Om HBTQ-frågan och äktenskapet

I en månads tid har det synts regnbågsflaggor i Svea Rike. En tid för att uppmärksamma situationen för sk HBTQ-personer. Det är inte fel för flertalet människor är omedvetna om deras situation och hur de diskrimineras i samhället pga deras sexuella läggning eller sexuella identitet.

Nationalism utan Socialism är nationell underkastelse

År 1897 skriver James Connolly om Socialism och Nationalism. Han frågar sig där vad frihet för nationen innebär. En frihet för de kemiska komponenter som utgör jorden och marken i Irland, dvs. frihet för själva ön, eller om man menar frihet för folket. I Irlands fall detta år rörde det sig om frihet från England.

Antiegalitär Socialism

En av de grundläggande ståndpunkterna för i princip alla socialistiska varianter är idén om jämnlikhet. Denna går igenom bl.a. gällande klassynen och könsfrågor. Det skall vara jämlikt och alla skall behandlas lika. Kvinnor skall få samma betalning som män. Detta är en sund inställning. Alla bör starta från samma startlinje och med samma förutsättningar att bli så bra som man kan. Vi anser det inte heller vara sunt att se det som en tävling utan snarare bör man se det som ett lagarbete att alla skall bli så bra som man förmår, tillsammans.

Det finns en syn på världen som kallas antiegalitarism. Ordet betyder enkelt sagt antijämlikhet och kommer från ordet egalitär, vilket betyder jämlik och kommer ursprungligen av latinets aequalis. Kan man förespråka antiegalitarism om man är socialist eller går det emot den grundläggande idé vi påstod fanns i början av texten? Om man bortser från vad man kanske tror ordet betyder och studerar innebörden av begreppet istället så finner man att det finns en koppling till socialismen.

Vi skall här kopiera texten från metapedia som beskriver begreppet.
“Antiegalitarism innebär att man istället för att se alla individer som likadana, erkänner medfödda olikheter. Samma mekaniska måttstock tillämpas inte på samtliga individer; en person bedöms utifrån dennes egna förutsättningar och förmågor. Denna olikhet ligger sedan till grund för hur uppgifter och funktioner fördelas i ett samhälle eller ett sammanhang.

Enligt antiegalitarismen är denna diversion av godo och olikheterna delas inte upp som ”bra” eller ”dåliga”, utan betraktas som samverkande, samspelta och kompletterande delar som sammantaget bildar en organisk samhällelig och unik kulturell enhet och gemenskap.”

(källa: http://sv.metapedia.org/wiki/Antiegalitarism )

Denna syn innebär för oss bland annat att man inte bortser från de olikheter i de fysiska och psykiska egenskaper olika människor besitter och att varje människa trots allt är en unik individ. Man får absolut inte i en jämnställdhetsiver blunda för detta och tro att alla människor är lika, bara för att vi är jämlika.

Dock är synen ingalunda en variant av liberalismens individualism. Då individualismen helt bortser från våra kollektiva egenskaper och identitet. En fullständig förkastlig människosyn.

Detta innebär om man knyter an till vad som skrevs i början, om att man skall tillsammans kämpa som ett lag för att nå en gemensam framgång, att man skall tillåta individer att florera inom de områden denna är extra bra på och tillåta en viss “elitism” i vissa områden. Vi människor är olika, vi har olika förmågor, intressen och drivkrafter. Man måste därför tillåta detta och främja det istället för att kväva det.

Vi har som sagt olika förmågor och olika behov och detta passar mer än utomordentligt ihop med den kommunistiska principen “Av var och en efter förmåga. Åt var och en efter behov”.

Pierre Vilar och den Marxistiska Teorin om Nationen

I introduktionen till sin monumentala tes om Katalonien i det moderna Spanien från 1962, ”Forskning om de ekonomiska grunderna för nationella strukturer” ger den marxistiska historikern Pierre Vilar oss sina tankar om användningen av den marxistiska teorin om nationen. Långt från absurda karikatyrer av denna teori (från nihilism för att sedan driva mot nationalism i försök att försvara vissa vägar till socialismen) visar denna text för oss i ett fåtal meningar den heuristiska kraften hos marxismen att förstå det nationella fenomenet i historien.

Citerat från den första volymen, sidorna 36-37:

Den marxistiska teorin om nationen förtjänar också att studeras inte bara för dess enorma roll sedan 1917 men även i sig självt eftersom det är en historisk teori som det finns lite av S. Frank Blooms (Columbia, 1941) tes att repetera, vilket ofta görs om att Marx och Engels har ”förnekat” nationen, vilket också stundom gjorts av tyska nationalister. Bloom har släppt en samling texter som klargör Marx och Engels, där de essentiella delarna systematiseras senare av Lenin och Stalin i synnerhet.

• “Nationen är en stabil gemenskap, historiskt grundad, med språk, territorium, ekonomiskt liv och psykologisk formation – tankesätt, vilket innebär en gemensam kultur.”
• “Nationen är en historisk kategori, och en historisk kategori av en särskild epok, den stigande kapitalismens epok.”
• “Den nationella frågan tjänar olika intressen vid olika tidpunkter, tar sig olika former beroende på vilken klass som höjd upp sig och när detta skett.”

Svårigheten med att kombinera dessa tre formuleringar är att knyta samman en “stor stabilitet”, att definiera tiden över ett visst territorium, att förena materiella fakta om språkliga och psykologiska likheter och begreppet ”historisk kategori”, senast endast kopplad till kapitalismens uppkomst.

Detta är den tredje forumleringen som mer eller mindre tydligt visar en långsiktig stabilitet hos gruppen och på medvetandet hos samhällsgemenskapen. Den förutsätter ett ramverk och ett instrument som använts succesivt av olika sociala klasser för att etablera en effektiv politisk dominans, eller åtminstone göra anspråk på det.

Men givetvis ifrågasätter den marxistiska teorin om nationen i synnerhet både nuet och framtiden och ersättandet av bourgeoisien med proletariatet i frågan om kravet på att styra grupperna.

Fullständigt oberoende av denna oro, men troligen inte I linje med denna tanke har den norske historikern Halvdan Koht stadigt mellan 1910 och 1950 sökt stöd i den mer avlägsna förflutna och med texter i hand, förlitat sig framför allt på medeltida skandinavisk historia:

“Den succesiva uppkomsten av klasser är en av de viktigaste faktorerna i formationen av nationella sammanslutningar.”

I denna allmänna form, flexibel och begrundande, ser vi att det effektivaste arbetets antagande, i vår testgrupp om förhållandet mellan katalanska och spanska grupper, förser oss med följande begrepp: det dialektala förhållandet mellan framgångsrika sociala klasser gentemot varandra om den politiska viljan och vidare formationen av grupper med stort medvetande om gemenskap. Träningen, som är historisk, är både progressiv och betingad. Gruppen är inte ”evig”. Och med tillträde till moderna politiska former kan den nå framgång, misslyckas, försvinna eller bli född på nytt. Allt beror på dess inre och yttre förhållanden i dess egna utveckling. De problematiska grupperna får inte bli avskilda från problemet med tillväxt.

Källa

Aborter och adoptioner i Sverige

I en rapport från socialstyrelsen skriver de angående aborter:

”Under det första halvåret 2011 utfördes 19 010 aborter i Sverige, vilket är 74 färre än under motsvarande period förra året. Det innebär att aborttalet (antalet aborter per 1 000 kvinnor) minskade något jämfört med samma tidsperiod 2010, till 21,0 för 2011 jämfört med 21,1 för 2010.”

Det framställs litet som om denna minskning är uppseendeväckande. Det rör sig alltså om 0,38% färre. Och detta enbart på ett halvår. Då antalet första halvåret 2010 varit ungefär detsamma kan vi vänta oss att det totala per år ligger runt 40 000 st aborter.

Vi kan inte annat säga än att det är en skrämmande hög siffra, oavsett hur den ter sig i förhållande till internationella mått mätt. Då inte siffrorna avslöjar orsaken till aborterna så kan vi inte säga hur stor del som är mer eller mindre berättigad ur ett moraliskt perspektiv, vilket vi förordar i frågan. Men vi tvivlar å det skarpaste på att alla 100% skulle vara legitima ur vårt synsätt.

En annan siffra vi vill presentera är antal adopterade till svenska föräldrar. Siffran ligger på ca. 1550 i genomsnitt under 2000-talets första decennium. Av dessa kom ca. 50% från Afrika, Asien eller Sydamerika. Närmare bestämt rör det som 787,5 barn i genomsnitt per år under denna period. Vi saknar statistik men vi kan ändå ana att det går fler barnlösa par som längtar efter barn och att få adoptera ett eller ett par stycken. Så efterfrågan ligger säkerligen på högre siffra än de 1550 statistiken visar.

Vi har ingen direkt lösning på abortproblemet, för vi ser denna höga siffra som ett problem. Vi anser dock att det bör utredas och göras någonting åt. En dellösning vi dock tror på är att kvinnor som absolut inte har möjlighet att ta hand om sitt barn skall adoptera bort det istället för abort. Med detta skulle vi lätt kunna minska adoptionerna från utomeuropeiska länder.

Statistiken är hämtat från SCB samt Socialstyrelsen.

Aborter i Sverige 2011

Sekularisera Sverige – Nej till Islam i Sverige!

I samband med att Sveriges Televisions Uppdrag granskning gjort ett reportage om islam och hur imamer bryter mot svensk lag när de ger råd om familjefrågor till kvinnor i sin församling, så vill vi lyfta frågan på ett högre plan.

I reportaget visade sig att en kvinna som misshandlats av sin man och sökte hjälp blev om bedd av imamen att inte ens kontakta polisen och att hon dessutom borde be sin man om ursäkt. Detta visar klart och tydligt på islams kvinnosyn. Men detta är inget nytt då vi sett om och om igen bevis på att muslimer kränker kvinnor systematiskt. Vi kan ta hedersmord och könsstympning som två av de mest avskyvärda exemplen.

Var är Sveriges feminister, var är Gudrun Schyman och FI och hela vänstern som gärna gör sig till kvinnornas försvarare samt hela PK-etablissemanget som i kör bekänner sig till feminismen numera?

Islam växer som religion i Sverige. En orsak är invandringen. Sveriges befolkning växer enbart tack vare (eller snarare ”på grund av”) invandringen och där står muslimer för en stor andel. Islam är den näst största religionen i Sverige idag och siffrorna är olika i olika källor men mellan 250 000 och 500 000 är en rimlig uppskattning. Islam växer även pga att den muslimska befolkningen i Sverige skaffar betydligt fler barn än övriga.

Till följd av den ställning islam fått kommer även muslimernas krav på rättigheter och möjligheter att utöva sin religion i Sverige. Detta ser vi överallt där islam vuxit sig starkt. Förutom de kulturelement som islam drar med sig så ökar kraven på införande av sharia överallt där islam rotar sig.

I allt fler och fler livsmedelsaffärer säljs numera halalslaktat kött, eller dhabiha som det egentligen kallas. Detta är kött som är slaktat efter sharialagarna och är det enda muslimer för äta i köttväg. Även om promuslimska organisationer propagerar för hur ”humant” det är så är dhabiha ett grymt sätt att slakta djur på. Utan bedövning skärs nerver, strupe och halspulsådrorna av utan att man skadar ryggraden. Därefter hänger djuret uppochned och man låter djuret förblöda till döds. Detta efter att man svurit sig fri genom att göra det i Guds namn.

Var är djurrättsaktivisterna som annars ryter mot slakt och djurorättvisor? Var är den svenska vänstern som så ofta tar på sig rollen som djurens och de svagas försvarare? Borgerligheten tycker dock att så länge det finns en marknad (efterfrågan) på dhabihakött så är det legitimt och önskvärt. Sådan är liberalismen.

Ofta ser vi nu även att muslimska friskolor öppnar på fler och fler ställen. Här bildas direkt en grogrund för islams synsätt och ett avskiljande från muslimerna från resten av det svenska samhället. De svenska muslimerna tar frivilligt avstånd på flera sätt från att integreras och bli en del av vårt sätt att leva. De vill vara ett samhälle i samhället.

Vi är emot att skolan privatiseras allt mer och friskolor etableras på allt fler orter. Vi vill ha en statlig enhetsskola med sekulär inriktning. Vi är än mer emot friskolor på religiös grund, oavsett om det är islam, kristendom eller judendom som är religionen bakom. Men muslimska skolor rotar allt mer det muslimska synsättet på kvinnor, demokrati och tolerans som inte är kompatibelt med det svenska synsättet.

När den muslimska delen av befolkningen vuxit sig ännu större. Kommer de kräva att dömas efter egna lagar, sharialagar då? Kommer de avskärma sig helt från det svenska samhället? Det är inget vi kan veta men i värsta scenario blir det så och om de någonsin blir till majoritet i Sverige, kommer de då i värsta scenario kräva sharia för hela befolkningen?

Vi ser en oroande trend, i religionsfrihetens namn att islam sprider sig i Sverige och nu också börjar rota sig. Det mest oroande är att om det väl rotar sig så kommer det bli svårt att göra sig av med det och med den påverkan islam får på svenska samhället som helhet.

När moskéer blir en oifrågasatt del av stadsbilden i varje stad och dhabiha är lika vanligt som allt annat i mataffären så är Sverige ett delvis muslimskt land.
Vi är generellt emot religion, av all sort. Vi vill minska den och ser helst ett bortdöende av judendom och kristendom ur svenska samhället. Den politiskt korrekta eliten vurmar dock för invandring och muslimer såpass mycket att de inte ifrågasätter de nackdelar detta för med sig.

Vi ställer därför dessa krav:

• Sekularisera samhället, bygg inga nya religiösa byggnader. Nej till moskéer.
• Öka djurskyddalagarna i Sverige. Förbjud dhabihakött och utförande av dhabiha.
• Förbjud burqa och niqab i Sverige och hijab i svenska skolor.
• Nej till religiösa friskolor. Förbjud etablering av muslimska skolor.
• Motverka muslimsk påverkan på svenska samhället och att islam rotar sig i Sverige. Minska invandringen från muslimska länder.

Europeisk Socialism

Det största framgången för syndikalism är sannolikt i det europeiska fältet. Europeisk socialism, som är dess moderna form, står för en europeisk union på en socialistisk grund. Detta har blivit nödvändigt om den internationella kapitalismens verksamheten någonsin ska kunna övervinnas. Kapitalismen är organiserad och förankrad på en väsentlig världsvid skala. Låglöneländerna i Asien håller på att utsugas industriellt för ännu större vinster än de som gjorts av kapitalismen i väst. Som ett resultat ställs brittiska arbetare inför vissheten att förlora sina marknader för svältlöner i Asien som finansieras med pengalångivare i Europa och Amerika.

Arbetarpartiets internationella socialism har fullständigt misslyckats att ta itu med detta hot. Brittiska arbetare kan inte vänta tills de exploaterade kulierna i öst når en tillräckligt hög levnadsstandard som kan få bort orättvis konkurrens – om detta någonsin händer. Brittiska arbetare har stått och stampat alldeles för länge. Samtidigt har kapitalismen gått vidare med sina globala planer och ambitioner, expanderar och konsolidera med en mycket större hastighet än tillväxten av några internationella arbetarrörelsen.

Syndikalismen gör sig därför mer realistisk som den Europeiska Socialismen. Arbetarna i Europa har nått en gemensam hög politisk makt och utveckling. De kan välja regeringar till makten för att genomföra sin vilja. De har en gemensam syn på livet: deras levnadsstandard och sociala förhållanden, men trots varierande i dag kan den höjas upp till en gemensam europeisk nivå på relativt kort tid. Genom att förenas nu kan de uppnå verklig socialism inom ett stort område av livet, och kan beröva de västerländska exploatörerna av de österländska svettandes kulierna sina vinster genom att förbjuda alla orientaliskt tillverkade varor från europeiska marknader, och samtidigt skydda dessa marknader för sina egna produkter.

Genom europeisk enhet kan man besegra alla försök att få asiatiska svartfotsprodukter på marknader som bör reserveras för europeiska produkter. När den internationella solidariteten har visat sig vara en illusion, kan den europeiska solidariteten uppnås inom en mycket snar framtid.

Samma sak gäller för strejkbryteri i själva Europa. Arbetarnas enhet inom ett enat Europa kan sätta stopp för de låga löner som betalas i många delar av kontinenten och så få ett slut på strejkbryteriet i Europa. Europeisk solidaritet kan stoppa den onda praxis att spela ut en europeisk levnadsstandard mot en annan för att få ner båda standarderna. Genom solidaritet med sina kamrater över hela kontinenten kan de brittiska arbetarna se till att deras varor kommer säljas på alla europeiska marknader utan rädsla för orättvis konkurrens: om hela Europeiska Socialismens politiska linje verkställs, med jämnlik utvecklingen i Afrika för vita och svarta, och med nära byteshandelsavtal med de syndikalistiska länderna i Latinamerika, kan brittiska arbetare försäkra sig genom europeisk solidaritet att deras produkter kommer att ha en rättvis chans i dessa stora potentiella marknader också.

Den europeiska solidariteten är nödvändig om brittiska arbetare ska ha någon vinst att dela, eftersom det kommer inte finnas några vinster alls om européer fortsätter som strejkbrytare mot varandra.

Europeisk solidaritet är nödvändigt för att en gång för alla krossa gigantiska  internationella företag, så som Unilever och ICI, som för närvarande är ett lag för sig själva. Även det mest revolutionära syndikalistiska program, om den tillämpas i det här landet enbart skulle bara lyckas driva företagen att verka på kontinenten och på andra håll genom sina internationella allierade och dotterbolag. De skulle säkert ta revansch på brittiska syndikalistiska arbetare förhindra deras produkter i Europa och andra marknader. Men genom europeisk solidaritet och införandet av syndikalismen på hela kontinenten, kan makten hos de internationella jättarna permanent brytas. Det enda sättet att hantera en bläckfisk är att hugga av alla dess armar.

Man inser att detta inte kan ske över en natt. En viss övergångsperiod måste förväntas, även om den måste vara så kort som möjligt. Ett syndikalistiskt Storbritannien skulle därför vara berett att samarbeta i ett enat Europa, oavsett om resten av Europa är syndikalistiskt eller inte. Naturligtvis skulle det söka närmaste samarbetet med andra europeiska syndikalister som ett sätt att generera ett helt syndikerat Europa. Men dess omedelbara syfte skulle vara en gemensam  hög löne- och vinststruktur och utvidgning av industriella konstruktion till europeisk nivå. Det skulle också uppmuntra inrättandet av en europeisk Fackförenings Kongress skild från partipolitik, och 100 procentig syndikalism i Europa.

Tiden har kommit för ett beslut som kommer att förändra hela levnadsstandarden för arbetarna. Trots alla förhoppningar som uppstått till följd av två stora krig, är kapitalismen lika illa som någonsin och med samma repressiva grepp om vardagen. Byråkratisk Socialismen har prövats, men har visat sig i praktiken vara byråkratisk kapitalism. Arbetarna har inget alternativ nu till oändligt frustration utom att själva ta över produktionsmedlen och skapa verklig socialism genom Syndikalistisk Revolution.

Arbetarna måste välja mellan ett fortsatt löneslaveri och ett bredare, friare liv genom syndikalism. Europeisk Socialism förväntar fullständigt samarbete från varje man och kvinna, och gör lojalitet till huvudlinje i revolutionen, men detta kommer att ge arbetarna desto större styrka för att ta bort den parasitiska finansiella och industriella chefsklass, för att förena sig med sina europeiska kamrater, för att utveckla och besätta Afrika och för att uppnå det närmaste samarbetet med syndikalisterna i Sydamerika.

Genom den Europeiska Socialismen kan möjligheter för hela tre kontinenter  förverkligas, å ena sidan genom att frigöra och uppmuntra den lysande individen att använda vetenskapen för att omvandla resurser för att producera nya former av rikedom: å andra sidan genom Syndikalism dela kontinenternas rikedom bland de som arbetar inom industrin. Arbetarna i Europa står på tröskeln till det största sociala framsteg i sin historia.

Arbetare i Storbritannien och Europa – förena er!

---

Originaltexten

Jan Myrdal om Nationen

Jan Myrdal:

Jag skall tala om nationen. Det finns en avgörande skillnad mellan det
folkliga kravet på vänskap och solidaritet mellan folken och den
uppifrån påbjudna och styrda övernationaliteten.

 

 

 

 

 

Detta gör jag på förekommen anledning som det heter; nu dessa dagar har
kulturbyråkrater samlats här i Falun. De samtalar och samäter och
samplanlägger. Men de gör det inte bara som överhet och byråkrati i
allmänhet utan som företrädare för den Europeiska Unionen. Den kultur de
representerar och den styrning de söker införa är inte vår; den är det
dåtida Nya Europas av år 1941.

Att jag bär folkdräkt är passande ty detta är ett allvarligt möte och
dräkten är högtidsdräkt. Men en av annan karaktär än de andra två;
överhetens frack och officerarnas paraduniform. Jag kan gott bära den.
Min gravrätt har jag på Gustafs kyrkogård. Där torde jag grävas ned inom
något tiotal år åtminstone. Och liksom jag en gång valde att tala
radiosvenska för att kunna förstås av alla svenskar oavsett hemort och
oavsett ursprung bär jag folkdräkt vid högtidsdagar. Nationen och dess
symboler är viktiga. Jag minns nämligen hur de äldre resonerade för
snart sjuttio år sedan när det gällde flaggan på Första maj:

– Vi får inte låta reaktionen och nassarna ta över flaggan och nationen.
Det finns – också inom EU-motståndet – bland självutnämnda radikaler i
Sverige en rädsla för flaggan och nationen. Det är ett tyskt inflytande.

Där förmådde Weimartidens demokrater inte ta klar ställning. De flummade
och lät Hitler ta över inte bara folklighet (försök säga ordet på
tyska!) och folkrörelse och folkmusik och folkdans och folkdräkt.
Demokraternas oförmåga hörde samman med det tyska folkets nederlag 1848
och 1914. Den bidrog till det tyska folkets hjälplöshet inför Hitler och
den tragedi för alla kringliggande folk detta utlöste. Den tyska
nationella oförmågan bidrar än i dag till det oss alla hotfulla tyska
politiska eländet. Vi bör se detta tyska inflytande för vad det är och
inte som radikalism.

När det gäller nationen bör de svenskar som vill vara radikala i stället
lära av den starka norska målrörelsen. Dess ungdomsrörelse är nationell.
Den går klädd i bunad, är norsk och tar tydlig ställning för samernas
rätt och de norska muslimernas rätt till sina moskéer. Den är folklig
alltså.

Den nationella tillhörigheten är inte en fråga om ras – vad nu det är –
och inte om gener. Vem kan för övrigt med säkerhet uttala sig om sin
härstamning några generationer tillbaka?

Men nationer existerar. De är historiskt betingade gemenskaper av
särskilt slag. De är inga hjärnspöken. Det är bara att lämna landet och
resa ut. Frankrike finns, Spanien finns. England finns, Irland gjorde
sig fritt under förra århundradet men har funnits som nation lika länge
som vi, Skottland finns som nation och kämpar för sin suveränitet. Och
så vidare. Men inte nog med att nationerna existerar och att
nationsbildningen inte heller i vår världsdel är ett avslutat kapitel,
nationernas historiska roll är långt ifrån avslutad. De utgör ännu under
överskådlig historisk tid själva den ram inom vilken ett folkstyre kan
utvecklas.

Regeringsformen av år 1809 uttryckte det föredömligt klart: ”Svenska
folkets urgamla rätt att sig beskatta utövas av Riksens Ständer allena
vid allmän riksdag.” Konflikten mellan herrar och folk – herremakt eller
folkvälde – har präglat hela vår historia. Just nu har herrarna –
topside, marknadens män eller överklassen och dess politiska tjänstfolk
– hur man nu vill beskriva dem – lyckats kapa åt sig större makt.
Begränsat möjligheten för folket att – genom valda ombud – sig själv
beskatta och sköta sin egen finanspolitik.

Vi vet vad som händer med det vi kallat alliansfrihet. Vi vet vad som
håller på att hända med det nationella försvar vi sedan början på
trettiotalet haft en nästan fullständig nationell enighet kring – det
trots att militärledningen periodvis konspirerat med främmande makt. Nu
skall officerare och manskap bli legoknektar i främmande intressens
tjänst. Och våra folkvalda skall inte längre ens formellt bestämma över
krig och fred; det skall regeringen göra på order från EU.

Så är det och vi alla vet det. Men hela vårt nuvarande topside med
politiskt korrekta ministrar, partiledare, statssekreterare och
ledarskribenter i spetsen talar och skriver mörkt. De låtsas som om
nationen antingen redan har upphört eller är en gammal skamlig vanlighet
som bör skyfflas undan fortast möjligt. De trollar med truten och söker
framställa det som om nationen – Sverige – är rasism, chauvinism och
folkfiendskap. Det är inte att undra på att de gör så. Av rent
individuellt egoistiska skäl tillhör för dem den svenska nationen det
som historiskt redan bör vara passerat. Hur skall de annars göra rätt
för de pengar de betalas med? Deras väg upp till Eurocratien och deras
ökande tillgång till dess sportler kräver nationens upphörande.
Det tyska eländet är inte tillvaron av tysk nation utan att den tyska
nationstillblivelsen ständigt aborterats och de olika tyska rikena gång
på gång fötts fram som historiska missfoster. Res till östra Tyskland
och iaktta hur den nya nationella enheten än en gång vanskapats.

Vi kan inte lösa det tyska problemet utifrån. Det måste det tyska folket
göra. Men vi måste sträva efter att det tyska militärekonomiska
komplexets inflytande över oss begränsas. Jag har sagt det förr. Jag
säger det igen. Gå till biblioteken. Läs Reichswirtschaftsminister
Funks program för det nya Europa från sommaren 1940. Gå till de tyska
dokumenten från den tiden. Mening för mening, ja ord för ord fullföljer
EU Tredje Rikets program från dessa år. EU gör det till och med i
hymlandet och hycklandet om omsorg om de små folkens intresse.
Subsidiaritetsprincipen är av 1941! Och då som nu är det samma
marknadskrafter i vårt land vilka strävar efter att flytta in oss i det
vilket då – liksom nu – kallas ”Det Europeiska Huset”.

Ja, den övernationella överhetsstat som topside också i Sverige för sin
egen goda försörjning söker upprätta är inte av särskilt nytt slag även
om de talar om sin IT-modernitet och sin den nya teknikens samhälle. Den
övernationella överhetsstaten har sina anor i Napoleons
Kontinentalsystem, Heliga Alliansen, Centralmakternas strävan till
Mitteleuropa under första världskriget och det Tredje Rikets Neuropa
under Andra världskriget. Men det blir ingen stabil statsbildning hur
överstatlig den än är. När jag år 1965 reste i dåvarande sovjetiska
Centralasien var det riket mäktigt men jag kunde iaktta hur det
nationella förtrycket och bristen på folkstyre skapade hat och
motsättningar och undergrävde ekonomin. Om detta skrev jag. Den dåtida
Sovjetunionen hade då slagit in på samma väg som Europeiska unionen nu.
Ideologiskt talades det då om ”sovjetnationalitet” som i EU nu om
”europeisk identitet”. Från olika alltmer rättslösa folk kunde individer
då klättra upp i den styrande nomenklaturan som man nu kan i den
styrande Eurocratien.

Vilka följder fick detta? Denna uppifrån påbjudna övernationalitet förde
till den mest rasande nationella chauvinism. Av den officiella påbjudna
enigheten blev det inbördes folkhat vi nu kan iaktta.

Sådan falsk enhet uppifrån som i Brezjnevs Sovjetunion och dagens EU
slutar i katastrof.

Något fredsprojekt är EU inte och dess krig på Balkan har sin historia.
Jugoslavien hade problem. Men det var Förbundsrepubliken Tysklands
underrättelsetjänst som arbetade samman med kroatiska terrorister för
att spränga staten; det var Förbundsrepubliken som i eget ekonomiskt
intresse i enlighet med Tysklands klassiska Drang nach Osten – drog EU
med sig i det diplomatiska spelet. Nu siktar samma krafter mot Kaukasus
och dess olja. Bland de politiker och statsmän som detta
ordförandehalvår gästat Sverige finns inte bara gamla Francovänner och
allmänt korrupta ministrar utan också personer vilka för sina gärningar
uppenbart borde stå inför rätta som krigsförbrytare – sådana som Solana,
för att bara ta ett exempel.

Nå, i Sverige kan jag ännu skriva att en Solana bör ställas inför rätta
och att en sådan som den tyske utrikesministern Fischer skulle jag
aldrig ta i hand och aldrig släppa in som gäst i mitt hus. Han är själva
urtypen för den föraktlige politikern; den som klättrar sig upp som
fredsvän och demonstrant för att så utnyttja sin officiella övertygelse
för att skaffa sig en välbetald post som krigförande utrikesminister.
Ett politiskt as alltså. Men redan tvingas socialdemokratin att ändra
sitt program då de gamla programmen blivit författningsfientliga. Redan
diskuteras i EU hur en från Tyskland inspirerade lagstiftning skall
kunna skydda denna europeiska överstatlighet genom att bestraffa såväl
mot EU riktad författningsfientlighet som mot EU och dess institutioner
riktad Staatsverleumdung och EU:s tjänstemän skall få tyskt ämbetsskydd.
Fy fan! Då blir det en plikt för anständiga skribenter att ställas inför
rätta.

Men kulturen då? Den frågan är lätt att besvara.

EU söker utnyttja kulturen och det stora arvet. Man gör det på exakt
samma sätt som Tredje Riket. Beställ fram de stora praktskrifterna från
dåtiden; de där Tredje riket i ord och bild förklarar: ”Europas dyrbara
arv. De kulturella förbindelser vilka sedan århundraden binder samman
Europas stater. Varje kontinentens folk har med sitt eget andliga
skapande bidragit till den stora kulturgemenskapen: endast så kunde den
mångfaldighet skapas vilken ger den europeiska kulturen dess kraft,”
hette det 1942. På Illustrierte Zeitungs omslag till sitt maffiga
specialnummer ”Der europäische Mensch” från 1944 rider Europa på tjuren.
Nu hollywoodiseras nazismen. Som om den enbart bestod av piskor och
stövlar. Den var betydligt farligare än så. Det vet vi som var med och
minns de sinnevärldsliga nazisterna. Det är därför viktigt att gå till
biblioteken och se hur vackert den tidens folkmördande europeiska
nyordning presenterade sin ideologi. Ty då ser man tydligt var den
Europeiska Unionen har sina rötter.

Nu som då söker också den inom nyordningen styrande byråkratin använda
ekonomiska påtryckningar för att skaffa sig ideologisk legitimitet.
Såväl folket som makten behöver alltid konst och kultur. Folken för att
nå medvetande. Makten för att styra. Det finns utmärkta redovisningar
för det ockupationstida kulturarbetet i Frankrike. Läs dem!
Också EU:s byråkrater vet att den som betalar kusken bestämmer färden.
Peter Curman har ordentligt visat hur EU:s kulturbyråkrati arbetar för
att inordna kulturen och kulturarbetarna i sitt ekonomiskt/militära
maktkomplex. Ja, EU söker använda kulturen som instrument mot såväl det
egna inre motståndet som mot världen utanför den europeiska fästningen.
EU söker korrumpera konstnärer och författare.

Lika väl som det nu blir nödvändigt att säga att den svenske officer som
– om förslaget att svenskt manskap skall kunna skickas ut i den nya
EU-armén – accepterar att stå kvar i krigsmakten och därmed kunna
beordras ut som legoknekt har gjort sig ärelös och blivit föraktlig;
lika väl blir det nödvändigt att säga att de konstnärer, författare,
skådespelare som nu deltar i EU:s projekt gör sig skamliga som Olaf
Gulbransson, Knut Hamsun, Zarah Leander; för att bara ta en handfull namn.
Sverige ut ur EU!

Nej till EMU!

Jan Myrdal i Falun 2001-05-21 vid anti-EU-manifestationerna i samband
med kulturministermötet.

Progressiv nationalism

Nationalismen som vi ser den i Sverige och ofta i Europa är den borgerliga och reaktionära nationalismen. Den har sin början i det nationalistiska Europa under 1800-talet med början i Napoleons Frankrike. Vi har sedan dess sett nationalismen ta sig många uttryck och inte minst i imperialistisk, nationalchauvinistisk och till och med rasistisk skepnad. Dagens ”nationella”, som ofta är en eufemism för nationalsocialister, tar sig inte minst sagt denna form av nationalism. Vi förkastar dock den och menar att den är icke önskvärd och skadlig för oss som nation, för oss som klass och för allt vad vi står för och kämpar för. Liksom vi måste uppmärksamma högeravvikelser och småborgerlighet i socialismen måste vi uppmärksamma och bekämpa småborgerlig och reaktionär nationalism.

Nationalismen kan också vara progressiv och sådan måste vi se till att den förblir. Denna nationalism ter sig även vara direkt avhängig internationalismen som om de två vore var sin sida av samma mynt. Runt om i världen finns det idag folk som förtrycks av andra folk. Folk som är beroende av andra nationer. Det är ofta ett resultat av imperialism och forna dagars kolonialism. Många av dessa driver kamp, politisk och/eller väpnad, för att nå frihet för sitt folk. Vi ser till exempel detta i Baskien, Nord Irland, Kurdistan och Chiapas. Det är en nationell kamp. En kamp vi måste stödja. Ty om världen skall kunna nå socialismen där människor är jämlika kan inte vissa nationer förtrycka andra. Imperialismen och kolonialismen måste upphöra först.

Vi tror på en värld av fria nationer. Vi tror på en värld där varje folk har rätt att styra sig själva och bestämma över sitt eget öde och där de kan bevara sitt språk och kultur och sig själva som nation. Vi har turen i Sverige att inte vara direkt ockuperade av en annan nation. Därför måste vi ta ansvaret att ge hjälpen och stödet till de som inte haft samma tur. Därför måste vi ge oss på det som är orsaken – Imperialismen.

Vi kämpar främst på hemmaplan och bekämpar imperialismen här. Mest aktuellt är att vi måste dra tillbaka alla trupper från Afghanistan. Ett rent imperialistiskt krig i USA:s och NATO:s tjänst. Vi bekämpar den reaktionära nationalismen i Sverige och den antinationella rörelsen i Sverige. Vi bekämpar chauvinism och rasism som avarter av nationalismen.
Vi står för en progressiv nationalism som erkänner alla folks rätt till självbestämmande och överlevnad. Så även vårt egna folk. Vi erkänner varje folks rätt att med alla medel försvara denna rätt till självbestämmande och överlevnad. Vi står för en världsomfattande nationell och social revolution och frigörelse. Vi, de progressiva nationalisterna är de sanna internationalisterna. Vi är de vänsternationella!

Demo- eller Aristokrati?

Demokrati och aristokrati är två av flera styrelsesätt som finns att välja på. Dessa kan appliceras på både små områden som städer eller företag och på stora enheter så som nationer och multinationella företag. En gemensam sak är att ingen av dessa har samma innebörd som de hade från början. I synnerhet inte aristokratin. Demokratin å sin sida är i dagens bemärkelse ganska långt från den som de gamla grekerna använde sig av i demokratins vagga.

Demokratin, folkstyret uppstod hundratals år före Kristus. Den har sedan dess inneburit diverse ting. Gemensamt har varit att inte en enda enväldig person skall ha makten och göra alla beslut. Så var det i det antika Grekland och så även i det gamla Rom där senaten spelade en avgörande roll. Vi har sedan sett system där enbart män varit tillåtna att sitta med i beslutande församlingar och där enbart fria, rika och utbildade män. Inga slavar, fattiga eller annat folk kunde vara med och i synnerhet inte kvinnor.

När så demokratin utvecklades till representativ demokrati så infördes röstandet där folket röstar på kandidater som skall styra. Samma regler på vilka som får rösta gällde som för vilka som får kandidera. De som varit uteslutna har hela tiden fått kämpa för att få vara en del av processerna. Idag vet vi att alla får ställa upp som kandidat och alla får rösta, om de är minst 18 år på röstdagen vill säga. Detta är resultat av en långvarig kamp, främst från arbetarrörelsen.

Idag har den representativa demokratin utvecklats till en absurd form där kandidaterna som skall representera folket i denna form vi kallar demokrati – folkstyre, blivit karriärspolitiker. Politiker har blivit ett yrke och en grupp i samhället som inte gör annat än styr resten. Vi har delats in i styrande och styrda. Ett ifrågasättande av heligheten i detta system innebär ofta ett ifrågasättande av själva demokratin i sig, det som är det allra heligaste i Västvärlden idag.

Aristokrati å andra sidan innebär för de flesta numera ett system av adelsmän och blåblodiga baroner och grevar. Det var inte alls vad som avsågs till en början. Aristokrati betyder kort och gott ”styre av de främsta”. Det var inte demokratiskt då inte alla fick vara med och säga sitt utan enbart de som ansågs bäst fick yttra sig.

Hade vi i dagens Sverige utgått från aristokratins principer hade många av politikerna fått se sig om efter nya arbeten. De flesta av dem är inkompetenta hycklare som skor sig själva på allmänhetens bekostnad. Aristoteles menade på att dygden var aristokratins väsen. Dygd är säkert ett känt begrepp för många av våra riksdagsmän men det är ett ord de tar lika lätt på som ordet ”demokrati”.

Vi kanske skall se oss om efter ett nytt styrelsesätt för Sverige och för Europa. Vi har gått från gammal aristokrati och gammal demokrati till ett system som inte håller längre. Det har nått vägs ände och börjat ruttna innifrån.

Vi vill inte kalla det nya för något redan använt då det skapar association till det gamla. Demokrati är fint men inte i den form den utvecklats till. Aristokrati är nödvändigt i innebörden; syre av de främsta, men med en lång historia av demokrati kan inte folket uteslutas. Oavsett namn och ord måste det till en ny form. Vi vill vara en del av rörelsen för ett avskaffande av det gamla och införande av det nya. Vi kämpar därför för Revolutionen.