

Mervärdeskvoten (m/v) är då 1200 procent och mervärdet (m) är 12 gånger 12 = 144 miljoner kronor. Det betyder att profitkvoten m/(c+v) blir 144/(12+120) = 1,1 = 110 procent.

Genom att höja utsugningsgraden med 20 procent (från 1000 till 1200) har han alltså lyckats höja profitkvoten med 10 procent, trots att kapitalets organiska sammansättning ökat. Då återstår frågan om vilka knep kapitalisten har för att höja utsugningsgraden, dvs. mervärdeskvoten.

Olika sätt att öka utsugningen

  1. För det först kan han självklart öka merarbetstiden. Han bibehåller den nödvändiga arbetstiden och låter helt enkelt arbetarna arbeta någon timma extra per dag utan att höja deras lön. Särskilt i kapitalismens barndom var det vanligt att kapitalisterna på detta sätt förlängde arbetsdagen. Det mervärde som kapitalisten erhåller på detta sätt genom en förlängning av arbetsdagen kallas absolut mervärde.
  2. Arbetsdagen kan också bibehållas oförändrad men merarbetstiden kan öka på den nödvändiga arbetstidens bekostnad. Om arbetarna på en viss fabrik tidigare arbetat två timmar åt sig själva och sex timmar åt kapitalisten så kanske de nu bara arbetar en timme åt sig själv och sju timmar åt kapitalisten. I båda fallen är som synes arbetsdagen åtta timmar. Under vilka betingelser kan något sådant inträffa?
    Vi minns att värdet på varan arbetskraft bestäms av värdet på de varor som åtgår för att hålla honom vid liv som arbetare, som åtgår för att framställa dem. Nu antar vi att nya maskiner har införts i de industrier som tillverkar mat, kläder och andra existensmedel så att mindre mängd arbete åtgår för att framställa dessa. Följaktligen kommer värdet på dessa existensmedel att sjunka och därmed värdet på varan arbetskraft. Då minskar också den nödvändiga arbetstiden – den tid so arbetaren arbetar åt sig själv. Det mervärde som kapitalisten erhåller på detta sätt genom att merarbetstiden ökar i samma omfattning som den nödvändiga arbetstiden minskar kallas relativt mervärde. Samma effekt uppnås om de nödvändiga konsumtionsvarorna importeras från låglöneländer i den sk. Tredje världen: kläder från Thailand, grönsaker från Afrika osv.
  3. En kapitalist kan införa en modernare teknik, maskiner som gör att arbetarna kan producera mer varor ä vad arbetarna hos hans konkurrenter kan. Låt oss ta ett exempel:

Vi antar att det i genomsnitt i ett visst land går åt 200 arbetstimmar för att framställa en bil, räknat från brytning av malmen till plåten till slutmonteringen. Nu har emellertid en kapitalist låtit installera en maskinpark vilken gör att det för att framställa hans bilar endast åtgår 175 arbetstimmar. Följaktligen behöver han färre arbetare än konkurrenterna och kan därmed erhålla ett större mervärde än dessa. Ty på marknaden kan han sälja sina bilar till samma pris som de andra.

Det mervärde som en kapitalist kan erhålla genom att införa en modernare teknik än sina konkurrenter kallas extra mervärde.

En kapitalist kan också erhålla extra mervärde genom att driva sina arbetare att arbeta hårdare än konkurrenternas arbetare – exempelvis genom att öka takten på det löpande bandet.

En viktig faktor i samband med det extra mervärdet måste nämnas. Den är att en kapitalist endast kan erhålla detta extra mervärde under en viss tid. Ty snart finner konkurrenterna att även de önskar införa den tekniken och så sänks mängden arbetstimmar som åtgår för att tillverka de nämnda bilarna till 175 timmar i genomsnitt över hela landet. Sålunda sjunker u bilarnas värde ty de innehåller nu en mindre mängd samhälleligt nödvändigt arbete. Den kapitalist som genom att köpa modernare maskiner till sin glädje fann att han genom detta kunde motverka profitkvotens fall blir alltså så småningom besviken när priserna på hans varor faller jämfört med alla andra varor.

Till samma resultat kommer han efter att ha drivit upp arbetstakten för sina arbetare. Glädjen förbyts i sorg när konkurrenterna gör detsamma.

Genom det extra mervärdet kommer kapitalisterna alltså inte ifrån profitkvotens fallande tendens. Tvärtom skyndar de på den utveckling som får profitkvoten att falla. Eller för att tala med Karl Marx:

”Vi ser…hur användandet av maskiner drar med sig invändandet av maskiner i ännu större utsträckning, hur arbeten i stor skala drar med sig arbeten i ännu större skala. Det är den lag som ständigt på nytt kastar den borgerliga produktionen ur dess gamla spår och tvingar kapitalet att spänna arbetets produktivkrafter, emedan det en gång har spänt dem, den lag som inte unnar kapitalet någon ro och ständigt viskar till det: Framåt! Framåt!”
Produktivkrafter är de arbetande människorna, maskinerna och teknikens utveckling.

Kapitalets centralisation

Det var konkurrensen mellan kapitalisterna som drev fram kapitalackumulationen. Men konkurrensen leder också till kapitalets centralisation. Med det menas att mindre kapitalister slås ut i konkurrensen, att deras företag köps upp av de större kapitalisterna, att rikedomen samlas på allt färre händer.

Kapitalackumulationen och kapitalets centralisation leder till att kapitalismen så småningom övergår till ett helt nytt stadium, till det imperialistiska stadiet.

Produktionsanarkin

Kapitalets centralisation upphäver inte konkurrensen mellan kapitalisterna. Även den som skaffat sig monopolställning måste räkna med konkurrens från utländska företag. Han måste räkna med att andra storföretag gör inbrytningar på ”hans” område, att andra kapitalister börjar producera ”hans” speciella varor.

Ingen kapitalist vet på förhand hur stort varubehovet är på marknaden. Han vet inte hur mycket hans konkurrenter tänker producera. Han bedriver överhuvudtaget inte sin verksamhet för att tillfredsställa människornas behov av materiella nyttigheter. Hans mål är istället profiten, att tjäna så mycket pengar som möjligt så snabbt som möjligt för egen del.

Därför kan det under kapitalismen förekomma sådant som att man bränner och på annat sätt låter förstöra livsmedel samtidigt som tre miljarder människor lider av svält eller undernäring. De aktuella livsmedlen ger helt enkelt inte tillräcklig profit. Och profitjakt, profitjakt och åter profitjakt – det är kapitalistens främsta levnadsregel, det är den moderna kapitalismens ekonomiska grundlag.

Därför utvecklas den kapitalistiska ekonomin fullständigt planlöst, det råder anarki.

Överproduktionskriserna

Kapitalismen har så länge den existerat skakats av djupgående ekonomiska kriser med jämna mellanrum. Med vissa intervall har kriserna återkommit, säkert som amen i kyrkan. Från och med andra världskrigets slut till ungefär 1970 genomlevde kapitalismen en 25-årig period av ekonomiskt uppsving. Hurra, ropade alla kapitalismens försvarare. Äntligen har vi blivit av med kriserna.

Men 1970 började det igen. Samma gamla visa. Arbetarna kastades ut i arbetslöshet. Reallönerna sjönk, företag lades ned på löpande band, ländernas valutor vacklade och handeln mellan länderna sjönk. Krisen var här igen, envisare än någonsin, mer långvarig än förr. Den kris som kapitalismen gick in i vid 1970-talets början hade ännu inte lösts på 1990-talet. Tidvis har en del av symptomen på krisen kunnat hållas tillbaka, främst genom olika statliga ingripanden. Men när 1990-talet började var detta inte längre möjligt. Idag har krisen hållit på att utvecklats till depression likt den på 1930-talet med massarbetslöshet och massfattigdom i de ”rika” länderna, där människor både svälter och fryser ihjäl.

Kapitalismens kriser är märkliga. Tidigare samhällen drabbades också av kriser. Översvämningar, missväxt, sjukdomar – det fanns mycket som kunde skapa brist på mat och annat som människorna behövde för att överleva. Livsmedlen räckte inte till och folket fick lida av svält och andra försämrade villkor.

Med kapitalismen är det tvärtom. Här råder byggkris därför att det finns för många lediga lägenheter – trots att flera hundra tusen människor står i bostadskö. Här befinner sig bilindustrin i kris medan de har fler bilar i lager än någonsin tidigare. Här kommer en jordbrukskris för att det finns för mycket mat som bönderna inte kan bli av med. Och tvärtom – den största katastrof som någonsin drabbat mänskligheten, det andra världskriget, ledde till ett uppsving som aldrig förr i den kapitalistiska ekonomin.

Kriserna under kapitalismen är överproduktionskriser.

De orsakas av att det plötsligt finns för mycket varor på marknaden. Kapitalisterna kan inte sälja med så höga vinster som de önskar och hjulen i det kapitalistiska samhället börjar sakta men säkert att stanna.

Nu måste vi genast rätta till det här begreppet ”för mycket varor”. Det finns självfallet inte för mycket varor till folks behov. Ty medan bönderna lägger ned sina gårdar så svälter en hel värld. Medan bilindustrins lager växer går allt fler människor omkring och önskar sig en bil. Medan varven läggs ned ropar tredje världens länder högt efter båtar. Det är endast fråga om en överproduktion i förhållande till de penningpungar som skall betala överflödet av varor.

Kapitalisten nöjer sig inte med tio procents ränta eller profit på satsat kapital. Han söker maximalprofit. Han finner att det ger högre profit att köpa fastigheter och mark för pengarna, att investera dem i fasciststyrda låglöneländer, att flytta dem till schweiziska bankkonton. Han lägger ned produktionen, avskedar arbetarna och inställer betalningarna till sina underleverantörer.

Vad leder detta till? Jo, underleverantörerna får inskränka eller lägga ned. Arbetarna som avskedas får mindre pengar att röra sig med. Härigenom minskar den sammanlagda köpkraften i samhället. Det blir ännu svårare för andra företag att sälja sina varor till maximalprofit. Fler kapitalister bestämmer sig för att lägga ned driften. Köpkraften på marknaden minskar än mer. Så rullar det hela vidare likt en snöboll som bara växer och växer. Alla kapitalistiska länder drabbas. Krisen blir en världskris. Profitjakten och den därur uppkomna produktionsanarkin kastar ånyo ner arbetarna i en period av djupaste misär.

Krisernas orsaker kan uttryckas på ett mer exakt sätt i den ekonomiska vetenskapen. De uppkommer ur den grundläggande motsättningen inom det kapitalistiska produktionssättet. Denna grundläggande motsättning är motsättning mellan produktionens samhälleliga karaktär och det privata tillägnandet av produktionsresultatet.

Med detta menas följande: Å ena sidan församhälleligas produktionen alltmer. Alltfler arbetare deltar i produktionen av varje enskild vara. Olika företag, industrigrenar, ja hela världens industri flätas samman, blir alltmer beroende av varandra. Varorna produceras inte för eget bruk utan för att säljas på en stor marknad – ibland över hela världen. Tillsammans gör detta att produktionen är en angelägenhet för alla människor, för hela samhället.

Å andra sidan blir den klick av människor som styr, kontrollerar, äger och suger profiterna ur denna produktion allt färre. I Sverige kontrollerar sålunda ett tiotal stormrika finansfamiljer merparten av svenskindustri.

Detta leder till en skriande motsättning mellan folkets behov å ena sidan och kapitalisternas profitjakt å den andra. Härur skapas kriserna och häri ligger även fröet till kapitalismens slutliga undergång och ersättande med socialismen.

I sin förlängning leder profitjakten till kriser. Kriserna leder så småningom till handelskrig mellan de olika kapitalistiska länderna, där de med skyddstullar, importrestriktioner, statsbidrag till exportindustrin mm. försöker sko sig på de övrigas bekostnad. Handelskrigen har två gånger under 1900-talet utvecklats till förödande världskrig där kapitalisterna med våld försöker roffa åt sig de marknader de inte kan finna hemma för sina produkter.

Arbetslöshet, försämrade ekonomiska förhållanden, hänsynslös utsvettning och nedslitning av människor i industrin, miljöförstöring, världssvält och i sista hand krig – det är vad det kapitalistiska produktionssättet har att erbjuda mänskligheten idag.

Socialism – en nödvändighet

Det socialistiska produktionssättet är inte enbart något som i och för sig är önskvärt. Faktiskt är det en historisk nödvändighet och betingelserna för en övergång till socialismen växer fram inom det kapitalistiska samhället.

Kapitalismen församhälleligar produktionen vare sig profitörerna vill det eller ej. Kapitalets ackumulation och centralisation omvandlar dagligen och stundligen produktionen av varje liten enskild vara till en angelägenhet för alla medborgare i samhället. Profitjakten har drivit fram en avancerad teknologi och skapat den moderna storindustrin.

Mänskligheten har efter en månghundratusenårig vandring nått fram till en punkt då den kan bemästra naturkrafterna, försörja alla medlemmar med mat, kläder, bostäder och annan livets nödtorft samt utvinna ett sådant överskott ur naturen att alla kan få ett lyckligt liv. Inga tekniska hinder finns längre för detta.

Hindren är av ekonomisk och politisk natur. Endast en sak bromsar upp människans fortsatta frammarsch – privatäganderätten till produktionsmedlen och den därur uppkomna jakten på maximalprofit för en liten klick monopolkapitalister.

Den svenske självägande bonden för hundratalet år sedan framställde på sin egen täppa nästan allt han behövde för egen räkning. Med viss rätt kunde han hävda att ingen hade med hans egendom och hans produktion att göra. Den rörde bara honom själv.

Men dagens produktion har av kapitalismen gjorts till en kollektiv angelägenhet för alla i samhället. Det socialistiska produktionssättet växer oundvikligt fram inom kapitalismen själv. Det återstår nu att i revolution att störta borgarklassen och frånta den all ekonomisk och politisk makt samt överföra dess gigantiska rikedomar i hela folkets ägo.

I kampen för detta behöver vi den politiska ekonomin. Vi hoppas att studiet av denna introduktion har kunnat bidraga till att öka förståelse samt stimulera till ett ökat kunskapssökande i den marxistiska vetenskapens rika skattkammare.

Texten är skriven och utgiven i sin originalversion av Kommunistiska Partiet.

Parlamentarism och demokrati

Sveriges folk skall nu detta år åter få säga sitt om hur landet skall styras de närmaste fyra åren. Makten i Sverige skall enligt grundlagen utgå från folket och Sverige är enligt denna en demokrati, det vi i normal svenska kan kalla folkstyre. I vår demokrati ingår frihet att ha olika åsikter, att uttrycka dessa åsikter i både tal och skrift samt samla personer med samma åsikter till möten av olika slag, både offentliga och privata sådana. Folket kan också säga sitt genom att varje person, oavsett rik eller fattig har en röst var att lägga på ett parti som den vill skall sitta med och bestämma.

Hela valprocessen är dock en fars. Enbart under valupptakten tas frågor upp till diskussion och politiker tävlar om vem som kan lova mest spektakulära saker för att locka väljare. När den korta perioden är slut och valet är över utestängs folket från medbestämmande och inflytande över i stort sett alla viktiga frågor. Vi minns till exempel efter valet 2006 då Sverige fick en högerborgerlig regering att strax efter att regeringen verkställt sin politik och folk börjat protestera förklarade politikerna, bl.a. Maud Olofsson, att det inte var folkets sak att bestämma utan folket hade givit politikerna mandat att bestämma och att gå emot detta var att gå emot demokratin.

Hur skenheligt får det bli innan folk tappar tålamodet fullständigt?
Hur kan folkets enade vilja som politikerna ställer sig över, vara odemokratisk?
Vi blir dock inte förvånade över att en person som Maud Olofsson har sådan bristande respekt för demokratin och vad vanligt folk vill.

Nationalkommunisterna anser att demokrati inte innebär att totalt lämna över makten i politikernas händer i fyra år utan möjlighet att ifrågasätta deras politik. Styrande skall alltid vara representativa för folkets vilja och bryter politiker mot denna vilja skall de avsättas av folket. Demokrati innebär vidare att även under mandatperioden ha ett avgörande inflytande över sin livssituation och medbestämmande i för samhället viktiga och gemensamma frågor. Vi stödjer på intet sätt den borgerliga parodin på demokrati som vi kallar parlamentarism. Vi är för en verklig demokrati som genomsyrar samhället på alla plan och som involverar folket i vardagligt beslutsfattande.

En annan aspekt av demokratin är vilka områden den gäller. Vad skulle folk säga om politikerna t.ex. beslöt att demokratin inte längre skall gälla frågor som rör sjukvård, försvar eller bidrag? Om dessa frågor inte alls bestämdes av politiker utan av enskilda institutioner. Sannolikt skulle folk ifrågasätta detta och kräva folkligt inflytande även över dessa områden. Men hur är det med ekonomiska frågor? Riksbanken står sedan decennier självständig från riksdagen. Ett typiskt nyliberalt påfund. Vidare finns inget folkligt inflytande över produktionen som är kärnan i ekonomin. Frågor som rör produktion av t.ex. bilar och hus tas av privata institutioner som är helt självständiga från riksdagen och politikers inflytande.
Vi nationalkommunister anser att demokratin i dessa form vi förespråkar även skall omfatta det ekonomiska området och att produktion samt riksbank skall stå under direkt folkligt styre.

Vi anser att parlamentarismen är den väl integrerad del av det liberala borgerliga samhället vi lever i och är även sprungen ur detsamma. Systemet är tillför att bestå och i det finns en självbevarande funktion. Det är därmed omöjligt att system kan självutplåna sig. Detta innebär att man inte genom att använda sig av systemet kan avskaffa det. Detta har bevisats om och om igen genom empirisk erfarenhet av svensk politik där socialdemokratin innehaft makten med majoritet i vissa fall men aldrig lyckats upprätta ett socialistiskt folkstyre. Vi anser därför att det är fel och dödfödd väg att gå genom parlamentarismen om man avser verklig förändring. Därför finns det ingen anledning att eftersträva representation i parlamenten, t.ex. riksdagen.

Vi avser istället att organisera folket och bygga demokratiska institutioner från grunden, att ta makten över våra liv och beslut över vår vardag. Vi avser också att organisera alla arbetande massor för att ta makten över sina arbetssituationer och få inflytande över sin arbetsplats.

För att visa etablissemanget att vi inte vill vara en del av deras system avser vi att ej delta i deras spektakel de kallar val. Vi anser att en bra signal vore att antingen bojkotta valet för att i bästa fall få det underkänt pga för lågt valdeltagande. En annan möjlighet är att rösta blankt eller på ett parti som ej kommer in i riksdagen eller kommer vara en del av systemet.

Vi uppmanar därför alla arbetare och vanligt folk att bojkotta valet och gå med NKP i kampen för ett bättre samhälle. Verklig förändring kommer inte från folkfjärmade rum i Stockholm utan från gatukamp och arbetsplatskamp.

Det socialistiska samhället

Det Socialistiska Samhället

Samhället vi lever i är just ett samhälle eftersom det utgör en enhet av individer med gemensamma intressen, gemensam kultur, språk och identitet. Det bedrivs produktion och handel inom samhället för att försörja individerna. Utan produktion skulle samhället inte existera och man kan därför säga att produktionen är grunden för samhället. Bör då produktionen ske i hela samhällets gemensamma intresse och för hela samhällets väl eller så att vissa individer i samhället gynnas mer än andra? En självklarhet borde vara att produktionen ska ske för hela samhällets väl och att de individer som ingår i samhället alla tar lika del i produktionen och gynnas likvärdigt. Då produktionen sker i samhällets intresse bör den vara församhälleligad, eller socialiserad. Den bör styras av samhället och därmed ägas av samhället för att försäkra sig om att alla samhällets delar som berörs har inflytande. I det följande ska vi förklara samhällets uppdelning i olika sektorer och hur dessa bör ägas, styras och kontrolleras för att på bästa sätt nå en produktion som är i hela samhällets och folkets intresse.

Deltagardemokrati

Demokrati kan uppträda i många olika former och kan sägas utgöra olika grader av sann demokrati. Vissa är också mer effektiva än andra i särskilda sammanhang. Exempelvis kan det vara enkelt att tillämpa direktdemokrati i ett klassrum men desto svårare på nationell nivå, i synnerhet då det gäller en stor nation som Ryssland eller Kina. För effektivitetens skull bör olika system därför tillämpas gällande lokal-, regional- och nationell nivå. Den form av demokrati som vi också förespråkar är den som kallas deltagardemokrati. Denna innebär i korthet att alla ska ha rätt att uttrycka sin åsikt och rösta i frågor beroende på hur beslutet påverkar dem själva. Det är alltså ingen direktdemokrati där alla har en röst var i alla frågor.

Som exempel kan tas en arbetsplats, ett kontorslandskap där varje kontorists plats är avskiljd från de andra med skärmar. På varje plats sitter endast en kontorist och arbetar. Låt säga att någon, förmodligen den som arbetar där, lägger ett förslag om att sätta upp ett foto på sin fru på skrivbordet. Ska då alla som arbetar på avdelningen ha var sin röst i frågan? Enligt deltagardemokratisk princip så ska de som berörs endast ha inflytande. I detta fall kan man endast anse att det är han som arbetar på platsen som berörs och därmed är den ende som kan yttra sig, vilket då bör leda till ett godkännande av förslaget. I undantagsfall kan företagsledningen rösta ner förslaget med veto som de har då de står högre i hierarkin, eftersom de har ansvar och om de anser att som i detta fall fotot kommer påverka arbetsinsatsen negativt så bör de ha rätt att neka. Om samme man vill ställa en radio på sitt skrivbord och ha på musik, vem har då rätt att ge sin röst? Det är ju trots allt mannens arbetsplats och mannens radio som det gäller, så har han då inte rätt att bestämma om han vill ställa sin egen radio där på sin egen plats? Eftersom musiken kommer att höras ut över hela avdelningen och möjligtvis störa de andra bör alla som kommer höra musiken att ha inflytande i frågan. Denna princip bör appliceras på alla plan i hela samhället.

Det produktiva samhället

Som sades ovan är produktionen grunden för samhället. Denna är organiserad i olika typer av företag. Det är fabriker, butiker, sjukhus, skolor och tjänsteföretag. Det är här produktionen sker. Alla som ingår i samhället ingår här och bidrar efter förmåga till produktionen. Alla människor är olika, har olika förmågor och olika intressen och kan därför utföra olika uppgifter och prestera olika mycket. Som resultat av sin medverkan i samhällets produktion erhåller alla också delar av det resultat som alstras ur den.

Vem bör äga företagen och produktionsmedlen? Ja det är inte en nödvändighet att bestämma detta. Huvudsakligen gäller att de inte kan vara privatägda. Privat ägande resulterar i att ägarna gör anspråk på bestämmande rätten över hur produktionen ska ske, vad som ska produceras, vilka och hur många som ska ingå i produktionen och till vem eller vilka som det ska säljas. Dessa beslut tas utefter ägarna egna intressen och är inte förenliga med samhällets gemensamma intresse. Privat ägande resulterar också i ägarnas anspråk på del av vinsten som produktionen genererar. Just detta att lägga beslag på mervärdet är grunden i kapitalismen. I ett samhälle där produktionen sker i samhällets intresse kan inte produktionen drivas efter kapitalistisk princip. Vinsterna måste istället gå till folket. Antingen i form av höjda löner, möjligen i form av minskad arbetstid, eller till företaget för produktionsutveckling, eller till staten för att senare fördelas till skolor, sjukvård med mera. Alternativa ägandeformer är kooperativt, kollektivt, korporativt, kommunalt, regionalt (landsting) och statligt. Men som sagt är det inte av största betydelse vilken av dessa former som är rådande utan snarare hur företagen är organiserade, vilket inflytande de som arbetar har, vilka som bestämmer och vilka beslutsvägar som gäller. Hur detta ska struktureras avgörs till stor del av verksamheten och hur stor omfattning verksamheten tar, dvs. antal anställda, omsättning och liknande.

En typ av verksamhet är sådan som gör att samhället fungerar och kan bestå, den offentliga verksamheten. Vi behöver några som upprätthåller de lagar som samhället bestämt ska gälla. Det behövs sjukhus som tar hand om de sjuka eller skadade, äldrevård som tar hand om de gamla som inte längre orkar bidra till produktionen. När kvinnor och män arbetar måste deras barn tas om hand och för detta finns den pedagogiska barnomsorgen där barnen uppfostras till sociala varelser i kollektivistisk anda. För att upprätthålla en hög nivå på teknik och se till att nya produkter utvecklas samt att avancerad produktion kan utföras måste det finnas utbildningsverksamhet, skolor. Allt detta är av lika stort intresse och betydelse för alla i samhället och därmed har alla lika stor rätt till denna verksamhets tjänster. Den bör därför vara statligt ägd och finansierad för att se till att exempelvis skolor och sjukhus får lika mycket resurser i hela landet relativt till behovet. Det bör därmed också finnas nationellt satta ramar för verksamheten som en plan för lika utbildning oavsett var i landet man går i skolan. Sedan får de styrande på sjukhusen, skolorna friheten att själva bestämma hur det ska förverkligas och styras, men inom ramarna. Dessa verksamheter kan inte vara konkurrensutsatt då de omfattar hela landet och därför finns det endast en aktör inom varje bransch som har monopol på verksamheten, t.ex. järnvägstrafik.

En annan typ av verksamhet är sådan som idag utgörs av små privata företag. De har oftast en eller ett fåtal anställda och kan exempelvis vara en korvkiosk, cykelaffär eller kafé. Hit räknas då inte affärskedjor som klädbutiker eller cykelaffärer som ingår i kedjor. Denna typ av verksamhet bör drivas privat och även ägas privat. Det finns inget större intresse av samhället att få äga och ha inflytande i denna verksamhet. Att staten skulle bestämma vilka korvar som säljs i var och en av alla kiosker skulle vara ineffektivt och orealistiskt. Staten bör snarare gynna småföretag av denna typ och minska byråkratin för dem. Onödiga skatter som kan orsaka förlustverksamhet bör avskaffas för småföretag. Men ska dessa få drivas kapitalistiskt och efter marknadsekonomiska principer? Om det endast är ägaren själv som arbetar på platsen blir utsugningen i realiteten ointressant att diskutera. Men om det finns anställda så måste företaget följa de lagar som finns vilka bör vara klara med att ägaren inte har rätt att lägga beslag på det mervärde som skapats av de anställda. Gällande priser så kommer småföretagen att följa den nivå som satts av centralplaneringsmyndigheten. I fallet då de kan erbjuda priser under, om de konkurrerar med stora statliga företag, så är det närmast positivt och inte utmanande mot det statliga företaget då det lilla är ett lokalt företag.

Den största typen av verksamhet är de stora företagen. Det är allt från direkt producerande företag som industrier och byggföretag, tjänsteproducerande företag som åkerier till detaljister som mat- och klädbutiker. Dessa kan ägas statligt, kooperativt eller korporativt, eller kombinationer av dessa. Det kan finnas olika aktörer inom samma bransch t.ex. Volvo och Saab inom bilbranschen och Volvo och Scania inom lastbilsbranschen. Statliga företag kan direkt använda sig av vinsten för offentlig verksamhet medan övriga modeller bidrar med delar av sin vinst i form av skatt till den offentliga verksamheten. Det viktiga är hur dessa är organiserade. På lägsta nivå, i fabriken styr arbetarråden, motsvarande arbetarsovjeterna i det forna Sovjetunionen. I dessa råd ingår representanter från alla avdelningar på fabriken, från verkstadsmän till logistiker och ekonomer. Dessa ska se till att alla som vill kan komma till tals och ge förslag på förbättringar av verksamheten och fabriken som helhet. Medbestämmande och inflytande är centrala begrepp för arbetarråden. De olika fabrikerna organiserar sedan sig till syndikat som då har ansvar och beslutanderätt över hela företagssektioner. Varje fabriks arbetarråd utser representanter för sin fabrik att sitta med i syndikatens råd. Företagssektionerna organiseras sedan till en korporation som utgör hela företaget. Det är då syndikaten som utser representanter till korporationsråden. Strukturen är hierarkisk och arbetarråden svarar nedåt mot sin fabriks anställda men lyder under syndikatet. Syndikatet i sin tur svarar mot arbetarråden men lyder under korporationen som då svarar mot syndikaten. Ett praktiskt exempel på detta kan vara Volvo där hela koncernen styrs av korporationsrådet. De olika sektionerna som Volvo bussar, Volvo personvagnar etc. styrs av syndikaten medan de olika fabrikerna som Volvo powertrain och Volvo Torslanda styrs av arbetarråd. En viktig princip är att de som sitter i råden och därmed besitter stor beslutande makt och även stort ansvar ska vara tillsatta av den närmast undre instansen. Representanterna ska också vara avsättbara av dem som tillsatt dem i de fall som maktmissbruk misstänks.

Alla företag är därmed organiserade efter bransch. Även en form av matrisorganisering kan förekomma i de fall som högra instans betraktat detta som mer effektivt. Den hierarkiska ordningen leder till att planering av produktion sker på varje nivå i en omfattning som motsvarar den nivå den utförs på. Planeringskalkylerna rapporteras sedan uppåt i hierarkin där de sammanställs för hela ansvarsområdet och skickas sedan vidare uppåt i hierarkin. Efter tagna beslut förs sedan order nedåt baserade på de planer som erhållits. Alla korporationers råd lyder direkt under en och samma nationella församling, ett högsta råd. Detta råd beslutar om hela landets produktion och koordinerar denna för en social produktivitet.

Det civila samhället

Den del av samhället som inte berör produktions- eller yrkesverksamhet kallas det civila samhället. I detta beslutas inte om vad som ska produceras eller vilka som ska göra det och ej heller reglera för produktionen utan snarare vad som ska konsumeras och hur mycket. De lagar och regler som gäller i samhället, t.ex. i trafiken och på offentligt rum fattas av det civila samhället. Detta samhälle organiseras på ett liknande sätt som det produktiva samhället och omfattar olika beslutande församlingar på olika nivåer som har att fatta beslut efter den nivå man befinner sig på. Även i dessa råd gäller deltagardemokratisk princip och man har inflytande efter den grad det påverkar en själv. Organiseringen är hierarkisk och varje instans tillsätts och svarar mot direkt undre instans och samtidigt tillsätter den platser, rapporterar till och lyder under direkt högre instans. Ju högre upp desto mer generella blir besluten och allt mer koordinerande blir församlingarnas roller.

Den lägsta instansen, grunden för det civila samhället är familjen. En familj definieras som ett hushåll och kan se ut på flera sätt, som exempelvis en ensamstående man, eller en traditionell kärnfamilj. Vad som gäller i familjen avgörs av dem som har auktoritet i familjen, dvs. de myndiga personerna. Dock har de att rätta sig efter sådant som beslutats på högre instans. Nästa instans kan vara en bostadsrättsförening som organiserar alla de hushåll som bor i samma flerfamiljshus, eller en kvartersförsamling för villaområden. En bostadsrättsförening beslutar om sådant som rör hela huset som tid för tystnad, organisering av tvättstuga och vilken städfirma som ska anlitas. Dessa instanser organiseras i antingen kommundelsförsamlingar i de större städerna eller direkt i kommunalråd om det gäller mindre städer. Varje kommun organiseras sedan i landsting som i slutändan formar den högsta nationella församlingen. Denna församling beslutar alltså om lagar som gäller för hela landet och t.ex. om konsumtion för landet gällande vägar, järnvägar, handel med utlandet och satsningar på försvaret.

Högsta Rådet, den nationella församlingen

Samhället är alltså organiserat i två parallella hierarkiska strukturer, en för det produktiva och en för det civila samhället. Båda dessa slutar i en nationell församling som gäller för hela landet, det Högsta Rådet. Men samhället kan inte vara kluvet i två delar och det kan inte finnas två högsta råd för var och en av de två samhällssektionerna. Det bör finnas endast ett Högsta Råd med auktoritet och beslutanderätt över hela samhället. Dock bör detta indelas i två kamrar, en övre kammare och en undre. Den undre kammaren har ledamöter som representerar den produktiva samhällssektorn medan den övre har representanter från den civila samhällssektorn. De två kamrarna tillsätter ett arbetsutskott, en ständigt arbetande regering som har det yttersta ansvaret för verksamheten. Detta utskott består av ministrar, inklusive en statsminister. Som ledare, ordförande och högsta ansvarige för arbetsutskott och Högst Rådet sitter presidenten.

Demokrati – nödvändigt eller ej?

Är detta system ett demokratiskt system och är demokrati överhuvudtaget något att eftersträva? Då olika politiska partier inte bör ha möjlighet att ställa upp i några val i stil med det system som tillämpas i dagens Sverige kan det tyckas vara odemokratiskt. Ett system där man aldrig kan veta vilken majoritet som sitter i riksdagen och vilket regering som kommer att styra med vilken politisk agenda leder till osäkerhet och inkonsekvens. För att uppnå effektivitet i handling krävs en enhetlig politik och en tydlig politisk linje vilket leder till en konsekvent agenda. Men eftersom alla instanser är tillsatta av de direkt underställda vilka de också svarar mot och kan bli avsatta av så upprätthålls en demokratisk ordning och en säkerhet mot korruption och maktmissbruk. Varje instans har också en långtgående frihet i handling och självbestämmande, de behöver bara rätta sig inom de ramar som sats av de högre instanserna, detta gör att makten flyttas så nära folket och de som berörs som möjligt. Folkligt medbestämmande och inflytande uppmuntras och försäkras i och med detta system vilket innebär en uppgradering av demokratin i jämförelse med nuvarande system, i synnerhet då den deltagardemokratiska principen tillämpas. Vidare kan sägas att i detta system demokratiseras hela det produktiva samhället till skillnad mot nuvarande som är totalt underställt marknadsdiktatur. Även samhällsekonomin är demokratiserad och underställd de beslut som fattas i de folkförsamlingar som finns. Riksbanken bör inte vara självstyrande utan underställd demokratin i form av det Högsta Rådet. I och med att församlingsledamöter själva ansvarar för verkställande av beslut, till skillnad mot i ett parlamentaristiskt system, och inte bara är de som fattar besluten och sedan kan flytta över ansvaret på de verkställande blir det tydligare med hur väl de representerar folkets vilja.

Demokrati har alltid ansetts som något ickeönskvärt av dem som har makten. Förr ansågs att kvinnor, arbetare och fattiga inte skulle ha något att säga till om. En anledning var den att kvinnor inte ansågs ha kunskap om samhällsfrågor, fattiga kunde inget om ekonomi och arbetare visste inte något om produktion. Att låta dessa få komma till tals och ha rösträtt skulle leda till att felaktiga beslut fattades som skulle leda till ekonomisk stagnation och total förödelse av samhället. I ett socialistiskt samhälle är det viktigt att alla får komma till tals och ha inflytande på de områden som påverkar deras liv. Det har visat sig att arbetare har nog så god insyn i frågor som rör produktion som de som skall övervaka produktionen och att låta arbetare komma med förslag till förbättringar leder ofta till effektivisering och utökning av produktionskapaciteten. Trots att många förr har varnat för pöbelmakt och vissa auktoritära förespråkar teknokrati är detta främst för att se till att behålla makten över de underställda och kunna utnyttja dessa. När makten verkligen ligger i folkets händer och de kan bestämma själva över sin produktion och resultatet därav då måste demokrati av främsta slag råda annars kommer vissa grupper sko sig på de andras bekostnad.

Nordisk Ungdom

På sin hemsida skriver Nordisk Ungdom under titeln ”Vår vision” bland annat följande:

”Vi vill skapa ett samhälle där svenska folkets bästa kommer i första hand. Där klasskamp ger vika för folkgemenskap och insikten om att både arbetare och akademiker behövs för ett fungerande samhälle.”

Vi kan inte annat än att hålla med om första meningen. Det är dock resten av stycket som vi uppmärksammar. Nordisk Ungdom vill alltså att klasskampen skall ge vika för folkgemenskapen. Ett fullständigt omöjligt scenario för socialister att acceptera. I deras värld är folkgemenskap det samma som klassamarbete. De säger därmed att vi skall avsluta klasskampen och glömma bort den. Istället skall vi bli vänner och samarbeta klasserna emellan. Detta borde Nordisk Ungdom veta är en omöjlighet om de studerat ens lite historia.

Proletariatet och bourgeoisien har två rakt motsatta intressen och det är när dessa kolliderar som klasskampen uppstår. Nordisk Ungdom gör sig här till borgarnas lakejer, till en småborgerlig organisation och likt socialdemokratin och nationalsocialisterna till ickesocialister och klassförrädare. De skriver vidare att insikten att både arbetare och akademiker behövs för ett fungerande samhälle. Detta är inte något vi eller socialismen ifrågasätter. Vi är nämligen högst medvetna om detta och förespråkar givetvis att vi även i framtiden skall bedriva en högklassig akademisk utbildning och forskning i Sverige.

Felet som Nordisk Ungdom gör är att de framställer klasskampen som en kamp mellan arbetare och akademiker. Arbetare för dem bör således vara alla arbetare som ej är akademiker. Detta är mycket felaktigt. Både de som är akademiker och de som ej är det är arbetare. De tillhör samma klass. Vi arbetar alla som lönearbetare och säljer vår arbetskraft till en arbetsköpare. Vi förespråkar en folkgemenskap som innebär samarbete mellan akademiker, ickeakademker, bönder och alla andra arbetande svenskar. Klasskampen som vi aldrig ger vika på är kamp mellan arbetarna och kapitalisterna.

Ohly och (V) rättar sig i leden

Det har väl knappast undgått någon att Vänsterpartiet är hycklarnas parti. Detta parti kan kanske sägas vara ett av de mest bedrägliga då de gör allt för att framstå som ett radikalt vänster- och arbetarparti samtidigt som deras faktiska politik säger raka motsatsen. Lite smått lurigt blir det om man bedömer Vänsterpartiets politik enbart utifrån vad som står på pappret, dvs i deras uttalanden och i deras program m.m. Vi nationalkommunister är noga med att aldrig döma andra efter utsidan. Vi bortser därför till största delen från vad organisationer påstår sig vara och vi ser istället till vad dessa organisationer istället de facto är och vad de i praktiken gör.

Vänsterpartiet har länge varit ett av två partiet i riksdagen som varit EU-motståndare och mer eller mindre också varit detta i praktiken, om än inte övertygande aktivt. För ett tag sedan ville ledningen för partiet att utträdeskravet skulle tas bort. Som tur var så gick medlemmarna emot ledningen och kravet fick således stå kvar, på pappret. Ohly och hans ledning är dock mer luriga än så. För inte mycket mer än ett halvår senare säger Ohly i rapport ”partiprogrammet och verkligheten är inte riktigt samma sak”. Nu har ledningen på ett halvår i princip lamslagit utträdeskravet och på sätt gått runt medlemmarnas krav på att ta bort det. Kravet har således förpassats till att enbart bli en symbolisk paragraf som enbart de mest indoktrinerade partimedlemmar kommer veta om i framtiden. Detta kan väl jämföras med Socialdemokraternas krav på republik som även det enbart finns på pappret som symbol medan kravet inte drivits på mycket mycket länge.

All kritik som förr var helt relevant som att EU är kapitalets arbetarfientliga,  odemokratiska och nyliberala projekt är nu helt bortglömd. Istället har EU blivit ”en central arena som ger Sverige möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem”. Vi kommer sannolikt att inom kort få höra att vi ska rösta in Vänsterpartiet i EU-parlamentet för att därigenom skapa ett ”Rött Europa”.

Vad beror denna kupp på? Jo nu är det snart val och de rödgröna har satsat stort på att ersätta den högerborgerliga regeringen med sin vänsterborgerliga. I denna nya regering skall för första gången Vänsterpartiet och Miljöpartiet sitta med vid sidan om Socialdemokraterna. Men för att detta samarbete skall fungera krävs att trion enas i de flesta frågor och driver en enad gemensam linje. Där i ingår inte ett EU-motstånd, i synnerhet inte sedan Miljöpartiet för ett tag sedan tog bort sitt krav på utträde. Ohly är medveten om att deras motstånd är ett problem för enigheten och vill därför helst ta bort kravet helt, men kan inte helt öppet gå emot medlemmarnas åsikter.

Vi kan dock dra en slutsats och den är att Ohlys starka vilja att få sitta i regeringsposition är stark nu efter några år som partiledare, valtider och tidvis majoritet i opinionsmätningarna. Ohly säljer därför mer än gärna ut sina ideal och bedrar sina medlemmar och sitt partis demokratiska ordning för lyckan att bli regeringsman.