En av de grundläggande ståndpunkterna för i princip alla socialistiska varianter är idén om jämnlikhet. Denna går igenom bl.a. gällande klassynen och könsfrågor. Det skall vara jämlikt och alla skall behandlas lika. Kvinnor skall få samma betalning som män. Detta är en sund inställning. Alla bör starta från samma startlinje och med samma förutsättningar att bli så bra som man kan. Vi anser det inte heller vara sunt att se det som en tävling utan snarare bör man se det som ett lagarbete att alla skall bli så bra som man förmår, tillsammans.
Det finns en syn på världen som kallas antiegalitarism. Ordet betyder enkelt sagt antijämlikhet och kommer från ordet egalitär, vilket betyder jämlik och kommer ursprungligen av latinets aequalis. Kan man förespråka antiegalitarism om man är socialist eller går det emot den grundläggande idé vi påstod fanns i början av texten? Om man bortser från vad man kanske tror ordet betyder och studerar innebörden av begreppet istället så finner man att det finns en koppling till socialismen.
Vi skall här kopiera texten från metapedia som beskriver begreppet.
“Antiegalitarism innebär att man istället för att se alla individer som likadana, erkänner medfödda olikheter. Samma mekaniska måttstock tillämpas inte på samtliga individer; en person bedöms utifrån dennes egna förutsättningar och förmågor. Denna olikhet ligger sedan till grund för hur uppgifter och funktioner fördelas i ett samhälle eller ett sammanhang.
Enligt antiegalitarismen är denna diversion av godo och olikheterna delas inte upp som ”bra” eller ”dåliga”, utan betraktas som samverkande, samspelta och kompletterande delar som sammantaget bildar en organisk samhällelig och unik kulturell enhet och gemenskap.”
(källa: http://sv.metapedia.org/wiki/Antiegalitarism )
Denna syn innebär för oss bland annat att man inte bortser från de olikheter i de fysiska och psykiska egenskaper olika människor besitter och att varje människa trots allt är en unik individ. Man får absolut inte i en jämnställdhetsiver blunda för detta och tro att alla människor är lika, bara för att vi är jämlika.
Dock är synen ingalunda en variant av liberalismens individualism. Då individualismen helt bortser från våra kollektiva egenskaper och identitet. En fullständig förkastlig människosyn.
Detta innebär om man knyter an till vad som skrevs i början, om att man skall tillsammans kämpa som ett lag för att nå en gemensam framgång, att man skall tillåta individer att florera inom de områden denna är extra bra på och tillåta en viss “elitism” i vissa områden. Vi människor är olika, vi har olika förmågor, intressen och drivkrafter. Man måste därför tillåta detta och främja det istället för att kväva det.
Vi har som sagt olika förmågor och olika behov och detta passar mer än utomordentligt ihop med den kommunistiska principen “Av var och en efter förmåga. Åt var och en efter behov”.