Category Archives: Ideologi

Om HBTQ-frågan och äktenskapet

I en månads tid har det synts regnbågsflaggor i Svea Rike. En tid för att uppmärksamma situationen för sk HBTQ-personer. Det är inte fel för flertalet människor är omedvetna om deras situation och hur de diskrimineras i samhället pga deras sexuella läggning eller sexuella identitet. Läs mer

Annonser

Nationalism utan Socialism är nationell underkastelse

År 1897 skriver James Connolly om Socialism och Nationalism. Han frågar sig där vad frihet för nationen innebär. En frihet för de kemiska komponenter som utgör jorden och marken i Irland, dvs. frihet för själva ön, eller om man menar frihet för folket. I Irlands fall detta år rörde det sig om frihet från England. Läs mer

Antiegalitär Socialism

En av de grundläggande ståndpunkterna för i princip alla socialistiska varianter är idén om jämnlikhet. Denna går igenom bl.a. gällande klassynen och könsfrågor. Det skall vara jämlikt och alla skall behandlas lika. Kvinnor skall få samma betalning som män. Detta är en sund inställning. Alla bör starta från samma startlinje och med samma förutsättningar att bli så bra som man kan. Vi anser det inte heller vara sunt att se det som en tävling utan snarare bör man se det som ett lagarbete att alla skall bli så bra som man förmår, tillsammans.

Det finns en syn på världen som kallas antiegalitarism. Ordet betyder enkelt sagt antijämlikhet och kommer från ordet egalitär, vilket betyder jämlik och kommer ursprungligen av latinets aequalis. Kan man förespråka antiegalitarism om man är socialist eller går det emot den grundläggande idé vi påstod fanns i början av texten? Om man bortser från vad man kanske tror ordet betyder och studerar innebörden av begreppet istället så finner man att det finns en koppling till socialismen.

Vi skall här kopiera texten från metapedia som beskriver begreppet.
“Antiegalitarism innebär att man istället för att se alla individer som likadana, erkänner medfödda olikheter. Samma mekaniska måttstock tillämpas inte på samtliga individer; en person bedöms utifrån dennes egna förutsättningar och förmågor. Denna olikhet ligger sedan till grund för hur uppgifter och funktioner fördelas i ett samhälle eller ett sammanhang.

Enligt antiegalitarismen är denna diversion av godo och olikheterna delas inte upp som ”bra” eller ”dåliga”, utan betraktas som samverkande, samspelta och kompletterande delar som sammantaget bildar en organisk samhällelig och unik kulturell enhet och gemenskap.”

(källa: http://sv.metapedia.org/wiki/Antiegalitarism )

Denna syn innebär för oss bland annat att man inte bortser från de olikheter i de fysiska och psykiska egenskaper olika människor besitter och att varje människa trots allt är en unik individ. Man får absolut inte i en jämnställdhetsiver blunda för detta och tro att alla människor är lika, bara för att vi är jämlika.

Dock är synen ingalunda en variant av liberalismens individualism. Då individualismen helt bortser från våra kollektiva egenskaper och identitet. En fullständig förkastlig människosyn.

Detta innebär om man knyter an till vad som skrevs i början, om att man skall tillsammans kämpa som ett lag för att nå en gemensam framgång, att man skall tillåta individer att florera inom de områden denna är extra bra på och tillåta en viss “elitism” i vissa områden. Vi människor är olika, vi har olika förmågor, intressen och drivkrafter. Man måste därför tillåta detta och främja det istället för att kväva det.

Vi har som sagt olika förmågor och olika behov och detta passar mer än utomordentligt ihop med den kommunistiska principen “Av var och en efter förmåga. Åt var och en efter behov”.

Pierre Vilar och den Marxistiska Teorin om Nationen

I introduktionen till sin monumentala tes om Katalonien i det moderna Spanien från 1962, ”Forskning om de ekonomiska grunderna för nationella strukturer” ger den marxistiska historikern Pierre Vilar oss sina tankar om användningen av den marxistiska teorin om nationen. Långt från absurda karikatyrer av denna teori (från nihilism för att sedan driva mot nationalism i försök att försvara vissa vägar till socialismen) visar denna text för oss i ett fåtal meningar den heuristiska kraften hos marxismen att förstå det nationella fenomenet i historien.

Citerat från den första volymen, sidorna 36-37:

Den marxistiska teorin om nationen förtjänar också att studeras inte bara för dess enorma roll sedan 1917 men även i sig självt eftersom det är en historisk teori som det finns lite av S. Frank Blooms (Columbia, 1941) tes att repetera, vilket ofta görs om att Marx och Engels har ”förnekat” nationen, vilket också stundom gjorts av tyska nationalister. Bloom har släppt en samling texter som klargör Marx och Engels, där de essentiella delarna systematiseras senare av Lenin och Stalin i synnerhet.

  • “Nationen är en stabil gemenskap, historiskt grundad, med språk, territorium, ekonomiskt liv och psykologisk formation – tankesätt, vilket innebär en gemensam kultur.”
  • “Nationen är en historisk kategori, och en historisk kategori av en särskild epok, den stigande kapitalismens epok.”
  • “Den nationella frågan tjänar olika intressen vid olika tidpunkter, tar sig olika former beroende på vilken klass som höjd upp sig och när detta skett.”

Svårigheten med att kombinera dessa tre formuleringar är att knyta samman en “stor stabilitet”, att definiera tiden över ett visst territorium, att förena materiella fakta om språkliga och psykologiska likheter och begreppet ”historisk kategori”, senast endast kopplad till kapitalismens uppkomst.

Detta är den tredje forumleringen som mer eller mindre tydligt visar en långsiktig stabilitet hos gruppen och på medvetandet hos samhällsgemenskapen. Den förutsätter ett ramverk och ett instrument som använts succesivt av olika sociala klasser för att etablera en effektiv politisk dominans, eller åtminstone göra anspråk på det.

Men givetvis ifrågasätter den marxistiska teorin om nationen i synnerhet både nuet och framtiden och ersättandet av bourgeoisien med proletariatet i frågan om kravet på att styra grupperna.

Fullständigt oberoende av denna oro, men troligen inte I linje med denna tanke har den norske historikern Halvdan Koht stadigt mellan 1910 och 1950 sökt stöd i den mer avlägsna förflutna och med texter i hand, förlitat sig framför allt på medeltida skandinavisk historia:

“Den succesiva uppkomsten av klasser är en av de viktigaste faktorerna i formationen av nationella sammanslutningar.”

I denna allmänna form, flexibel och begrundande, ser vi att det effektivaste arbetets antagande, i vår testgrupp om förhållandet mellan katalanska och spanska grupper, förser oss med följande begrepp: det dialektala förhållandet mellan framgångsrika sociala klasser gentemot varandra om den politiska viljan och vidare formationen av grupper med stort medvetande om gemenskap. Träningen, som är historisk, är både progressiv och betingad. Gruppen är inte ”evig”. Och med tillträde till moderna politiska former kan den nå framgång, misslyckas, försvinna eller bli född på nytt. Allt beror på dess inre och yttre förhållanden i dess egna utveckling. De problematiska grupperna får inte bli avskilda från problemet med tillväxt.

Källa

Aborter och adoptioner i Sverige

I en rapport från socialstyrelsen skriver de angående aborter:

”Under det första halvåret 2011 utfördes 19 010 aborter i Sverige, vilket är 74 färre än under motsvarande period förra året. Det innebär att aborttalet (antalet aborter per 1 000 kvinnor) minskade något jämfört med samma tidsperiod 2010, till 21,0 för 2011 jämfört med 21,1 för 2010.”

Det framställs litet som om denna minskning är uppseendeväckande. Det rör sig alltså om 0,38% färre. Och detta enbart på ett halvår. Då antalet första halvåret 2010 varit ungefär detsamma kan vi vänta oss att det totala per år ligger runt 40 000 st aborter.

Vi kan inte annat säga än att det är en skrämmande hög siffra, oavsett hur den ter sig i förhållande till internationella mått mätt. Då inte siffrorna avslöjar orsaken till aborterna så kan vi inte säga hur stor del som är mer eller mindre berättigad ur ett moraliskt perspektiv, vilket vi förordar i frågan. Men vi tvivlar å det skarpaste på att alla 100% skulle vara legitima ur vårt synsätt.

En annan siffra vi vill presentera är antal adopterade till svenska föräldrar. Siffran ligger på ca. 1550 i genomsnitt under 2000-talets första decennium. Av dessa kom ca. 50% från Afrika, Asien eller Sydamerika. Närmare bestämt rör det som 787,5 barn i genomsnitt per år under denna period. Vi saknar statistik men vi kan ändå ana att det går fler barnlösa par som längtar efter barn och att få adoptera ett eller ett par stycken. Så efterfrågan ligger säkerligen på högre siffra än de 1550 statistiken visar.

Vi har ingen direkt lösning på abortproblemet, för vi ser denna höga siffra som ett problem. Vi anser dock att det bör utredas och göras någonting åt. En dellösning vi dock tror på är att kvinnor som absolut inte har möjlighet att ta hand om sitt barn skall adoptera bort det istället för abort. Med detta skulle vi lätt kunna minska adoptionerna från utomeuropeiska länder.

Statistiken är hämtat från SCB samt Socialstyrelsen.

Aborter i Sverige 2011

Sekularisera Sverige – Nej till Islam i Sverige!

I samband med att Sveriges Televisions Uppdrag granskning gjort ett reportage om islam och hur imamer bryter mot svensk lag när de ger råd om familjefrågor till kvinnor i sin församling, så vill vi lyfta frågan på ett högre plan.

I reportaget visade sig att en kvinna som misshandlats av sin man och sökte hjälp blev om bedd av imamen att inte ens kontakta polisen och att hon dessutom borde be sin man om ursäkt. Detta visar klart och tydligt på islams kvinnosyn. Men detta är inget nytt då vi sett om och om igen bevis på att muslimer kränker kvinnor systematiskt. Vi kan ta hedersmord och könsstympning som två av de mest avskyvärda exemplen.

Var är Sveriges feminister, var är Gudrun Schyman och FI och hela vänstern som gärna gör sig till kvinnornas försvarare samt hela PK-etablissemanget som i kör bekänner sig till feminismen numera?

Islam växer som religion i Sverige. En orsak är invandringen. Sveriges befolkning växer enbart tack vare (eller snarare ”på grund av”) invandringen och där står muslimer för en stor andel. Islam är den näst största religionen i Sverige idag och siffrorna är olika i olika källor men mellan 250 000 och 500 000 är en rimlig uppskattning. Islam växer även pga att den muslimska befolkningen i Sverige skaffar betydligt fler barn än övriga.

Till följd av den ställning islam fått kommer även muslimernas krav på rättigheter och möjligheter att utöva sin religion i Sverige. Detta ser vi överallt där islam vuxit sig starkt. Förutom de kulturelement som islam drar med sig så ökar kraven på införande av sharia överallt där islam rotar sig.

I allt fler och fler livsmedelsaffärer säljs numera halalslaktat kött, eller dhabiha som det egentligen kallas. Detta är kött som är slaktat efter sharialagarna och är det enda muslimer för äta i köttväg. Även om promuslimska organisationer propagerar för hur ”humant” det är så är dhabiha ett grymt sätt att slakta djur på. Utan bedövning skärs nerver, strupe och halspulsådrorna av utan att man skadar ryggraden. Därefter hänger djuret uppochned och man låter djuret förblöda till döds. Detta efter att man svurit sig fri genom att göra det i Guds namn.

Var är djurrättsaktivisterna som annars ryter mot slakt och djurorättvisor? Var är den svenska vänstern som så ofta tar på sig rollen som djurens och de svagas försvarare? Borgerligheten tycker dock att så länge det finns en marknad (efterfrågan) på dhabihakött så är det legitimt och önskvärt. Sådan är liberalismen.

Ofta ser vi nu även att muslimska friskolor öppnar på fler och fler ställen. Här bildas direkt en grogrund för islams synsätt och ett avskiljande från muslimerna från resten av det svenska samhället. De svenska muslimerna tar frivilligt avstånd på flera sätt från att integreras och bli en del av vårt sätt att leva. De vill vara ett samhälle i samhället.

Vi är emot att skolan privatiseras allt mer och friskolor etableras på allt fler orter. Vi vill ha en statlig enhetsskola med sekulär inriktning. Vi är än mer emot friskolor på religiös grund, oavsett om det är islam, kristendom eller judendom som är religionen bakom. Men muslimska skolor rotar allt mer det muslimska synsättet på kvinnor, demokrati och tolerans som inte är kompatibelt med det svenska synsättet.

När den muslimska delen av befolkningen vuxit sig ännu större. Kommer de kräva att dömas efter egna lagar, sharialagar då? Kommer de avskärma sig helt från det svenska samhället? Det är inget vi kan veta men i värsta scenario blir det så och om de någonsin blir till majoritet i Sverige, kommer de då i värsta scenario kräva sharia för hela befolkningen?

Vi ser en oroande trend, i religionsfrihetens namn att islam sprider sig i Sverige och nu också börjar rota sig. Det mest oroande är att om det väl rotar sig så kommer det bli svårt att göra sig av med det och med den påverkan islam får på svenska samhället som helhet.

När moskéer blir en oifrågasatt del av stadsbilden i varje stad och dhabiha är lika vanligt som allt annat i mataffären så är Sverige ett delvis muslimskt land.
Vi är generellt emot religion, av all sort. Vi vill minska den och ser helst ett bortdöende av judendom och kristendom ur svenska samhället. Den politiskt korrekta eliten vurmar dock för invandring och muslimer såpass mycket att de inte ifrågasätter de nackdelar detta för med sig.

Vi ställer därför dessa krav:

  • Sekularisera samhället, bygg inga nya religiösa byggnader. Nej till moskéer.
  • Öka djurskyddalagarna i Sverige. Förbjud dhabihakött och utförande av dhabiha.
  • Förbjud burqa och niqab i Sverige och hijab i svenska skolor.
  • Nej till religiösa friskolor. Förbjud etablering av muslimska skolor.
  • Motverka muslimsk påverkan på svenska samhället och att islam rotar sig i Sverige. Minska invandringen från muslimska länder.

Europeisk Socialism

Det största framgången för syndikalism är sannolikt i det europeiska fältet. Europeisk socialism, som är dess moderna form, står för en europeisk union på en socialistisk grund. Detta har blivit nödvändigt om den internationella kapitalismens verksamheten någonsin ska kunna övervinnas. Kapitalismen är organiserad och förankrad på en väsentlig världsvid skala. Låglöneländerna i Asien håller på att utsugas industriellt för ännu större vinster än de som gjorts av kapitalismen i väst. Som ett resultat ställs brittiska arbetare inför vissheten att förlora sina marknader för svältlöner i Asien som finansieras med pengalångivare i Europa och Amerika.

Arbetarpartiets internationella socialism har fullständigt misslyckats att ta itu med detta hot. Brittiska arbetare kan inte vänta tills de exploaterade kulierna i öst når en tillräckligt hög levnadsstandard som kan få bort orättvis konkurrens – om detta någonsin händer. Brittiska arbetare har stått och stampat alldeles för länge. Samtidigt har kapitalismen gått vidare med sina globala planer och ambitioner, expanderar och konsolidera med en mycket större hastighet än tillväxten av några internationella arbetarrörelsen.

Syndikalismen gör sig därför mer realistisk som den Europeiska Socialismen. Arbetarna i Europa har nått en gemensam hög politisk makt och utveckling. De kan välja regeringar till makten för att genomföra sin vilja. De har en gemensam syn på livet: deras levnadsstandard och sociala förhållanden, men trots varierande i dag kan den höjas upp till en gemensam europeisk nivå på relativt kort tid. Genom att förenas nu kan de uppnå verklig socialism inom ett stort område av livet, och kan beröva de västerländska exploatörerna av de österländska svettandes kulierna sina vinster genom att förbjuda alla orientaliskt tillverkade varor från europeiska marknader, och samtidigt skydda dessa marknader för sina egna produkter.

Genom europeisk enhet kan man besegra alla försök att få asiatiska svartfotsprodukter på marknader som bör reserveras för europeiska produkter. När den internationella solidariteten har visat sig vara en illusion, kan den europeiska solidariteten uppnås inom en mycket snar framtid.

Samma sak gäller för strejkbryteri i själva Europa. Arbetarnas enhet inom ett enat Europa kan sätta stopp för de låga löner som betalas i många delar av kontinenten och så få ett slut på strejkbryteriet i Europa. Europeisk solidaritet kan stoppa den onda praxis att spela ut en europeisk levnadsstandard mot en annan för att få ner båda standarderna. Genom solidaritet med sina kamrater över hela kontinenten kan de brittiska arbetarna se till att deras varor kommer säljas på alla europeiska marknader utan rädsla för orättvis konkurrens: om hela Europeiska Socialismens politiska linje verkställs, med jämnlik utvecklingen i Afrika för vita och svarta, och med nära byteshandelsavtal med de syndikalistiska länderna i Latinamerika, kan brittiska arbetare försäkra sig genom europeisk solidaritet att deras produkter kommer att ha en rättvis chans i dessa stora potentiella marknader också.

Den europeiska solidariteten är nödvändig om brittiska arbetare ska ha någon vinst att dela, eftersom det kommer inte finnas några vinster alls om européer fortsätter som strejkbrytare mot varandra.

Europeisk solidaritet är nödvändigt för att en gång för alla krossa gigantiska  internationella företag, så som Unilever och ICI, som för närvarande är ett lag för sig själva. Även det mest revolutionära syndikalistiska program, om den tillämpas i det här landet enbart skulle bara lyckas driva företagen att verka på kontinenten och på andra håll genom sina internationella allierade och dotterbolag. De skulle säkert ta revansch på brittiska syndikalistiska arbetare förhindra deras produkter i Europa och andra marknader. Men genom europeisk solidaritet och införandet av syndikalismen på hela kontinenten, kan makten hos de internationella jättarna permanent brytas. Det enda sättet att hantera en bläckfisk är att hugga av alla dess armar.

Man inser att detta inte kan ske över en natt. En viss övergångsperiod måste förväntas, även om den måste vara så kort som möjligt. Ett syndikalistiskt Storbritannien skulle därför vara berett att samarbeta i ett enat Europa, oavsett om resten av Europa är syndikalistiskt eller inte. Naturligtvis skulle det söka närmaste samarbetet med andra europeiska syndikalister som ett sätt att generera ett helt syndikerat Europa. Men dess omedelbara syfte skulle vara en gemensam  hög löne- och vinststruktur och utvidgning av industriella konstruktion till europeisk nivå. Det skulle också uppmuntra inrättandet av en europeisk Fackförenings Kongress skild från partipolitik, och 100 procentig syndikalism i Europa.

Tiden har kommit för ett beslut som kommer att förändra hela levnadsstandarden för arbetarna. Trots alla förhoppningar som uppstått till följd av två stora krig, är kapitalismen lika illa som någonsin och med samma repressiva grepp om vardagen. Byråkratisk Socialismen har prövats, men har visat sig i praktiken vara byråkratisk kapitalism. Arbetarna har inget alternativ nu till oändligt frustration utom att själva ta över produktionsmedlen och skapa verklig socialism genom Syndikalistisk Revolution.

Arbetarna måste välja mellan ett fortsatt löneslaveri och ett bredare, friare liv genom syndikalism. Europeisk Socialism förväntar fullständigt samarbete från varje man och kvinna, och gör lojalitet till huvudlinje i revolutionen, men detta kommer att ge arbetarna desto större styrka för att ta bort den parasitiska finansiella och industriella chefsklass, för att förena sig med sina europeiska kamrater, för att utveckla och besätta Afrika och för att uppnå det närmaste samarbetet med syndikalisterna i Sydamerika.

Genom den Europeiska Socialismen kan möjligheter för hela tre kontinenter  förverkligas, å ena sidan genom att frigöra och uppmuntra den lysande individen att använda vetenskapen för att omvandla resurser för att producera nya former av rikedom: å andra sidan genom Syndikalism dela kontinenternas rikedom bland de som arbetar inom industrin. Arbetarna i Europa står på tröskeln till det största sociala framsteg i sin historia.

Arbetare i Storbritannien och Europa – förena er!


Originaltexten