Till minne av en stor kämpe, revolutionär och martyr

Enligt flera källor har styrkor lojala till Libyens Nationella Övergångsråd under gårdagen, den 20 oktober 2011 tillfångatagit Muammar Al-Gaddafi och kort därefter arkebuserat honom. Uppgifterna är därefter bekräftade av Övergångsrådets representant och även ett flertal av internationella ledare.

Efter att rebellerna övertagit huvudstaden Tripoli skall Gaddafi och han anhängare flytt till Sirte, en kuststad öster om Tripoli och Gaddafis hemstad. Där fanns också den största delen av Gaddafis trogna. Efter att staden attackerats och Gaddafi med följe försökt fly i en konvoj bombades konvojen av franskt flyg varpå flertalet dog. Gaddafi och de närmaste livvakterna överlevde och flydde men blev strax efteråt beskjutna av rebellstyrkor. Gaddafi själv sköts i benet och ryggen men överlevde. Efter att han sedan tillfångatogs blev han kort därefter skjuten till döds av rebellerna.

Flera ledare av världens länder har sedan dess uttryckt sin glädje över mordet. Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt sade att han önskat en rättegång mot Gaddafi men var ändå glad att återuppbygget av Libyen nu kan börja.
Så är det även många andra som resonerat. De tror att kriget nu är över och att lugnet skall infinna sig. Att ordning och demokrati nu skall kunna byggas upp. De lägger ingen som helst vikt vid att ledaren av ett land blivit mördad av rebeller.

Mot strömmen gick Venezuelas president Hugo Chávez som sade: ”Vi skall i hela våra liv minnas honom som en stor kämpe, en revolutionär och en martyr.”

Vi kan inte annat än hålla med Herr Chávez. Det är så vi skall minnas den store ledaren och afrikanske hjälten Muammar Gaddafi. Revolutionens ledare, folkets broder och den som stått upp emot amerikansk imperialism i decennier. Han må vara död nu, må han vila i frid. Men hans ande lever vidare. Hans ande är den kampvilja bland folket att åter frigöra sig från bojorna av imperialismen. Vi hoppas att det libyska folket skall ära hans minne och störta rebellregimen. Men Gaddafis minne kan vi även ära i Europa och i Sverige. Vi skall driva kampen även här och vi skall vara solidariska med hans efterföljare i Libyen.

Länge leve minnet av Muammar Gaddafi, den store kämpen, revolutionären och martyren!
Vila nu i frid broder!

Putin vill ha Eurasiatisk Union

Rysslands premiärminister Vladimir Putin har under början av oktober i år lagt fram ett förslag om en Eurasiatisk Union. Idén bygger delvis på inspiration från den Europeiska Unionen och skall omfatta Ryska federationen, Vitryssland samt Kazakstan. Även ett litet antal stater därutöver har visat intresse för unionen. Samarbete mellan dessa stater är ingen nytt. De ingick alla i Sovjetunionen under större delen av 1900-talet och därefter har Oberoende Staters Samvälde (OSS) funnits som inkluderat de flesta av de fd. sovjetstaterna. Ryssland och Vitryssland har dessutom haft en union kallad Unionsstaten och dessa två och Kazakstan har ingått en tullunion sedan ett tag. Denna tullunion är det som det nya förslaget skall utgå från och bygga vidare på.

Idén om en eurasiatisk union är dock långt ifrån ny. Kazakstans president lade fram förslaget redan så tidigt som 1994, alltså bara 3 år efter att Sovjetunionen kollapsade. Men så har även den ryska ideologen Alexander Dugin sedan länge strävat efter en sådan och med honom hans organisation Eurasiatiska Rörelsen.

En av de största utmaningarna blir att återupprätta en ekonomisk integration mellan medlemsländerna. En utmaning som kan bli större än vad som kan tyckas till en början. Det har trots allt gått tjugo år sedan ländernas ekonomier var enade senast.

Putin förklarar förtydligande att den nya unionen inte skall ses som en återgång eller ett återupprättande av Sovjetunionen med förklaringen att det är naivt att se till det förgångna. Den nya unionen bygger på andra värderingar och skall absolut ses som en ny union. Vi kan där hålla med Herr Putin. Vi ser dock med stor inspiration tillbaka på europeiska storhetstider så som Romarriket, Preussen och det gamla Sparta. Dock kan vi alltså hålla med Putin att det är naivt och absurt att vilja återetablera sådant som hör till historien. Vi kan lika väl bygga något nytt. Vi bygger på våra förfäders ideal och traditioner men vi låter deras prestationer stå för dem och tillhöra historieböckerna. Vi bygger istället det nya Europa som våra efterkommande i sin tur kan se tillbaka på och tänka med stolthet på.

Vi ser nu alltså begynnelsen av ett enat Eurasien och ett enat Europa. Något vi i princip inte har något emot utan tvärtom, ser positivt på. Dock är vi starka motståndare till den Europeiska Unionen som är ett nyliberalt projekt enbart till för den europeiska kapitalismen och som vuxit fram uppifrån, från kapitalisternas lakejer i våra parlament och regeringar. Vad Putins nya union kommer att bli återstår att se. Vi anser att dessa internationella samarbeten måste växa fram underifrån, från folkens vilja och det gäller i båda unionernas fall.

Vår vision slutar ej heller vid detta. Vi har en vision om en riktig Eurasiatisk Union som omfattar hela Europa och de europeiserade delarna av Asien. Denna union måste vara en folkets union och en internationell union där varje folk och nation kan upprätthålla sin särart och visst självbestämmande. Denna union skall ej heller vara liberal, kapitalistisk eller imperialistisk så som t.ex. EU. Den måste vara en demokratisk och socialistisk union, grundad på en Europeisk Socialism. Om Putins Eurasiatisk Union är till fördel eller nackdel för vår vision återstår att se. Vi kan dock konstatera att idén nu fått fotfäste och kan i någon form komma att förverkligas.

Jan Myrdal om Nationen

Jan Myrdal:

Jag skall tala om nationen. Det finns en avgörande skillnad mellan det
folkliga kravet på vänskap och solidaritet mellan folken och den
uppifrån påbjudna och styrda övernationaliteten.

 

 

 

 

 

Detta gör jag på förekommen anledning som det heter; nu dessa dagar har
kulturbyråkrater samlats här i Falun. De samtalar och samäter och
samplanlägger. Men de gör det inte bara som överhet och byråkrati i
allmänhet utan som företrädare för den Europeiska Unionen. Den kultur de
representerar och den styrning de söker införa är inte vår; den är det
dåtida Nya Europas av år 1941.

Att jag bär folkdräkt är passande ty detta är ett allvarligt möte och
dräkten är högtidsdräkt. Men en av annan karaktär än de andra två;
överhetens frack och officerarnas paraduniform. Jag kan gott bära den.
Min gravrätt har jag på Gustafs kyrkogård. Där torde jag grävas ned inom
något tiotal år åtminstone. Och liksom jag en gång valde att tala
radiosvenska för att kunna förstås av alla svenskar oavsett hemort och
oavsett ursprung bär jag folkdräkt vid högtidsdagar. Nationen och dess
symboler är viktiga. Jag minns nämligen hur de äldre resonerade för
snart sjuttio år sedan när det gällde flaggan på Första maj:

– Vi får inte låta reaktionen och nassarna ta över flaggan och nationen.
Det finns – också inom EU-motståndet – bland självutnämnda radikaler i
Sverige en rädsla för flaggan och nationen. Det är ett tyskt inflytande.

Där förmådde Weimartidens demokrater inte ta klar ställning. De flummade
och lät Hitler ta över inte bara folklighet (försök säga ordet på
tyska!) och folkrörelse och folkmusik och folkdans och folkdräkt.
Demokraternas oförmåga hörde samman med det tyska folkets nederlag 1848
och 1914. Den bidrog till det tyska folkets hjälplöshet inför Hitler och
den tragedi för alla kringliggande folk detta utlöste. Den tyska
nationella oförmågan bidrar än i dag till det oss alla hotfulla tyska
politiska eländet. Vi bör se detta tyska inflytande för vad det är och
inte som radikalism.

När det gäller nationen bör de svenskar som vill vara radikala i stället
lära av den starka norska målrörelsen. Dess ungdomsrörelse är nationell.
Den går klädd i bunad, är norsk och tar tydlig ställning för samernas
rätt och de norska muslimernas rätt till sina moskéer. Den är folklig
alltså.

Den nationella tillhörigheten är inte en fråga om ras – vad nu det är –
och inte om gener. Vem kan för övrigt med säkerhet uttala sig om sin
härstamning några generationer tillbaka?

Men nationer existerar. De är historiskt betingade gemenskaper av
särskilt slag. De är inga hjärnspöken. Det är bara att lämna landet och
resa ut. Frankrike finns, Spanien finns. England finns, Irland gjorde
sig fritt under förra århundradet men har funnits som nation lika länge
som vi, Skottland finns som nation och kämpar för sin suveränitet. Och
så vidare. Men inte nog med att nationerna existerar och att
nationsbildningen inte heller i vår världsdel är ett avslutat kapitel,
nationernas historiska roll är långt ifrån avslutad. De utgör ännu under
överskådlig historisk tid själva den ram inom vilken ett folkstyre kan
utvecklas.

Regeringsformen av år 1809 uttryckte det föredömligt klart: ”Svenska
folkets urgamla rätt att sig beskatta utövas av Riksens Ständer allena
vid allmän riksdag.” Konflikten mellan herrar och folk – herremakt eller
folkvälde – har präglat hela vår historia. Just nu har herrarna –
topside, marknadens män eller överklassen och dess politiska tjänstfolk
– hur man nu vill beskriva dem – lyckats kapa åt sig större makt.
Begränsat möjligheten för folket att – genom valda ombud – sig själv
beskatta och sköta sin egen finanspolitik.

Vi vet vad som händer med det vi kallat alliansfrihet. Vi vet vad som
håller på att hända med det nationella försvar vi sedan början på
trettiotalet haft en nästan fullständig nationell enighet kring – det
trots att militärledningen periodvis konspirerat med främmande makt. Nu
skall officerare och manskap bli legoknektar i främmande intressens
tjänst. Och våra folkvalda skall inte längre ens formellt bestämma över
krig och fred; det skall regeringen göra på order från EU.

Så är det och vi alla vet det. Men hela vårt nuvarande topside med
politiskt korrekta ministrar, partiledare, statssekreterare och
ledarskribenter i spetsen talar och skriver mörkt. De låtsas som om
nationen antingen redan har upphört eller är en gammal skamlig vanlighet
som bör skyfflas undan fortast möjligt. De trollar med truten och söker
framställa det som om nationen – Sverige – är rasism, chauvinism och
folkfiendskap. Det är inte att undra på att de gör så. Av rent
individuellt egoistiska skäl tillhör för dem den svenska nationen det
som historiskt redan bör vara passerat. Hur skall de annars göra rätt
för de pengar de betalas med? Deras väg upp till Eurocratien och deras
ökande tillgång till dess sportler kräver nationens upphörande.
Det tyska eländet är inte tillvaron av tysk nation utan att den tyska
nationstillblivelsen ständigt aborterats och de olika tyska rikena gång
på gång fötts fram som historiska missfoster. Res till östra Tyskland
och iaktta hur den nya nationella enheten än en gång vanskapats.

Vi kan inte lösa det tyska problemet utifrån. Det måste det tyska folket
göra. Men vi måste sträva efter att det tyska militärekonomiska
komplexets inflytande över oss begränsas. Jag har sagt det förr. Jag
säger det igen. Gå till biblioteken. Läs Reichswirtschaftsminister
Funks program för det nya Europa från sommaren 1940. Gå till de tyska
dokumenten från den tiden. Mening för mening, ja ord för ord fullföljer
EU Tredje Rikets program från dessa år. EU gör det till och med i
hymlandet och hycklandet om omsorg om de små folkens intresse.
Subsidiaritetsprincipen är av 1941! Och då som nu är det samma
marknadskrafter i vårt land vilka strävar efter att flytta in oss i det
vilket då – liksom nu – kallas ”Det Europeiska Huset”.

Ja, den övernationella överhetsstat som topside också i Sverige för sin
egen goda försörjning söker upprätta är inte av särskilt nytt slag även
om de talar om sin IT-modernitet och sin den nya teknikens samhälle. Den
övernationella överhetsstaten har sina anor i Napoleons
Kontinentalsystem, Heliga Alliansen, Centralmakternas strävan till
Mitteleuropa under första världskriget och det Tredje Rikets Neuropa
under Andra världskriget. Men det blir ingen stabil statsbildning hur
överstatlig den än är. När jag år 1965 reste i dåvarande sovjetiska
Centralasien var det riket mäktigt men jag kunde iaktta hur det
nationella förtrycket och bristen på folkstyre skapade hat och
motsättningar och undergrävde ekonomin. Om detta skrev jag. Den dåtida
Sovjetunionen hade då slagit in på samma väg som Europeiska unionen nu.
Ideologiskt talades det då om ”sovjetnationalitet” som i EU nu om
”europeisk identitet”. Från olika alltmer rättslösa folk kunde individer
då klättra upp i den styrande nomenklaturan som man nu kan i den
styrande Eurocratien.

Vilka följder fick detta? Denna uppifrån påbjudna övernationalitet förde
till den mest rasande nationella chauvinism. Av den officiella påbjudna
enigheten blev det inbördes folkhat vi nu kan iaktta.

Sådan falsk enhet uppifrån som i Brezjnevs Sovjetunion och dagens EU
slutar i katastrof.

Något fredsprojekt är EU inte och dess krig på Balkan har sin historia.
Jugoslavien hade problem. Men det var Förbundsrepubliken Tysklands
underrättelsetjänst som arbetade samman med kroatiska terrorister för
att spränga staten; det var Förbundsrepubliken som i eget ekonomiskt
intresse i enlighet med Tysklands klassiska Drang nach Osten – drog EU
med sig i det diplomatiska spelet. Nu siktar samma krafter mot Kaukasus
och dess olja. Bland de politiker och statsmän som detta
ordförandehalvår gästat Sverige finns inte bara gamla Francovänner och
allmänt korrupta ministrar utan också personer vilka för sina gärningar
uppenbart borde stå inför rätta som krigsförbrytare – sådana som Solana,
för att bara ta ett exempel.

Nå, i Sverige kan jag ännu skriva att en Solana bör ställas inför rätta
och att en sådan som den tyske utrikesministern Fischer skulle jag
aldrig ta i hand och aldrig släppa in som gäst i mitt hus. Han är själva
urtypen för den föraktlige politikern; den som klättrar sig upp som
fredsvän och demonstrant för att så utnyttja sin officiella övertygelse
för att skaffa sig en välbetald post som krigförande utrikesminister.
Ett politiskt as alltså. Men redan tvingas socialdemokratin att ändra
sitt program då de gamla programmen blivit författningsfientliga. Redan
diskuteras i EU hur en från Tyskland inspirerade lagstiftning skall
kunna skydda denna europeiska överstatlighet genom att bestraffa såväl
mot EU riktad författningsfientlighet som mot EU och dess institutioner
riktad Staatsverleumdung och EU:s tjänstemän skall få tyskt ämbetsskydd.
Fy fan! Då blir det en plikt för anständiga skribenter att ställas inför
rätta.

Men kulturen då? Den frågan är lätt att besvara.

EU söker utnyttja kulturen och det stora arvet. Man gör det på exakt
samma sätt som Tredje Riket. Beställ fram de stora praktskrifterna från
dåtiden; de där Tredje riket i ord och bild förklarar: ”Europas dyrbara
arv. De kulturella förbindelser vilka sedan århundraden binder samman
Europas stater. Varje kontinentens folk har med sitt eget andliga
skapande bidragit till den stora kulturgemenskapen: endast så kunde den
mångfaldighet skapas vilken ger den europeiska kulturen dess kraft,”
hette det 1942. På Illustrierte Zeitungs omslag till sitt maffiga
specialnummer ”Der europäische Mensch” från 1944 rider Europa på tjuren.
Nu hollywoodiseras nazismen. Som om den enbart bestod av piskor och
stövlar. Den var betydligt farligare än så. Det vet vi som var med och
minns de sinnevärldsliga nazisterna. Det är därför viktigt att gå till
biblioteken och se hur vackert den tidens folkmördande europeiska
nyordning presenterade sin ideologi. Ty då ser man tydligt var den
Europeiska Unionen har sina rötter.

Nu som då söker också den inom nyordningen styrande byråkratin använda
ekonomiska påtryckningar för att skaffa sig ideologisk legitimitet.
Såväl folket som makten behöver alltid konst och kultur. Folken för att
nå medvetande. Makten för att styra. Det finns utmärkta redovisningar
för det ockupationstida kulturarbetet i Frankrike. Läs dem!
Också EU:s byråkrater vet att den som betalar kusken bestämmer färden.
Peter Curman har ordentligt visat hur EU:s kulturbyråkrati arbetar för
att inordna kulturen och kulturarbetarna i sitt ekonomiskt/militära
maktkomplex. Ja, EU söker använda kulturen som instrument mot såväl det
egna inre motståndet som mot världen utanför den europeiska fästningen.
EU söker korrumpera konstnärer och författare.

Lika väl som det nu blir nödvändigt att säga att den svenske officer som
– om förslaget att svenskt manskap skall kunna skickas ut i den nya
EU-armén – accepterar att stå kvar i krigsmakten och därmed kunna
beordras ut som legoknekt har gjort sig ärelös och blivit föraktlig;
lika väl blir det nödvändigt att säga att de konstnärer, författare,
skådespelare som nu deltar i EU:s projekt gör sig skamliga som Olaf
Gulbransson, Knut Hamsun, Zarah Leander; för att bara ta en handfull namn.
Sverige ut ur EU!

Nej till EMU!

Jan Myrdal i Falun 2001-05-21 vid anti-EU-manifestationerna i samband
med kulturministermötet.

Progressiv nationalism

Nationalismen som vi ser den i Sverige och ofta i Europa är den borgerliga och reaktionära nationalismen. Den har sin början i det nationalistiska Europa under 1800-talet med början i Napoleons Frankrike. Vi har sedan dess sett nationalismen ta sig många uttryck och inte minst i imperialistisk, nationalchauvinistisk och till och med rasistisk skepnad. Dagens ”nationella”, som ofta är en eufemism för nationalsocialister, tar sig inte minst sagt denna form av nationalism. Vi förkastar dock den och menar att den är icke önskvärd och skadlig för oss som nation, för oss som klass och för allt vad vi står för och kämpar för. Liksom vi måste uppmärksamma högeravvikelser och småborgerlighet i socialismen måste vi uppmärksamma och bekämpa småborgerlig och reaktionär nationalism.

Nationalismen kan också vara progressiv och sådan måste vi se till att den förblir. Denna nationalism ter sig även vara direkt avhängig internationalismen som om de två vore var sin sida av samma mynt. Runt om i världen finns det idag folk som förtrycks av andra folk. Folk som är beroende av andra nationer. Det är ofta ett resultat av imperialism och forna dagars kolonialism. Många av dessa driver kamp, politisk och/eller väpnad, för att nå frihet för sitt folk. Vi ser till exempel detta i Baskien, Nord Irland, Kurdistan och Chiapas. Det är en nationell kamp. En kamp vi måste stödja. Ty om världen skall kunna nå socialismen där människor är jämlika kan inte vissa nationer förtrycka andra. Imperialismen och kolonialismen måste upphöra först.

Vi tror på en värld av fria nationer. Vi tror på en värld där varje folk har rätt att styra sig själva och bestämma över sitt eget öde och där de kan bevara sitt språk och kultur och sig själva som nation. Vi har turen i Sverige att inte vara direkt ockuperade av en annan nation. Därför måste vi ta ansvaret att ge hjälpen och stödet till de som inte haft samma tur. Därför måste vi ge oss på det som är orsaken – Imperialismen.

Vi kämpar främst på hemmaplan och bekämpar imperialismen här. Mest aktuellt är att vi måste dra tillbaka alla trupper från Afghanistan. Ett rent imperialistiskt krig i USA:s och NATO:s tjänst. Vi bekämpar den reaktionära nationalismen i Sverige och den antinationella rörelsen i Sverige. Vi bekämpar chauvinism och rasism som avarter av nationalismen.
Vi står för en progressiv nationalism som erkänner alla folks rätt till självbestämmande och överlevnad. Så även vårt egna folk. Vi erkänner varje folks rätt att med alla medel försvara denna rätt till självbestämmande och överlevnad. Vi står för en världsomfattande nationell och social revolution och frigörelse. Vi, de progressiva nationalisterna är de sanna internationalisterna. Vi är de vänsternationella!

Demo- eller Aristokrati?

Demokrati och aristokrati är två av flera styrelsesätt som finns att välja på. Dessa kan appliceras på både små områden som städer eller företag och på stora enheter så som nationer och multinationella företag. En gemensam sak är att ingen av dessa har samma innebörd som de hade från början. I synnerhet inte aristokratin. Demokratin å sin sida är i dagens bemärkelse ganska långt från den som de gamla grekerna använde sig av i demokratins vagga.

Demokratin, folkstyret uppstod hundratals år före Kristus. Den har sedan dess inneburit diverse ting. Gemensamt har varit att inte en enda enväldig person skall ha makten och göra alla beslut. Så var det i det antika Grekland och så även i det gamla Rom där senaten spelade en avgörande roll. Vi har sedan sett system där enbart män varit tillåtna att sitta med i beslutande församlingar och där enbart fria, rika och utbildade män. Inga slavar, fattiga eller annat folk kunde vara med och i synnerhet inte kvinnor.

När så demokratin utvecklades till representativ demokrati så infördes röstandet där folket röstar på kandidater som skall styra. Samma regler på vilka som får rösta gällde som för vilka som får kandidera. De som varit uteslutna har hela tiden fått kämpa för att få vara en del av processerna. Idag vet vi att alla får ställa upp som kandidat och alla får rösta, om de är minst 18 år på röstdagen vill säga. Detta är resultat av en långvarig kamp, främst från arbetarrörelsen.

Idag har den representativa demokratin utvecklats till en absurd form där kandidaterna som skall representera folket i denna form vi kallar demokrati – folkstyre, blivit karriärspolitiker. Politiker har blivit ett yrke och en grupp i samhället som inte gör annat än styr resten. Vi har delats in i styrande och styrda. Ett ifrågasättande av heligheten i detta system innebär ofta ett ifrågasättande av själva demokratin i sig, det som är det allra heligaste i Västvärlden idag.

Aristokrati å andra sidan innebär för de flesta numera ett system av adelsmän och blåblodiga baroner och grevar. Det var inte alls vad som avsågs till en början. Aristokrati betyder kort och gott ”styre av de främsta”. Det var inte demokratiskt då inte alla fick vara med och säga sitt utan enbart de som ansågs bäst fick yttra sig.

Hade vi i dagens Sverige utgått från aristokratins principer hade många av politikerna fått se sig om efter nya arbeten. De flesta av dem är inkompetenta hycklare som skor sig själva på allmänhetens bekostnad. Aristoteles menade på att dygden var aristokratins väsen. Dygd är säkert ett känt begrepp för många av våra riksdagsmän men det är ett ord de tar lika lätt på som ordet ”demokrati”.

Vi kanske skall se oss om efter ett nytt styrelsesätt för Sverige och för Europa. Vi har gått från gammal aristokrati och gammal demokrati till ett system som inte håller längre. Det har nått vägs ände och börjat ruttna innifrån.

Vi vill inte kalla det nya för något redan använt då det skapar association till det gamla. Demokrati är fint men inte i den form den utvecklats till. Aristokrati är nödvändigt i innebörden; syre av de främsta, men med en lång historia av demokrati kan inte folket uteslutas. Oavsett namn och ord måste det till en ny form. Vi vill vara en del av rörelsen för ett avskaffande av det gamla och införande av det nya. Vi kämpar därför för Revolutionen.